Det var länge sedan herrmodevärldens spjutspetstrupper var så överens som den här våren. Alla väntar vi otåligt på det nya numret av kanadeniska Inventory, en tidskrift vars andra nummer når ett noggrant urval av butiker i slutet av nästa vecka.

Inventory är den enda internationella herrmodetidskriften som har vågat frigöra sig från de traditionella annonsörerna för att försöka sammanfatta ett fenomen som växer sig allt större på ett medvetet avstånd från höst- och vårvisningar i Milano eller Paris.

Det finns några till som, mer omedvetet, strävar åt det här hållet – brittiska tidningen Men’s File i synnerhet – men de är också en del av den här inflytelserika subkulturen som drivs framåt av maniska kunskaper om arkivmode, varje plaggs historik och dess komplicerade tillverkningsprocess. Den här subkulturen har förstås sina rötter i Japan. Men ingen – utom japanerna själva – vill säga namnet de har gett den. I alla fall inte så någon annan hör. Så jag viskar det.

Dad’s style.

Ja, det stavas just så.

Pappas stil.

Det är förstås fullständigt oemotståndligt. Redaktionen på den japanska herrmodetidningen Free & Easy uppfann dad’s style, döpte den och har gett upphov till mängder av kopior. Men alla har de varit japanska och knappt synliga ens på nätet.

Inventory vägrar kalla dad’s style vid sitt riktiga namn. Men det är just det de skickligt har adopterat och pratar hellre i lite tristare termer som ”heritage fashion”.

Dad’s style bygger på att vi inte nödvändigtvis slutar att bry oss om kläder bara för att vi blir äldre. Det är bara villkoren som förändras.

Ens garderob måste angripas som en korsning mellan en gräsklipparmanual och en 900-sidig Winston Churchill-biografi. Det är en rigid process, en order som måste utföras utan plats för improvisation. Dad’s style ger inget utrymme för egna idéer eller infall. Den som fortfarande vill experimentera eller bidra med en personlig detalj har inget i dad’s style att hämta. Här lyssnar vi på några få auktoritära röster som dikterar nästa eventuella steg. Varje strumpa, klockarmband och val av manbag måste godkännas av en liten kommitté i Tokyo och Ontario. Dad’s style är en vetenskap med ett utmejslat regelverk. Innan ett nytt märke ens accepteras som dad’s style måste dess upphovsteam fylla i mängder av blanketter och klara diagnostiska prov om arkivmode, Big John-jeans och bikerkultur.

Så nu sitter jag här med dyra prenumerationer på ett gäng japanska tidningar – Free & Easy, Lightning och 2nd – så att jag slipper tänka själv. Det gör förstås inte saken sämre att Free & Easy döper sina modejobb till saker som ”thinking about dad’s foot”. Jag älskar det. Begränsad frihet är det finaste som finns och dad’s style är som en elektronisk fotboja av allra mjukaste kalvskinn.