Det fanns ingen annan amerikansk general som George Patton. Med sina ridstövlar, skräddarsydda uniformer och pärlemorinfattade revolvrar var han en snobb, och samtidigt var han lika grov i munnen som en hamnarbetare i Boston. Men framför allt var han en av USA:s skickligaste generaler under andra världskriget.

När tyska pansarstyrkor på morgonen den 16 december 1944 brutit igenom amerikanska 1:a arméns linjer vid Tysklands gräns mot Luxemburg och Belgien, fick Patton i uppdrag att komma till undsättning med sin 3:e armé, som befann sig längre söderut.

– Det är väl ingenting, var Pattons första reaktion.

Han trodde att det bara rörde sig om en tysk avledningsmanöver, men när befälhavaren general Omar Bradley stod på sig, vaknade Pattons stridslust:

– Hell, svor han, låt bara de där sons of bitches komma så ska vi skära dem i strimlor och käka dem till frukost!

Männen i ”Team Cherry”, tätförbandet i Pattons armé, hade ingen aning om vad som väntade dem när deras Sherman-stridsvagnar den 18 december 1944 skramlade fram längs vägarna norrut för att genskjuta tyskarnas framryckning. Medan de närmade sig fronten, malde tyska 5:e pansararmén sönder allt motstånd från den amerikanska 1:a armén.

Anföll i dimma

Vardera sidan hade ett trumfkort under Ardennerslaget. För tyskarnas del var det de totalt överlägsna stridsvagnar: deras Panther och Königstiger var långt bättre än allt som de västallierade kunde ställa upp i form av pansar.

De allierades främsta tillgång var deras enorma överlägsenhet i luften, som var det som hade avgjort slaget om Frankrike den föregående sommaren. Hitlers och Görings en gång så mäktiga Luftwaffe var vid det här laget blott en skugga av sitt forna jag.

Därför beslöt tyskarna att vänta med att anfalla tills väderleksförutsägelserna tydde på en lång period med nederbörd och dimma, något som skulle hålla det allierade flyget bundet på marken.

Början på slutet för Hitler

Den allierade landstigningen i Normandie i Frankrike den 6 juni 1944 brukar räknas som början på slutet för Hitlers Tredje rike. Två veckor senare slog Röda armén till med andra världskrigets mest omfattande militära offensiv, operation ”Bagration”, som riktades mot de tyska ställningarna i Vitryssland och de östra delarna av Polen.

Under loppet av sommaren 1944 kollapsade de tyska fronterna både i väst och i öst. Det var bara svårigheterna att föra fram försörjningar på de långa sträckor som de allierade arméerna ryckt fram som tvingade dem att göra halt på hösten 1944. Vid det laget låg fronten framme vid Tysklands gränser både i väster och i öster.

Katastrofala förluster

Hitler visste att allt hans hopp hängde på att någonting dramatiskt skulle kunna åstadkommas. Hans mäktigaste fiende var utan tvekan Röda armén, så det skulle vara meningslöst att försöka ge sig på denna.

Hitler antog att de västallierade länderna, och i synnerhet USA, var motståndarkoalitionens svagaste länk. Planen gick ut på att genom ett massivt pansaranfall i Ardennerna slå en väldig kil genom de allierades linjer i Belgien. Målet var att rycka fram till hamnstaden Antwerpen. Därigenom skulle en hel allierad armégrupp vara omringad, och när dess ammunition började tryta borde det vara en enkel match att utplåna den. Att detta skulle komma som en fruktansvärd chock för hemma­opinionen i de västallierade länderna var knappast en felkalkylering från Hitlers sida.

Den tyska organisationsförmågan visade sig från sin allra bästa sida på västfronten under hösten 1944. För det första stampades helt nya arméer fram ur marken. Med den fanatiska beslutsamheten hos blint troende nazister lyckades tonåringar utrustade med ”pansarnävar” och nya automatkarbiner hejda de uttröttade allierade arméerna vid Tysklands västgräns.

Därefter lyckades man med det smått otroliga i att föra fram två stora pansararméer – med hundratals av de allra modernaste stridsvagnarna, raketbatterier och allt – utan att de allierade upptäckte någonting. Hemlighetsmakeriet var så stort att det först fanns två olika operationsplaner, ”Höstdimma” (Herbstnebel) och ”Rhenvakt” (Wacht am Rhein, en populär tysk patriotisk sång), varav den senare var den verkliga anfallsplanen. Men sedan ändrades namnet från ”Rhenvakt” till ”Höstdimma”.

