Från vänster: 15 augusti 1961 – östtyske soldaten Hans Conrad Schumann flyr över taggtråden. 7 oktober 1961 – muren byggs. Västtysk vakt vid Bernauer strasse. 1 november 1999 – östtyskar hjälper varandra att klättra över muren.
Foto: Peter Leibing/AP – AP – David Brauch/Reuters
Hösten 1999 återupplevde tyskarna – och stora delar av övriga världen – den makalösa natt tio år tidigare då gränsövergångarna mellan det delade Berlin plötsligt och oväntat öppnades, vilket i förlängningen innebar slutet för kommunistblocket och dödsstöten för det kalla krig som i fyra decennier hållit världen i ett struptag. Nu, ytterligare ett årtionde senare, är det dags att minnas igen. Men den väldiga republiken mitt i Europa hanterar minnena av den plötsligt raserade muren och de framvällande människomassorna annorlunda i dag än för tio år sedan; i delvis andra tonlägen än de champagneyra utrop – ”Wahnsinn!” – som ackompanjerade murhackarnas ursinniga finfördelning av den tudelade världens förhatliga betongsymbol, den ”antifascistiska skyddsvallen”, som inte så mycket stängde ute fienden som låste in den egna befolkningen. Stämningen 2009 är mer eftertänksam, delvis till följd av den rusiga återföreningens ännu inte infriade löften, och av att slagkraftiga tillståndsbeskrivningar som ”muren i huvudet” (Die Mauer im Kopf) av många ännu uppfattas som något högst påtagligt.
Någon gradvis minskning i den närmast frenetiska utgivningen av ”mur-böcker” kan man dock ännu inte skönja, därtill är ämnet fortfarande alltför angeläget och okränkbart. Snarare är det troligare att man som besökare i de tyska boklådorna snabbt går vilse bland ständigt nyutkomna titlar om DDR, muren och återföreningen. Men det finns behärskade motvikter till det ibland litet väl uppenbara vältrandet i den egen tragiska historien, som exempelvis antologin ”Natten då muren föll”, där 25 tyska författare av bokens redaktör Renatus Deckert fått i uppdrag att skriva var sin kort text om sina minnen av natten den 9 november 1989. Urvalet, snabbt och säkert översatt av Ulla Ekblad-Forsgren, utgör ett tvärsnitt av den tyska samtidsparnassen, där såväl forna öst- som västtyskar, exiltyskar, dissidenter och (ofrivilliga) partimedlemmar fått komma till tals. Påfallande många av bidragen kan karakteriseras som besinningsfulla ”anti-texter”, som gör en poäng av att de dramatiska händelserna vid muren den där natten inte genast gjorde några nämnvärda intryck på författaren i fråga. Thomas Lehrs analys i texten ”Vem var där inte jag” duger bra som generell förklaring till fenomenet: ”Det jag saknar är det omedelbara lokala minnet av extasen i begynnelsen. Men inte ens den som var där och rentav mitt i och uppe på, kan dröja kvar. Allt flyter, klättrar och hoppar.” I enlighet med den lärdomen reagerar Hans-Ulrich Treichel i sin text ”för sent” på begivenheterna, medan Thomas Rosenlöcher i samlingens mest charmanta bidrag på sitt godmodiga sätt förklarar ”varför jag sov bort den 9 november”.
Men även svenska namn bidrar till minnet av muren. Journalisten, dokumentärfilmaren och författaren Björn Cederberg skriver i sin ”Berlinmuren” om den delade stad som han personligen var bekant med alltsedan 70-talet. I de korta kapitlens ”berättelser om en plats och ett tillstånd” beskriver Cederberg murens historia, rekapitulerar i minnet privata erfarenheter och minns möten med och återser de vänner, bekanta och berömdheter som korsat hans väg genom årens lopp. Men tonen i Cederbergs bok är för raljerande, språket för slappt och sidospåren för många och spretiga för att gripa tag. Att han själv satt i fängelse i Västberlin några månader (”hjärnan kopplade ur, labbarna gick av sig själva”), eller att han ”smugglade med [sig] förbjudna trycksaker och böcker” till den mytomspunne poeten och sedermera avslöjade Stasispionen Sascha Anderson, hör till den typen av inslag som alltför ofta får boken att slå över i allt annat än välfunna självbespeglingar. Det händer i sanning väldigt mycket i Cederbergs bok, men de nostalgiska trippar till Berlins kultiga undergroundmiljöer, som författaren gärna tar med sina läsare på, har det redan skrivits tonvis av litteratur om, det mesta i likhet med stora delar av den här boken högst försumbart. Det tråkigaste med Cederbergs bok är att den med hänsyn till allt som författaren uppenbarligen varit med om i slutändan har så litet av vikt att förmedla.
