Stackars Lena Adelsohn Liljeroth. Jag tänker på alla dessa bilder av kön som hon utsatts för under året. I våras fick hon utföra omskärelse på en snippa av marsipan. I tisdags fick hon ta emot en bild av en snopp inför publik. Det var i Studio 2 i Filmhusets katakomber där hon debatterade med Filminstitutets vd Anna Serner om den filmproposition som regeringen just lämnat in till riksdagen – och om det nyligen underskrivna filmavtalet. Hanna Högstedt från Oberoende Filmares Förbund (OFF) hade sparat den allra sista ”Bergmans kuk”-flyer åt Lena Adelsohn Liljeroth.

Kulturministern såg inte alls lika munter ut som när hon stod med kniven i högsta hugg på det där tårtkalaset. Scenen kommer att vara med i den dokumentär som lånar en av den svenska filmhistoriens mest kända snoppar till sin titel och marknadsföring; den som Ingmar Bergman till varje pris ville ha med i inledningen av ”Persona”.

OFF var ett lika uppfriskande inslag nu, som på presentationen av höstens långfilmer i augusti, då de penisprydda lapparna dök upp för första gången. Dokumentären ”Bergmans kuk” beskrivs som en ”maktutredning”. Den fråga OFF vill lyfta är om det är demokratiskt att kommersiella näringsidkare ur filmbranschen får carte blanche att besluta om de 200 miljoner skattekronor som varje år pumpas in i filmavtalet.

Organisationen ställer sig också frågande till det nya avtalets krav på att en lång spelfilm bara kan få filmstöd om dess producent är etablerad och redan har gjort minst två långfilmer. Man kan fråga sig hur det går ihop med avtalets högtflygande mål om att premiera mångfald och förnyelse, och att svensk film ska vara självskriven i Cannes och Berlin. Den enda lösningen för en ”oetablerad” producent som vill göra spelfilm i Sverige i dag är att skaffa en målsman. Någon som varit med förut.

Visst kan man förstå tanken med att cementera villkoret på professionalism. Man kan också förstå impulsen att trycka upp en kuk på hundratals små lappar för att protestera mot vingklippningen av de filmare som inte vill, eller kan, jobba med en veteran.

Filmen på allas läppar just nu, Gabriela Pichlers ”Äta sova dö”, är lustigt nog producerad av en ”oetablerad” långfilmsproducent, China Åhlander, som hade Martin Persson på filmbolaget Anagram med sig som garant. Den lösningen verkar i just det här fallet ha fungerat lysande. Men om Åhlander och Pichler hade velat göra filmen enbart utifrån egen erfarenhet, så hade de bara fått stöd om filmkonsulenten ansett att det fanns ”särskilda skäl” för ett undantag. Hur många potentiella succéer fastnar i det nålsögat?

Karoline Eriksson är filmrecensent i SvD. kultur@svd.se