”Det var full panik”

På den norra flanken, vid gränsen mellan Tyskland och Belgien, marscherade SS-generalen Sepp Dietrichs 6:e SS-pansararmé upp. På den tyska gränsen mot Luxemburg placerades den reguljära arméns 5:e pansararmé under general Hasso von Manteuffel. Merparten av offensivens 600 stridsvagnar koncentrerades till dessa två kraftiga slagstyrkor.

Den södra flanken skulle täckas av 7:e armén, som huvudsakligen bestod av infanteri.

Amerikanerna togs fullkomligt på sängen när offensiven inleddes den dimmiga och gråkalla morgonen den 16 december 1944. Efter de första sammandrabbningarna började den amerikanska stridsmoralen kollapsa på plats efter plats. En av de amerikanska soldaterna, sergeant Richard McKee, minns:

– Det var full panik. Man kan inte kalla det för en reträtt. Vi sprang för våra liv.

Den amerikanska 1:a arméns försök att gå till motanfall med sitt pansar resulterade i katastrofala förluster. Av ursprungligen 51 stridsvagnar i amerikanska 707:e Tank Battalion på morgonen den 17 december återstod 24 timmar senare inte mer än 6 skadade vagnar. Tyskarna förlorade endast fyra stridsvagnar i detta det första pansarslaget under Ardenneroffensiven.

Under loppet av den 18 december utplånade samma tyska pansarstyrkor två pansarförband ur amerikanska 9:e pansardivisionen – ”Task Force Rose” och ”Task Force Harper” – på sin fortsatta marsch västerut.

Det var denna mäktiga motståndare som ”Team Cherry”, tätförbandet i Pattons armé, var på väg för att möta. Pattons pansarsoldater hade mycket riktigt inte en chans när de hamnade i korselden mellan två tyska pansardivisioner.

Flydde undan massakern

I vad den amerikanske historikern John C McManus kallar en ”kill sack” flydde ”Team Cherry” för att undkomma den hotande massakern. Deras stridsvagnar stockades dock på den trånga vägen västerut och enheten blev fullkomligt utplånad. Här lämnade amerikanerna efter sig 200 stridsfordon.

Det var bara en tillfällig felbedömning på den tyska sidan som gjorde det möjligt för amerikanerna att föra fram 101:a luftburna divisionen, känd från tv-serien ”Band of Brothers”, till den viktiga vägknutpunkten Bastogne innan tyskarna hann besätta denna. Men vid det laget var det tyska pansaret fullt upptaget med att rusa vidare västerut för att uppnå sitt stora mål att omringa hela den brittiska armégruppen och amerikanska 1:a och 9:e arméerna. I de områden som stridsvagnarna lämnade efter sig rensade tyskt infanteri upp amerikanska motståndsfickor och tog stora mängder fångar.

”Hur många officerare och soldater som togs tillfånga när de två regementena och de anslutna förbanden kapitulerade kan inte avgöras med säkerhet”, lyder vad som brukar betraktas som den officiella amerikanska skildringen av Ardennerslaget.

Detta är ganska typiskt för amerikanska skildringar av sammandrabbningens första svåra dagar. På den tyska sidan finns däremot, förstås, sammanräkningar av antalet tillfångatagna fiendesoldater – 10 000 på offensivens första sex dagar, och därefter ännu fler.

Efter en vecka stod den tyska 5:e pansararmén mindre än en dagsmarsch från floden Meuse, det sista naturliga hindret före Antwerpen. Och ändå var denna armé inte offensivens huvudstyrka – de mäktigaste pansarstyrkorna hade koncentrerats till 6:e SS-pansararmén på offensivens norra flank. Men denna var också den tyska offensivens svagaste länk.

Förvisso hade SS-armén de flesta och de bästa stridsvagnarna och raketramperna till sitt förfogande, men dessa användes på ett häpnadsväckande klåparaktigt vis. SS-soldaterna var Tysklands ”Rambo-soldater”, arroganta och dödsföraktande fanatiska nazister som såg kriget som både en pojklek och ett tillfälle till hämnd på ”Tysklands fiender”.

