- Klart det är jobbigare det här, säger han med en svepande gest mot manusbunten som ligger mellan oss. Sucken som följer faller liksom stötvis genom hans tunga kropp, sedan puttar han in en ny, till synes oanvänd, prilla under överläppen. Dysterheten lättar.

Det är sin nya bok Gustavs grabb han talar om, Leif GW Persson. Att det naturligtvis är en ”jävla skillnad” att skriva romaner och en självbiografisk berättelse. Men nu har han ändå gjort det. Första förklaringen är att det blir enklare så. För hans barn. De som har en massa frågor om hans tidigare liv.

–Sen har jag väl gjort det för min egen skull också, för att bli lite mer begriplig för mig själv. Jag har full förståelse för att människor uppfattar mig som en buffel, i ganska många år har det legat nära till hands. Naturligtvis har jag funderat på hur det kommer sig eftersom jag i grunden är en ganska hygglig människa.

Och när du väl satte dig ner och samlade dina minnen?

–Då blev jag klar över att det centrala i mitt liv har varit klassresan, hur den påverkat mig.

Visste du inte det innan?

–Jo, men det blir tydligare när man formulerar sig, får ordning på skiten. Nu kan jag se hur den där resan började tidigt, redan som 20-åring satt jag på tåget.

Långt innan hade han iklätt sig rollen som mästerdetektiv.

Många gossar i hans generation har lekt Kalle Blomkvist, Leif Gustav Willy Persson har aldrig slutat rota, spana, söka ledtrådar. Ett tag övervägde han att bli en sjungande detektiv – det var efter att han drabbats av Snoddas Flottarkärlek – sedan mognade beslutet att enbart sjunga i badkaret. Utan keps. Nu inleder han sin bok genom att rikta sökarljuset mot Gärdet i Stockholm, mot barndomskvarteret New York, eller Nävv Jorkk som han själv sa, när han bodde där med en pappa som var timmerman och portvakt, en mamma som var hemmafru och städerska. Min första tanke – att han borde vallas just där – går omedelbart i stöpet. Leif GW Persson muttrar från sin sörmländska gårdsplan att ska vi träffas får jag ta mig dit. Till gården utanför Gnesta.

Han löser sudoku när vi kommer, säger att han snart är klar. Tålmodigt står fotografen Dan Hansson och jag rakt upp och ner i det som nog är tv-rum, en trappa upp på gården. Tunga möbler, mycket konst. Utanför fönstren skymtar hagar och en grusväg kantad med jakttorn, plus springbrunnen i marmor som Leif GW Persson köpte i födelsedagspresent till Kim. Hon som är hans tredje och, försäkrar han, sista hustru. Springbrunnen stod i Marrakech, nu står den utanför parets köksingång och jag tänker att längre på andra sidan Odengatan kan man väl inte komma.

I boken berättar han historien, att en skolkamrat lärde honom att just Odengatan var klassklyftans faktiska sträckning genom Stockholm, gränsen mellan fattiga och rika. Då hade han börjat på Norra Real, var en av skolans få arbetarbarn och hade flyttat med familjen till Sibiriensidan, den fattiga.

Välståndet fanns på andra sidan gatan, bort mot Östermalm, och tidigt gav han sig löftet att ta sig dit. Mer konkret kan en arbetarunge inte formulera sin livsdröm. Att han, som blev ekonomiskt oberoende i 30-års-åldern, skulle ha ledsnat på att sträva efter rikedom är en korkad hypotes.

–Det är klart som f-n att pengar fortfarande är viktiga för mig. Och jag har mer än någonsin. Som jag skriver i boken: I år kommer jag att tjäna mer än min pappa gjorde under hela sitt 60-åriga yrkesliv.

Men varför? Inte för att jag själv tror att vi är lyckligare om vi är fattiga …

–Det var skönt att höra. Ett betydande samband tyder på att det inte är så.

Vad ger dig pengar?