En som inte delar Cederbergs (och många andras) närmast entusiastiska förhållningssätt till kalla krigets Berlin och Tyskland, men som har desto mer att berätta, är den alltid lika tillförlitlige författaren, översättaren och introduktören Peter Handberg. Hans nya bok, vars titel ”Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin” i förstone låter som ännu en i raden av generella böcker om muren, är i själva verket inte bara en av bokårets mest övertygande utgivningar alla kategorier, utan det kanske mest vederhäftiga som någonsin skrivits i ämnet.
Handbergs bok är ingenting mindre än en stilistiskt och motivmässigt fullfjädrad och närmast episkt utformad historia om en mörk tid då muren och den ”beväpnade freden” var normaltillståndet i världen. Gediget och åskådligt, men samtidigt lågmält och reflekterande, beskriver boken alla de östtyska medborgare – eller ”republikflyktingar” och ”gränskränkare”, för att använda DDR:s paranoida retorik – som mellan 1961 och 1989 trotsade taggtråd och murar, kulspruteeld och minor i sina försök att fly över till väst, oftast utan att lyckas och med den dödliga utgång som kategoriskt tystades ner av de östtyska myndigheterna.
Men vad som i Handbergs bok förärar den litterärt gestaltade melankolin en sådan genomgripande kraft, är att alla dessa dödsoffer – inklusive de nyfikna eller lekande barn som av misstag kommit in i östzonen från väst – här blir till sorgtyngda exempel på människans tragiska frihetslängtan, som här drabbande korresponderar med och utgör ett slags existentiella paralleller till Handbergs egna anfäktelser och filosofiska betraktelser kring det splittrade tillståndet i människan och världen. I lika hög grad som det här är en bok om Berlinmurens Tyskland, är det också ett vittnesbörd om Handbergs egen privata historia och en gripande meditation över tiden, minnet och ”det ostädade vetandet” som ställer plågsamma frågor om hur man förhåller sig till sin egen och världens historia. I botten lurar avslutade och oavslutade kärlekshistorier länkade till Östberlins – och egentligen hela östblockets – tröstlösa men existentiellt liksom transcendentala tomhet, men framför allt en bitter uppgörelse med Handbergs egen far i Västberlin. I den komplicerade relationen med honom inser barnet Peter att även själva livet bygger Berlinmurar, ”och att jag redan börjat mura en sådan i mitt inre och att pappa nu blev en del av den”.
Ett par längre kapitel i boken avbryter de ”murstycken” där Handberg redogör för och resonerar kring livsödena i direkt anslutning till muren och den tysk-tyska gränsen, och utgörs i stället av de resedagböcker som bland annat beskriver en rundresa i före detta Ostpreußen på 80-talet. Här iakttar flanörens kritiska blick det kommunistiska bristsamhällets mest tröstlösa yttringar, och med den nu bortgångne östtyske författaren Wolfgang Hilbig som enda undantag har jag aldrig läst en mer naturtrogen beskrivning av dessa ”de förbrukade historiernas landskap” och dess ”ödesmättade ogripbarhet”. Bilderna därifrån, kopplade direkt till den råa verkligheten och till författarens förstämning och tvivel, uppenbarar tillsammans med bokens redogörelser för alla tragiska flyktförsök och scenen där Handberg rent fysiskt lägger örat intill muren – ”Pulsen var mörk och tung; dinosaurisk.” – vilka dödens obevekliga krafter som livet hade att kämpa mot längs med och bakom järnridån. I en sådan värld var det ända fram till det plötsliga slutet alldeles otänkbart att människorna, som Volker Braun skriver i sin inledande text i ovannämnda antologi, en dag med försiktiga steg skulle tassa över den främmande marken, ”så som kejsaren hu hai berör jorden med bar fotsula”.
Läs också Martin Lagerholms recension av Frederick Taylors ”Berlinmuren” 11/11-2007.
