När Linus Tunström 1989 debuterade som avantgardistisk regissör på Teater Galeasen var Charlotte Perrelli tonårig dansbandssångerska i Hovmantorp. Nu är han chef för Uppsala stadsteater och hon en av våra största popartister med europeiska Melodifestivalmeriter. Ingen av dem har stor erfarenhet av musikal och mötet mellan dem är onekligen intresseväckande.

Det börjar med några av Lloyd-Webbers vackraste mollackord. Evita Perón har dött och hennes svarta kista med vita liljor dumpas oväntat i ett hål framför scenen. Kören sjunger ut sin sorg. En annan Evita far till väders som en luftballong – titelrollen dubbleras genomgående av en Evitasminkad akrobat, med rätt oklar betydelse.

Så rullas Eva Peróns liv upp, från hennes ungdomstid i den argentinska dansbandskulturen, över flytten till Buenos Aires, genombrottet som radioteateraktris och mötet med Juan Perón, mycket porträttlikt spelad av Fred Johansson, med stor pondus men blek bredvid sin hustru, som sig bör.

Perrelli och Johansson spelade musikal mot varandra redan 2008, som kärleksparet i ”Skönheten och odjuret” på Göta Lejon. Då var hon påfallande outvecklad som skådespelerska, med rar småländsk accent, men sångligt imponerande. Av den behagliga dialekten hör man tyvärr inte mycket i hennes Evita, som saknar talpartier.

Fortfarande är sången i en helt annan klass än agerandet, vilket särskilt märks i början, och Perrelli har också en del problem med textningen. Men rösten är hela tiden stark och bärig, och framför allt har hon vad rollen kräver: utstrålning. Denna dyrkade person kallades ju ”nationens andliga ledare”, och de religiösa dimensionerna tas tillvara i musiken, som ofta är oratorieartade med stora och viktiga körpartier. De förvaltas väl av Malmöoperans kör, som vemodigt viftar med vita näsdukar till ”Gråt inte mer, Argentina!”.

Berättelsen styrs av Che, en anonym vanlig man, som kommenterar och ifrågasätter, intensivt gestaltad av Lindy Larsson. Mycket av föreställningens driv och framåtrörelse kommer från hans frustande person. Han känner sig lurad av Evita, kritiserar hur hon berikar sig själv och anklagar henne för att svika folket. Presidenten själv, hennes man Juan, kommer däremot lindrigt undan när det ska ställas till svars. Det finns ett stort mått av kvinnofientlighet i Ches upprördhet.

Textens Evita är en maktlysten vamp, som hänsynslöst går sängvägen. Den framgångsrika teatermänniskan, fackföreningsledaren och kvinnopolitikern Evita blir osynlig. Här finns en könsaspekt att problematisera, men det ser vi inte mycket av i Tunströms iscensättning.

”Evita” har inte samma sprudlande melodirikedom som ”Jesus Christ superstar” men ett avancerat, genomkomponerat musikalpartitur med många modernistiska drag. Den stora slagverkssektionen hanterar sina komplicerade latinska rytmer med stor skicklighet under Joakim Hallins ledning. Annica Edstam som Peróns ivägskickade älskarinna, en perfekt roll för Evitas understudy, får visa vilka resurser hon har med sin hjärtskärande sång.

Och hela denna imponerande men inte särskilt gripande uppsättning vilar i ett melankoliskt skimmer, med mild ljussättning och återhållet vackra dräkter, varav Evita har en till synes oändlig rad nya, eleganta kreationer att byta om till.