På avstånd såg det ut som om det var en väntande skara där framför Lydmar Hotel. Jag skyndade mig fram längs med Strömbron. Efter att anhängare till Justin Bieber, Bruce Springsteen och One Direction troget nött asfalten utanför Grand Hotel var det inte mer än rätt att också Penny Martin fick känna folkets kärlek. Tänk om hon redan hunnit checka in på hotellet? Om jag missat chansen att vinka tillsammans med de övriga fansen när vakterna forslade henne fram till entrén.

Att chefredaktören för The Gentlewoman kommit till Stockholm för att föreläsa på – och vara moderator för – Hall of femmes evenemang ”Design talks 2013” var ju en stor bokning. Besvikelsen var monumental när folksamlingen utanför Lydmar visade sig vara en rosédrickande uteservering. Ingen viftade med första numret av ”The Gentlewoman” i förhoppning om att få det signerat.


Det kanske verkar som om mitt engagemang för Penny Martin är i överkant. Det är det inte. Den skotskfödda Martin skriver om tidningshistorien just nu. Vi är flera som rusar till tidningsaffärerna varje gång som ryktena sprider sig att ett nytt nummer av The Gentlewoman har kommit in. Detta London-baserade magasin – som härstammar från grundarna av bögmagasinet (”fagzinet”) Butt och manstidningen Fantastic Man – har sedan 2009 skänkt världen sju nummer som är gjorda för att läsas om igen.

I The Gentlewoman faller rampljuset på kvinnorna: intervjuerna är välskrivna och designen är rätt igenom oklanderlig. På magasinets hemsida formuleras dess essens med meningen: ”The Gentlewoman is a fabulous publication for modern women of style and purpose”.

I torsdags föreläste Penny Martin på ”Design talks 2013” på Moderna museet. Hon pratade om The Gentlewoman och deras vilja att ta sig an klassiskt kvinnliga ämnen ur ett modernt perspektiv; om vikten att inte bli humorlös bara för att man arbetar för att något skall tas emot seriöst. Penny Martin – som satte en 86-årig Angela Lansbury på omslaget – argumenterar för att de bästa intervjuerna blir med kvinnor över 30: ”Då har livet hunnit ta några vändningar.”


Penny Martin tänker inte bara ett extra varv – hon tänker ett nytt varv. Det är inspirerande.

För vi har nu kommit till tiden då 10-talet måste skaka av sig det som klamrat sig fast från 00- talet: den inzoomande journalistiken som utgår från det mest privata; det som för tio år sedan var nytt men som nu är lika omodernt som ett dussin gamla it-väskor. För varje nytt självspeglande pod-program som prånglas ut blir dödsrosslingarna bara starkare.

Inget blir så sorgligt som den sista gästen som vägrar gå hem när festen är över. Aldrig har väl den samtida journalistiken varit på samma gång så manlig och så extremt intresserad av sig själv. Allt handlar om Honom. Perspektivet och referenserna är Hans. Vi har läst om det och vi har hört det. Det måste vara dags för något annat.