Någon har sagt att det finns tre sorters samlare: samlare, storsamlare och Stefan Gråfors. Han har fyra lanthandlar, en färgaffär, en järnhandel, en sexkantig kiosk och en bensinstation. Den här lanthandeln ligger på Hågelby gård, söder om Stockholm.
Stefan Gråfors fräser upp med firmabilen på planen framför lanthandeln på Hågelby gård, söder om Stockholm. Innan han fått upp låsen till butiken har han redan hunnit berätta; om prylarna, butiken, samlandet.
Han byter den självlysande vägarbetarvästen mot skinnförkläde och kubb – och ett enda stort leende. Här bakom lanthandelsdisken mår han gott. Livskvalitet, säger han. Livskvalitet.
Någon har sagt att det finns tre sorters samlare: samlare, storsamlare och Stefan Gråfors. Och om denne man har jag fått berättat att han samlar på allt. Men det är faktiskt inte sant. Däremot samlar han på mycket.
I treårsåldern var det apelsinpapper och bokmärken. Intresset för gamla bilar, trampcyklar, moppar och allt vad som där tillhör väcktes också tidigt.
När han 1970 sålde en sockerlåda med gamla pryttlar på en veteranbilsmarknad och samme köpare kom igen året efter och ville ha mer, frågade Stefan Gråfors vad han skulle ha grejorna till. Mannen visade ett foto på sin lanthandel i Dalarna.
– Då visste jag, det gick rakt in, säger Stefan Gråfors och klappar på hjärtat.
Om minnet av morföräldrarnas lanthandel i Västerbotten bidrog vet han inte. Men sedan dess är Stefan Gråfors samlare av handelsbodar.
Han har samlat ihop fyra lanthandlar (en har han bytt bort), en färgaffär, en järnhandel, en sexkantig kiosk (som också står på Hågelby) och en bensinstation. Han har annat också, som självspelande instrument, trampcyklar, bilar, moppar, motorcyklar, barnvagnar, jukeboxar, flipperspel, radioapparater, bensinpumpar. En del får komma ut och lufta på sig på hans återkommande utställningar bland annat på Salems bibliotek. Över 30 har det blivit.
– Jag bestämde mig tidigt för att inte samla på saker från min egen tid, utan bevara tidigare kulturhistoria till kommande generationer. Men jag har ju inte kunnat hålla mig, säger han och erkänner bland annat en liten samling mobiltelefoner och kameror.
Karin M Ekström är samlarforskare, docent i företagsekonomi och föreståndare för Centrum för konsumtionsforskning och har intervjuat ett stort antal samlare. Hon säger att det är typiskt att just samlare omdefinierar och flyttar gränserna för sina samlingar för att undvika att ”samlingen dör”, det vill säga blir komplett.
Samlare omtalas ofta som asociala kufar. Psykoanalytikern Gunnel Jacobsson, som också intresserat sig för samlare, ger en mer komplex bild. Hon menar att ett intensivt samlande visserligen ibland kan vara ett sätt att lösa bristande förmåga till relationer. Men en bra lösning eftersom den också leder till, till och med förutsätter, sociala kontakter.
– Men en ekorrgen finns det nog i oss alla. Samlande upplevs av de flesta som lustfyllt och väcker starka känslor, säger hon.
Gunnel Jacobsson tror att det är vanligare bland män än kvinnor att känna passion, ofta glödhet, för sin samling i stället för att lägga kärleken hos en annan människa.
Att det skulle vara stor skillnad på hur män respektive kvinnor samlar, vänder sig Karin M Ekström emot. Tidigare amerikansk samlarforskning talar om fanatism, kontroll, tävling och allvar som maskulina samlardrag och om vårdande och skapande som kvinnliga. Men Karin M Ekström menar att det är en förlegad bild. I dag hittar man alla sorters samlare bland både kvinnor och män.
Inte heller ser hon asocialitet som någon typisk egenskap hos den ordinära samlaren.
– Tvärtom är det i sig en utåtriktad och social verksamhet. Samlarna är ofta väldigt intresserade av omvärlden, säger hon.