–Frihet, inget annat. Frihet att göra och säga det jag vill. Jag känner mig inte det minsta bunden av några ägodelar, med jämna intervaller tröttnar jag på halva inredningen och ger bort den till mina ungar.

Hans högra långfinger har återvänt till snusdosan, rotar runt efter en ny prilla. Under tiden för jag oss tillbaka till hans barndoms Gärdet där hans pappa Gustav sträcker sin stadiga hand mot hans lilla pojknäve, tar med honom på jobbet, ut i skogen, är den som läser högt ur serietidningar innan han ska somna. Medan hans mamma är klen, sjuklig. Ofta ligger till sängs. Kräver lugn och ro.

Nej, inte var det konstigt att han blev Gustavs grabb.

–Och det var pappa som en kväll gick med mig till Östra real, pekade bort mot huset i skymningen och sa: Här ska du gå när du ska bli ingenjör. Det lät oerhört skrämmande. Särskilt som morfar hade förvarnat mig att skolan var det jävligaste man kunde råka ut för. Jag förstod inte ens vad jag skulle där att göra, jag kunde ju redan läsa.

En snäll och vetgirig liten gosse, det var sån han var. Med öron som stod rakt ut. Första smeknamnet gav sig självt: professor Wille Vingmutter.

Hur mycket finns kvar av professor Wille Vingmutter?

–Ganska mycket. Så småningom blev jag ju också professor, trots att jag en gång hade en fröken som sa att den tanken kunde jag släppa.

Man kan undra över mycket när man träffar Leif GW Persson. Som varifrån han fått sitt goda självförtroende? Att han i alla lägen verkar vara så kaxig. Läser man hans bok kan man förstås få för sig att det mest är en fasad. Då drabbas jag av den, i sanning ovana, önskan att ta den där lille Leifen i famn. Åtminstone klappa honom på huvudet och säga att allt kommer att ordna sig. Så mycket från hans liv känner jag ju igen, från mitt eget. En kärleksfull pappa med varma händer och en mamma som ligger till sängs.

–Jaså, din pappa var murare, säger han, med en glimt av äkta uppskattning. Sen rättar han upp den förklaringsmodell som gått snett:

–Å jo, gott självförtroende har jag allt. Åtminstone när det gäller att lösa intellektuella problem. Det som knäckt mig på senare år är att jag varit så dålig, så sjuk.

Hans kropp höll någorlunda fram till trettondagsafton 2004 när han fick en blodpropp i hjärnan. Hans fru Kim upptäckte att han slutat snarka, hittade honom medvetslös i sängen.

–När jag vaknade till liv på sjukhuset hade jag slangar överallt. Jag minns att jag bad om en spegel och såg att jag hade punktformade strypningsfläckar i ansiktet, såna känner jag igen. Det var ganska drabbande. Våren efter var tuff. Kröka var inte att tänka på. I stället konsumerade jag en hel del vita små tabletter. Och så vågade jag inte somna, jag trodde jag skulle dö.

Hur har du lärt dig hantera dödsångesten?

–Dåligt, naturligtvis. Det är inget man lär sig hantera. Men den minskar. Länge var det knepigt att sova ensam. Men man måste ju leva också. Man kan inte bara gå runt och undvika att dö.

Tidigt fick han veta, det var ändå ett mammalöfte, att han var söndagsbarn och född med segerhuva. Bättre utgångsläge kan ingen önska sig. Nu har Leif GW Persson granskat uppgifterna, insett att det där med segerhuva är tvivelaktigt som framgångsmarkör.

–Och inte f-n är jag född på en söndag. Den 12 mars 1945 var en måndag. Inte ens på den punkten var morsan något sanningsvittne.

Hon var en mamma som han inte kunde lita på. I boken ger han flera exempel och med pressad röst säger han att just de avsnitten, förstås, varit svårast att skriva.

–Bara detta att hon alltid var sjuk väckte min ångest. Men hon blev 92 vilket fick mig att överväga att anmäla henne för leveransvägran – eftersom hon hela tiden lovade att hon skulle dö men aldrig gjorde det.

