Foto: karin grip
M ian Lodalen är angelägen om att ha det riktigt rent omkring sig. Trots det kan även den som känner henne väl helt missa att människan har städdille. Nog för att vännerna som tittar förbi kan se att diskbänken alltid är renskrubbad, men draget av renlighetsiver är inget författaren verkar vilja skylta med.
– Ibland städar jag faktiskt så mycket att jag måste dölja det, säger Mian. Och då gränsar det förstås till nått slags beroende, ett städberoende. Men jag brukar säga så här: inre kaos, yttre ordning.
Mian kan till exempel inte skriva om det är smutsigt runt henne. Hon måste städa innan hon kan börja jobba.
–Om jag får städa lugnar jag ner mig. Det är som en fix. Jag kan känna en stress av skiten – jag mår psykiskt dåligt när det ser ut så här, säger Mian och far ut med handen över de två kartongerna med mat och den lilla broschyr som ligger på bordet. Men sen kan jag också ha perioder, till exempel när jag skrev min förra roman, då jag kan gå in i arbetet och låta allt material ligga framme i en röra. Men jag städar säkert mer än gemene man, även då.
Enligt Mians mamma var hon slarvig som barn, men en dag när mamman kom hem från jobbet hade den då sju år gamla Mian bonvaxat hela parketten.
–Kanske var det då det började, för då fick jag nog mitt första beröm. Men sen var det ju så självklart också, en kunskap som gick i arv –mormor lärde mig till exempel att mangla lakan. Det gör jag fortfarande. I arbetarklassen är det viktigt att det är rent hemma. Att man är hel och ren. Det finns en stolthet i det. Men jag känner också en genuin lycka när jag städar. Det är få saker som tillfredsställer mig så totalt som städning. Sex eller mat kanske, men jag menar i ett aktivt görande, då är det inget som klår en riktigt skön uppkavlad städning.
Trots att Mian håller sitt eget hem skinande rent bryr hon sig inte ett dugg om hur andra har det.
–Fast jag har nog varit ett riktigt pain in the ass i mina förhållanden. Jag har varit väldigt noga med att det ska vara jämlikt, millimeterrättvisa. Jag läste precis att städningen håller på att gå om ekonomin som huvudskälet till gräl mellan par, och nu talar jag om heterosexuella par eftersom det är på dem undersökningarna görs, lesbiska par lever generellt mer jämlikt. Men även jag har haft riktiga praktgräl om städningen. Nu lever jag ju inte i ett förhållande, men Helena som jag bor med kan nog också drabbas av mitt städande.
Mians ”kombo” Helena sticker just då in huvudet genom dörren och möts av Mians fråga: ”Nå, vad tycker du om städningen?”
–Jo, det är fint, du, suckar Helena.
–Var ärlig nu och säg vad du sa igår!
–Jag sa att hon är ju inte riktigt klok. Det är helt sinnessjukt! säger Helena.
Höjer Mian ackordet? Känns det som att du måste skura badkaret varje gång du går på toa bara för att inte vara sämre?
–Nej, säger Helena, jag hinner aldrig före Mian ändå, så det är ingen idé. Jo, jag får plocka undan dammsugaren för det mesta. Det är min insats.
–Ja, jag tycker att det är tråkigt att ställa in dammsugaren, säger Mian och strålar för att hon hittat en städuppgift hon inte gillar.
–Men det är ju bara för att du tänker använda den direkt igen.
–Exakt säger Mian. Men det är ju inte så att jag planerar. Jag kan sitta och skriva och så plötsligt får jag syn på en fläck och sen ligger jag här och gnuggar listerna istället.
Förutom det pedantiska draget har Mian en gedigen städerskekarriär bakom sig.
–Ja, jag kommer ofta på mig själv med att säga saker som ’Jag är ju städerska i botten’, säger Mian och skrattar. Min entré i medievärlden var faktiskt när jag sommarjobbade som städerska på Expressenredaktionen i Jönköping. Sen städade jag i överklasshemmen på gräddhyllan också, där gick de efter en och kände ifall det var dammigt på listerna. Och så har jag jobbat som toalettstäderska på Silja line, extra som kontorsstäderska och i grovstädet på Hotel Reisen – då tvättar man madrasser och väggar och sängar och sånt. Det är tungt och inte särskilt roligt. Dessutom har jag jobbat mycket inom hemtjänsten, och där var det kanske till hälften städjobb. Hälften städ, hälften mat.
När pigdebatten kommer på tal mulnar Mian.
–Jag kan nästan inte prata om det för att jag blir så förbannad. Jag har funderat på varför jag blir så berörd. Kanske är det för att min mormor var piga – och nu är vi tillbaka där igen, med det klassamhälle som växer fram. Det är ju fullständigt sinnessjukt att staten går in och subventionerar hushållsnära tjänster. Det är ett överklassbidrag, en omvänd Robin Hoodpolitik, där man tar från de fattiga och ger till de rika. Jag tror att de har budgeterat 2-3 miljarder för det här. För den summan skulle man ha kunnat anställa 3 200 biträden på heltid inom den offentliga sektorn i Sverige. Dessutom handlar det om prioriteringar. Om att ta ansvar för sitt eget liv och sin egen skit. Det är väl ändå en grundläggande sak man lär sig som liten, att plocka undan efter sig. Sen när man blir trettio och har en medelinkomst på 45 000 kronor i månaden, då ska man plötsligt lägga över det på nån annan. Är inte det väldigt barnsligt och omoget?
Som journalist gör man ibland tvivelaktiga saker i jobbet för att en artikel ska bli väl underbyggd. Som i det här läget. Efter lunchen med Mian ursäktar jag mig och går in på toaletten. Väl därinne så – ja, det var kanske inte mitt finaste ögonblick, jag erkänner – men jag snokar lite. Jag drar fingret längs badrumsskåpets överkant. Jag tittar bakom toalett- stolen, där i kröken där det är som svårast att komma åt. Jag öppnar badrumsskåpet och rotar lite – men, nej, inte ett dammkorn, inte en tandkrämsfläck, inte minsta lilla borttappade hårstrå i badkaret. Det är rent.
Efter utflykten i badrummet möter ett nystädat köksbord. Det är avdukat och avtorkat och liksom orört igen. Mian ser oskyldig ut.
Intervjustunden är över och Mian beklagar sig lite över att hon inte har nån väninna som hon riktigt kan frossa i städdetaljer med.
–Jag kan bli alldeles lyrisk över såna där böcker med tips och råd om städning. Som tio saker man kan göra med ättika och sånt. Jag blir galen av lycka då. Men allra gladast blir jag faktiskt när jag får dammsuga. Jag älskar att höra det där smattret.
Men hur funkar det då? Med tanke på hur ofta hon dammsuger så kan det ju inte bli särskilt mycket smatter.
–Men det blir aldrig rent säger Mian och gapskrattar. Aldrig riktigt rent.
Och hennes ögon lyser av förtjusning.