För Stefan Gråfors är det viktigt att veta så mycket som möjligt om sina föremål för att kunna sätta in dem i ett sammanhang. Sammanhangen har med tiden blivit till en imponerande kulturhistorisk kunskap.
– Det här är mitt universitet. Det finns massor av litteratur om allting.
Däremot dokumenterar han inte alls.
– Nej, nej, har inte tid. Jag har allt här, säger han och pekar på huvudet.
Stefan Gråfors älskar att berätta – ”käften går i ett på mig” – och har han barn i publiken blir han extra glad.
– Med en lanthandel kan jag visa så mycket, hur det var förr, hur saker fungerar. Hur en tvättmaskin fungerade för 100 år sedan till exempel. Vet ni?
Vi blir honom svaret skyldiga och han pekar på en kopparmoj som påminner om de sugpumpar som används mot stopp i avlopppet. Våra hakor åker allt längre ner när han berättar om allt som på lanthandelsvis hänger i taket och klättrar efter väggarna.
Han susar in bakom disken igen, bjuder på en karamell. Bland de stora merkantilburkarna som lanthandlarna förvarade kaffe, kex, gryn och konfekt i, står några småburkar, rariteter med ”gott att bjuda på”: skallerormsstjärtar och silkekokonger, koncentrerad starköl i pulverform och Lagermans tomtebrus.
Och så den runda kaffeburken som, tömd och försedd med snöre, blir en liten glad virveltrumma – redan på 20-talet visste bodknoddarna att barns tjat kunde få föräldrar att köpa.
Stefan Gråfors plockar fram blåelse för att bleka kläder, Quillays bark för att tvätta ylle, pligg till skorna och linfrö för magen. Många av burkarna har sitt originalinnehåll kvar. När jag undrar om kandisockret vi knaprar på också är från 1900 kallt ler han outgrundligt.
Stefan Gråfors har också en liten försäljning över disk, konfekt och nytillverkade småsaker som passar i boden. Men också gamla restlager, som rakblad i äldre förpackningar och tablettaskar, som ögonblickligen lockar fram sjuåringen i en och den himmelska doften ur godiskioskluckan.
Och så stoltheten Tumba Special, en lokal soda som slutade att tillverkas runt 1950. Änkan efter ägaren på det nedlagda Tumbabryggeriet hittade det hemliga receptet, gav det till den lokala PRO-föreningen som satte det i händerna på ”Gråfors grabb”, uppvuxen som han är i Tumba. Eftersom ingenting han tar i samlar damm, så finns nu en liten tillverkning i Dalarna av läsken som påminner om Pommac fast med ädlare smak.
Gråfors samlingar har inte bara gett jobb åt ett litet bryggeri. Även elever på bygg- och målarlinjerna på Västergårds gymnasium har satts i arbete med renovering av en sexkantig kiosk från Rosenhill 1885, skänkt av en åkare i Grödinge, och en Shellmack från 20-talet. Och några lokala sponsorer möjliggör en anställd i butiken under turistsäsongen.
Stefan Gråfors arbetar till vardags med vägar och har det hektiskt som delansvarig för skötseln av 35 mil statlig väg. Framtidens motorvägar och dåtidens lantbodar.
– Det är en kontrast jag behöver till allt flängande. Det här ger mig lugn och harmoni.
Han återkommer till att ”skänka glädje åt andra” med allt han har räddat åt eftervärlden, att detta är ett kall. Skulle han sadla om så blev det friskvård. Nostalgi, menar han nämligen, får människor att må bra.
En samling ska inte förväxlas med att ha huset fullt av prylar. Att samla är en selektiv aktivitet till skillnad från att lagra (osystematiskt anskaffande) och spara (inte kunna slänga). Samlingsforskningen skiljer också på symmetriska (strikt ordnade) och asymmetriska samlingar (mer osystematiska), liksom vertikala (ordnade på hyllor, skåp) och horisontella (utspridda i hela huset).