Mer sammanfattande kan väl brottet, avgrunden, mellan en mamma och en son inte formuleras.

Jo, förresten:

Redan i tonåren hade han allvarliga planer på att giftmörda henne. Projektet las ner när han kom på att i så fall skulle han bli tvungen att ta hand om sin lillasyster.

Han har hasat sig upp lite i fåtöljen nu, fnissar förtjust över sina fantasier. Bakom skrattet finns bråddjupet.

Någonstans måste du ha en mammasorg?

–Det är klart. Jag såg ju folk som hade fullt begripliga mödrar. Efter studenten flyttade jag hemifrån direkt, sen hade jag bara kontakt med mamma när jag måste, för att nå pappa. Varför allt var som det var har jag förstås funderat på. Jag kan se att mamma var en begåvad kvinna som aldrig fick det liv hon drömde om. Och tog ut sin bitterhet på mig. Jag minns när jag kom hem med ett betyg som visade att jag inte var ensam om att ha A i kristendom. Det fanns en till. Och det var det enda hon såg. Inte att hon hade en son som var bäst inte bara i klassen utan i hela skolan.

Pappa Gustav var annorlunda, stolt som en tupp över duktige Leifen.

–Om jag haft en pappa som varit lika dålig som min mamma hade jag väl inte överlevt. Eller åtminstone hamnat på en parkbänk. Klassresor görs hela tiden men de enda vi uppmärksammar är de som går uppåt. De andra skriver inte om sina resor. De har varken förmågan eller behovet.

Han var i Paris när pappan dog…

–… och när jag kom hem hade mamma bestämt att han inte skulle begravas. Men Gustav var ingen hippie som ville bli strödd för vinden, han ville ha en vanlig sten med namn och årtal. Solna kyrkogård. Inga märkvärdigheter. Men jag fick ju ge mig, det var mamma som bestämde och efter det talade jag inte med henne på åtta år. Då ringde min syster och sa att hon var död och min första fråga blev: Är du säker, har du kollat?

I dag vet han, det hör väl ändå till historien, att hans pappa ”blev utströsslad” någonstans på Solna kyrkogård.

–Vi har en lägenhet där, i närheten. Varje gång jag åker förbi upphör min mobil att fungera och jag förstår att Gustav söker kontakt med mig. Nu är det Gustav som håller koll, brukar jag tänka. Jag vet att han lever vidare någonstans, annars skulle mobilen fungera. Men du, nu får vi gå vidare – det här blir jobbigt.

Men du tror ändå på en fortsättning?

–Absolut. Det är väl en vacker tanke som gör det enklare för oss här nere. Enligt Jan Guillou är det ett tecken på att man börjar bli lallig, han betraktar mig redan som mindre vetande. Min enda kommentar är att om han kan bevisa motsatsen, att Gud inte finns, så ska jag lyssna. Klart han inte kan. Hans eget sätt att med en dåres envishet återkomma till konflikten i Mellanöstern talar för att även han tror på något.

I boken sätter Leif GW Persson namn på sin smärta. Talar om ”svarta hålet”. Känslan att verkligheten störtar samman. Första gången var efter att hans pappa råkat ut för en arbetsplatsolycka, fått en sprängsten i skallen. Leif var 11 år och rusade hem från skolan, på golvet i hallen låg pappans blodiga kläder med en livrem runt. Ingen var hemma, han såg bara blodet, kläderna, och insåg sin sårbarhet: Vad gör vi om pappa dör?

Hans pappa överlevde men kvar finns mardrömmen, tomrummet som plötsligt kan öppna sig. Det är då han behöver vita små tabletter. Mat eller alkohol går också bra. I boken slår han fast, som om han skrev om färgen på tapeterna, att han är missbrukare. Inte ens nykter alkoholist utan den som dricker halva året. För att få tyst på tjattret i sitt huvud. Från nyårsdagen fram till sisådär midsommar lever han helvitt, skriver sina böcker. Gustavs grabb är den tionde.

