När Fredrik Sixten 2004 skrev En svensk Markuspassion hade han redan komponerat en hel del, både för den kyrkliga och den världsliga scenen. Men passionen, som är den första svenska, blev ett genombrott. Med evangeliet och Bengt Pohjanens texter och en omisskännlig svensk folkton, vrenskas han med musiken och passionens mörka historia.
Trots att det krävs både musikalisk och känslomässig möda för att lära in Markuspassionen har den, med sina växlingar mellan originell stämföring, turbokörer och enkla koraler, redan framförts över 30 gånger och också tagit sig utanför Sveriges gränser.
I Göteborgs domkyrka pågår just nu repetitionerna inför uruppförandet av hans tredje stora sakrala verk Ett svenskt julora- torium för två körer, stråkar och träblås och recitatör, här en sopran, ett ovanligt grepp som han använde redan i Markuspassionen.
–Varför ska inte kvinnor får sjunga evangeliet? Dessutom ger det större möjligheter, sopranen har större spännvidd än tenorrösten, säger han och kallar Jul-oratoriet för ett systerverk till Markuspassionen.
–Markuspassionen är mörkare, men även i juloratoriet vill jag bort från det där gulliga, oförargliga som lätt kommer med julen. Även om det är en naivistisk berättelse så är fonden allt annat än ljus. Barnet föds för att offras, för hängas på korset.
Ylva Eggehorn har skrivit de texter som inte är hämtade ur Bibeln. Valet föll på henne för att nå mer svärta, och också för att ta in samtiden och sätta utslagna, och utstötta på första bänk.
Fredrik Sixten är organist i Härnösands domkyrka, och komponerar på sin fritid, oavbrutet. Med fötterna stadigt i den vardagliga musikaliska praktiken på orgelläktaren i Härnösand, klappar hans hjärta också, bredvid de stora tunga verken, för bruksmusiken. Han ser en utmaning i att skriva musik som saknas, och att kunna göra den enkel, men ändå med sälta.
Det var också i kyrkan han först mötte musiken, far och farfar var präster. Bredvid kör och orgeltramp spelade han i olika popband, och efter skolan gick vägen rakt till Musikhögskolan.
Att han flirtar med Bach får han höra, och motsäger det inte, men nämner lika gärna Prokofjev, Poulenc och Prince. Och när latten är uppdrucken på det Söderfik där vi ses, har jag förstått bra mycket mer av struktur och influenser än tidigare, och hur en artist som Prince utforskar harmonier och melodier–och fulhet.
–Han vågar lägga till en stämma eller en klang som kontrast, spegla det vackra i det fula.
Otroligt eggande, tycker Fredrik Sixten. Att trots kärleken till en härlig melodi, söka upp svårigheterna i livet och tillföra den där kanten av svårmod och sårbarhet som behövs, och ibland något som skaver.
Han tycker att det är vanskligt att tala om musikaliska referenser. Han talar hellre om något gemensamt som rör vid oss, utan för att det för den skull blir banalt.
–Och banalt blir det lika ofta i det avantgardistiska och experimentella. Vad är experimentellt idag dessutom? Det var skillnad på 50- och 60-talen när det fanns något att revoltera mot.
Fredrik Sixten har nyss lagt sista handen vid ett stort beställningsverk till San Francisco Symphony för kör och slagverk. Spänd inför mottagandet, talar han om vikten av ett bra mottagande, Sverige är för litet för en heltidstonsättare och framgång utomlands kan öppna dörrar hemma också. Han har visserligen omfamnats av musiker, sångare och publik här, men känner att det avancerade professionella musiklivet fortfarande förhåller sig ganska tyst.
Han spekulerar inte själv i det, men Fredrik Sixten gör en del som är lite ”no no” i konstmusikvärlden. Han är pragmatiskt och produktiv, gör reklam för sig, finns på Facebook, My space, daterar ständigt upp sin hemsida, jobbar med nätverk och sin förläggare.
–Nej, det är inte så vanligt. Men jag har skrivit den här musiken för att jag tror på den, då får jag väl lägga ner lite arbete på att få ut den. Livet är för kort för att sitta och vänta.