En av de vildaste bland dem alla var överstelöjtnant Jochen Peiper, som tidigare varit SS-chefen Himmlers personlige adjutant.

Mejade ner fångar

Peipers överdimensionerade SS-pansarstyrka körde på så snabbt på de belgiska skogsvägarna att de egna drivmedelstransporterna inte hann med. Under tiden mejade de ned tillfångatagna amerikanska soldater och belgiska civila på flera ställen. Efter fyra dagar blev de stående med tomma bränsletankar vid en liten belgisk by norr om floden Amblève. Eftersom amerikanerna skar av förbindelserna över floden i ryggen på SS-trupperna, fick de snöpligt överge hela sin tunga utrustning – 41 stridsvagnar, stormkanoner och pansarbilar – och bryta sig ut till fots.

Detta var den 22 december. Nästa dag klarnade vädret upp och det allierade flyget slog med fruktansvärd kraft till mot de långt framskjutna tyska pansarspetsarna. Det innebar slutet för den tyska offensiven.

Men slaget var långt ifrån över. När Hitlers styrkor hejdats koncentrerades slaget till Bastogne, som belägrades av den tyska 5:e pansararmén. Pattons 3:e armé lyckades åstadkomma en smal inbrytning i den tyska inringningen, men det kostade båda sidor mycket stora förluster.

Ny attack — från luften

Den 1 januari 1945 slog tyskarna återigen till helt överraskande för amerikanerna – och den här gången från luften. Flera hundra tyska flygplan, som till stor del hämtats från östfronten, attackerade de allierade flygbaserna i Belgien och Frankrike. Även om det kostade tyskarna en förlust av 280 egna maskiner, lyckades de slå ut mer än 500 allierade flygplan. Det franska flygaresset Pierre Clostermann, som var med när den tyska attacken ägde rum, skrev:

”Operationen hade planerats på ett lysande sätt och genomförts utomordentligt skickligt. […] Det tyska flygvapnets framgång […] lyckades nästan lamslå taktiska flygkåren i mer än en vecka.”

Även om de allierades tunga bombflyg i England kunde ingripa för att täcka upp för det taktiska flygets – det vill säga attackflygets – uteblivna insatser, stod slaget fortfarande och vägde en bra bit in i januari 1945.

George Patton var verkligen inte känd för någon pessimism, men till och med han skrev så sent som den 4 januari 1945 bekymrat i sin dagbok: ”Vi kan fortfarande förlora kriget.”

Det blodiga slaget rasade vidare in i den tredje veckan i januari 1945 innan de allierade slutgiltigt lyckats pressa tillbaka tyskarna till deras utgångsställningar. Vid det laget hade Röda armén satt igång sin slutoffensiv på östfronten och stora delar av de tyska styrkorna förflyttades bort från Ardennerna och österut.

Mytomspunnen offensiv

Ardennerslaget är omgivet av flera myter. En av de mest seglivade är uppfattningen att det var en ”dåraktig” offensiv som på förhand var dömd att misslyckas – detta enligt andra myter, som att tyskarna ganska snart ”hamnade efter sin tidsplan” eller att de saknade resurser.

Mycket lite av detta håller för en närmare granskning. Med en skickligare ledning och mer professionella soldater skulle 6:e SS-pansararmén mycket väl ha kunnat omringa och förinta stora amerikanska styrkor. Däremot är det högst tvivelaktigt om detta skulle ha varit tillräckligt för att, som Hitler hoppades, få de västallierade att dra sig ur kriget.

Men från den nazistiska ledningens utgångspunkt sett var Ardenneroffensiven utan tvekan det mest rationella draget i detta sena stadium av kriget. Att kriget sedan ohjälpligt avgjordes på östfronten – två månader efter Ardennerslagets slut stod Röda armén framför Berlins portar – bekräftar bara den militära riktigheten i att sätta in huvudslaget mot fiendens svagaste punkt.

Totalt sett bidrog Hitlers offensiv i Ardennerna till att försena den västallierade invasionen av Tyskland, varigenom hela Östtyskland hamnade under sovjetisk ockupation. Kanhända står de första rötterna till Tysklands delning att söka i den tyska anfallsplanen med två namn, ”Höstdimma” och ”Wacht am Rhein” …