Man skulle kunna säga att han blev skönlitterär författare som ren hämnd. Efter den omtalade Geijeraffären, som fått flera kapitel i hans senaste bok. Under huvudrubriken: Verkligheten störtad, resan avbruten.

Varför tar du upp Geijeraffären igen?

–Eftersom jag drogs in i en nationell skandal av ansenlig dignitet som höll på att kosta mig livet. Jag åkte ner till landet i akt och mening att skjuta skallen av mig, trots att det enda jag gjort var att bekräfta att Palme tagit emot ett pm från rikspolischefen att det fanns misstankar att Lennart Geijer gått till prostituerade. Detta hade hänt ett och ett halvt år tidigare och ingen hade gjort ett pillevitten åt informationen. Sen ringde den jävla olyckan Peter Bratt och drog igång hela skiten och jag var korkad nog att tro att jag som källa var skyddad av grundlagen – men det blev jag som hängdes ut. Som läckan. Efter att Palme förnekat alltihop och DN gått ut med en dementi. Att jag skulle bli rikspolischef tedde sig plötsligt väldigt avlägset.

Han reste sig på nio, knöt nävarna över skrivmaskinen och hamrade ner en nyckelroman. ”För att jävlas med dem”. Resultatet, Grisfesten, blev 1978 års mest sålda bok.

Nu har författaren GW Persson formulerat sin klassresa mellan pärmar och fram till mars nästa år, när han lär bli tvingad gå i pension som 67-åring, ska han försöka lösa några mordgåtor. Det är dem han jobbar med i sitt sista ryck som professor, de 125 ouppklarade mord som är utredningsbara och där åtminstone 25 borde kunna klaras upp. Några förhoppningsvis redan före den 12 mars 2012. Och sen, tja sen kanske han skriver något om kärlek. Han har själv drabbats flera gånger i livet och förundrats över dess kraft. Som när han gick på vernissage med en kvinna, såg Kim och – ja, vad det nu var som hände…

–Det där med kärlek är knepigt. Några fruntimmer har avsatt så starka spår i mig att de kommer att finnas där livet ut. Precis som när det gäller brott har jag börjat leta likheter, om det är något speciellt hos dessa kvinnor som får det att skära till i mitt hjärta. Det enda jag hittills lärt är att en stor kärlek inte kan övervinna döden – men den kan övervinna en annan stor kärlek. Det är inte illa, i sig. Men jag måste samla ihop mig om jag ska få till något begripligt på romanfronten när vi kommer till detta klassiska tema. Jag tänker i alla fall göra ett försök. Lyckas jag lär det bli bra.

Boken Gustavs grabb slutar med lyckotanken att efter sista punkten ska han börja leva på riktigt, igen. Vi har hunnit ut på gården när jag frågar vad det betyder.

–Att kröka förstås, säger han upplysande. Med det dystra tillägget att något hänt. Han har just upptäckt att han börjat dricka mindre och mindre.

–Enkelt uttryckt blir jag inte lika full lika ofta. Vid det här laget på dan borde jag ha fått i mig både lite stekt fläsk och två snapsar.

Att han skämtar? Nej, nej.

–Jag är högst allvarlig. Det verkar som jag håller på att tappa intresset för alkohol, det oroar mig. Kanske har det med åldern att göra. Larmet i min skalle börjar lägga sig utan alkohol.

Våndan finns kvar. Inför att släppa iväg Gustavs grabb tar han hjälp av ett Strindbergcitat: ”Det hänger på boklådsfönstret en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok.”

–Häromnatten drömde jag att mamma levde, jag tänkte att nu måste jag ringa upp gumman och berätta att boken kommer ut. Det var sannerligen en mardröm.

Och sedan, vad hände?

–Jag vaknade. Men nu får du sluta med dina frågor. Mitt blodsocker faller, vi måste köra in till Gnesta och äta lunch. Jag bjuder. Har du något emot det kan du betala själv.