I sin allt mer fascinerande frisyr som liksom rinner ner över öronen och kinderna likt en impotent bläckfisk sätter sig Paul Weller vid ett fönster i ett omklädningsrum bakom Hammersmith Apollo och trotsar rökförbudet med ännu en Benson & Hedges.

Det är två dagar före hans 50-årsdag och bara några timmar innan han ska spela den sista av tre utsålda konserter i London.

Det finns två sidor av modernisten, sångaren och kompositören Paul Weller. Den ena är en bister herre som spelar dogmatisk vuxenrock för jämnåriga The Jam-fans och Oasis-medlemmar.

Den andra sidan av Weller har varit osynlig ända sedan hans experimentella 80-talsduo The Style Council sakta somnade in efter ett housealbum deras skivbolag vägrade ge ut.

Det är den Paul Weller som är tillbaka med skivan 22 Dreams som släpps på onsdag.

Och för någon som följt hans karriär ända sedan en konsert med The Jam på Göta Lejon i Stockholm en regnig höstkväll 1980 är det fantastiskt att se hur han formligen sprudlar av stolthet över musiken och sin nyfunna entusiasm.

– Det har nog väldigt mycket att göra med att jag fyller 50, säger Paul. Ser man tillbaka på artister jag älskat är det ingen – Bob Dylan undantaget – som har gjort något nytt eller överraskande när de väl når den här åldern, men jag vägrar acceptera att jag redan skulle ha mina bästa skivor bakom mig.

Inspelad under ett år i hans studio i Surrey utanför London är 22 Dreams utan tvekan Paul Wellers mest intressanta album sedan The Style Council tjugo år gamla och gravt underskattade Confessions of a pop group.

Robert Wyatt spelar trumpet på en hyllning till frijazzdrottningen Alice Coltrane, sjunger de sprödaste soulballader, låter en muslimsk vän läsa en dikt om Gud, upptäcker argentisk tango och krautrock samt avslutar albumet med en svit där naturromantisk gospel möter den blinde gatukompositören Moondog på Abbey Road.

Är det ett Weller-album att skrämma Weller-fans med?

– Haha. Jag hoppas inte det, men gör den det så är det värt det. Jag vill ändå inte ha en bekväm publik som får exakt vad de förväntar sig och tycker någon att det är pretentiöst så bryr jag mig inte.

–Det här känns verkligen som ett album som reflekterar hur jag själv lyssnar på musik hemma. En grej leder alltid till en annan och en soulsingel kan få mig att vilja spela Debussy, David Bowies Low eller Satie och så vidare till jazz eller den algeriske sångaren Souad Massi, säger Paul och börjar i stället hylla sina nya musiker som otåligt redan väntar på scenen för att soundchecka.

Senare på kvällen kan man över nästan hela västra London höra 5000 personer sjunga Happy birthday dear Paul för en närmast förlägen Weller som lätt generat skrapar med fötterna och gömmer sig bakom pianot med en drink i handen.

Bredvid scenen sitter Pauls silverhårige och snart 80-årige pappa John i en rullstol och håller sin fru Ann i handen. De ser så stolta ut.

Efter konserten ger de sin son en tårta formad som en Rickenbacker-gitarr med 50 levande ljus.