Den paranoida dystopin Metropia lanseras i höst som Sveriges första animerade långfilm för vuxna, men det är en sanning med modifikation. Redan 1968 kom nämligen I huvet på en gammal gubbe, en långfilm med manus av Hasse Alfredsson och Tage Danielsson – där merparten (50 av 77 minuter) består av Per Åhlins animation. Inför sitt retrospektiv på Seriegalleriet konstaterar Åhlin att animerad film nu äntligen börjar ses i rätt ljus:

–Vad jag kan förstå tar Metropia ett rejält kliv fram på den väg som alltid har varit självklar för mig; nämligen att animation visserligen är ett jättefint medium för barn, men att det också ska tänkas och göras animation för en mer vuxen publik. Det var inte Disney som inspirerade mig att göra animation, utan mer groteska och avancerade animationer från Polen, Tjeckoslovakien och Japan. Det är en grafisk stil som ligger mig närmare om hjärtat och som visar på poetiska, absurda världar.

1967 startade Per Åhlin animationsstudion Pennfilm i Malmö, som har producerat flera svenska tecknade kritikerfavoriter som Dunderklumpen, Resan till Melonia och Hundhotellet. Det är barnfilmer, men med flera nivåer som är uppenbart tillägnade den vuxne betraktaren. Detta återfinns även i Åhlins SVT-klassiker Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, med manus av Tage Danielsson. Symbolladdade anakronismer som svastikor i julgransdekorationen är bara ett exempel på filmens vassa samhällskritik. Åhlin slår själv på tv:n varje jul och tittar på sin skapelse, men med blandade känslor:

–Dels ser jag tekniska brister och det är inte kul att se dem upprepas varje jul. Och dels känner jag en stor saknad efter Tage och hans kloka ord och engagemang.

Seriegalleriet har tidigare haft två utställningar med filmoriginal från Per Åhlin (2002 och 2003), men aldrig förr med hela Pennfilms katalog som spännvidd. Denna gång visas dessutom filmceller från produktioner som inte har blivit färdiga. Seriegalleriets ägare Markku Haapala har gjort urvalet ihop med Pennfilm och Per Åhlin:

–För mig är han nummer ett bland svenska animatörer, säger Markku Haapala.

Per Åhlin ser sig dock i första hand som illustratör, mycket på grund av att hans karriär som animatör varit kantad av ekonomiska motgångar (vilket förklarar de ofärdiga filmerna). Det var också som illustratör som han började sin yrkesbana omkring 1952, långt innan samarbetet med Hasse och Tage inleddes. Den som är bekant med Åhlins estetik känner igen hans karaktäristiska typografi lika väl som hans humoristiska figurer.

Men det är animation som Per Åhlin brinner för, och han betraktar med stort intresse den nya vågen av animerad 3D-film. Han har själv småfuskat med 3D-inslag i den senaste av hans filmer om Spöket Laban, som hade premiär förra året. Den alltjämt kritiskt granskande Åhlin ser dock inte bara fördelar med 3D-trenden:

–Istället för att se 3D som en ny pensel i burken med andra penslar, så dödförklarar man 2D-tekniken och glömmer bort att där är det mesta ogjort.

Drömprojektet Hoffmanns ögon – en långfilm om den gotiske författaren ETA Hoffmann – är än så länge oavslutat. Men den 78-årige Åhlin är optimistisk:

–Jag ritar en och annan Hoffmann-gubbe då och då. Förhoppningsvis kan det bli några minuter som kan ge presumtiva producenter dåligt samvete i framtiden. Med Hasse (Alfredson) har jag också ett och annat litet projekt. Dock inte någon film. Än!