Klart är att samlarintresset ökar och forskare pekar på det som ett sätt att söka stabilitet och trygghet i en värld som hela tiden förändras. Likaså att det är ett sätt att uttrycka sig själv. Forskarnestorn på området, Russell Belk, använder begreppet ”det utvidgade jaget” för att beskriva hur man genom sin samling visar vad man står för eller vem man vill vara.
Förr var det mer en rikemanssyssla med konst, vapen och mynt. Men i dag är det accepterat att samla på saker som inte är värdefulla i sig, något som väl stämmer in på Stefan Gråfors samlingar.
– Jag brukar säga, silver och guld finns alltid kvar, men en förpackning är ju värdelös just när den är tömd.
Men inte för Stefan Gråfors. En gyllene tid var 60-talet, då gamla grejor inte hade något värde och mycket slängdes. Kompisar i byggsvängen tog vara på sådant som dök upp i rivningsvågen åt honom. Och när en gammal lanthandel i Småland gick under klubban satt han med handen konstant uppe.
Samlande är också en form av konsumtion, enligt Karin M Ekström, som i begreppet också lägger betydelser som att längta, vårda, byta och äga. Författaren, biologen och SvD-skribenten Fredrik Sjöberg samlar enbart blomflugor och enbart på den ö där han bor. I boken Flugfällan skriver han bland annat om överblicken, jakten och samlarlyckan och att flugorna är bara hans.
För många har internet helt förändrat samlandet. Det är lättare att ha koll och komplettera serier. Å andra sidan är det svårare att göra fynd. En del samlare berättar att det kan bli som en drog. ”Det är som alkohol, man är beroende av det och måste ha mer”, säger en samlare som Karin M Ekström intervjuat. En samlare av Barbiedockor berättade nyligen i en radiointervju att hon nästan fick tvinga sig till avvänjning för att inte varje dag surfa ut på nätet och leta.
Men för Stefan Gråfors är internet ointressant – ”har varit inne på Blocket två gånger”. För honom gäller djungeltelegraf och telefon. Han behöver inte köpa så mycket längre, utan får saker eller byter via ett kontaktnät uppbyggt under många år.
Inbitna samlares familjer kan många gånger hålla sig för skratt när tid, pengar och bostad upptas av samlingarna.
– En del kan till och med uppleva samlarintresset som en riktig rival, säger Karin M Ekström.
Men Stefan Gråfors är fortfarande gift och både fru Britt-Marie och tre nu vuxna barn har deltagit i livet kring samlingarna, mer eller mindre. Hans fru brukar arbeta med skyltningen, barnen hjälpa till i butiken. För till skillnad från en museibutik ”där samma döa fluga ligger kvar år från år ” lever Gråfors handelsbodar med årstiderna. Vid speciella tillfällen som midsommar eller julmarknad på Hågelby, är familjen med och sköter ruljangsen när Stefan Gråfors står på gårdsplan och spelar positiv. Eller bjuder barn på åktur med lanthandelsbilen, en trehjulig Rex-elbil från 1941.
Men det är viktigt att hålla isär hemmet och samlingarna, tycker han. Och är de på semesterresa stannar han inte vid varje loppis.
– Nej, för sjutton, då är jag ledig.
Men när jag frågar om han tror att barnen kommer fortsätta i hans fotspår är han tyst. Länge.
– Kanske har de blivit mätta på mitt samlande, säger han efter en stund. Även om jag tror att de förstår tjusningen jag känner.
Han berättar att det nu är en av sönerna som fräser runt på HD:n från 1943 som Stefan Gråfors köpte för 100 spänn när han var 18 år.
– Så förvalta mina samlingar, det tror jag att de kommer att göra.
Stefan Gråfors är dock inte klar än på ett tag. Butikerna i Hågelby och Sparreholm lever vidare. Och i Sparreholm, där de numera också bor, bygger paret Gråfors ett nostalgimuseum. Där ska man kunna vandra bland de omfattande samlingarna som i väntan på detta, står i en stor lada i Smålandstrakten.
Och visst ja, han har en ångbåt också som han och några kompisar renoverat. Men den ställer de inte ut, utan använder.
