Tre gånger har han vunnit titeln Årets fotograf här i Sverige, tre gånger har han belönats i den internationella bildjournalistiktävlingen World press photo. Fotografen Pieter ten Hoopen, 36, har rest runt mellan världens katastrof- och krigsskådeplatser och skördat framgångar i en extremt konkurrensutsatt bransch, bildjournalistiken. I en ny utställning och fotobok vänder han kameran mot sin hemmaplan, Stockholm.

Det är inte precis resereportagens glänsande Mälardrottning fotografen Pieter ten Hoopen presenterar när han tar sig an vår stad. Inga solblänk över Riddarfjärden, stojande unga barnfamiljer runt Nytorget eller myllrande nattliv kring Stureplan. I hans Stockholm behövs ingen trängselskatt, stan ligger kall och ödslig. Att leva och dö i Nordens Venedig är verkligen ingen picknick på Djurgården.

–Jag har inga problem med Sverige och känner mig hemma här, säger den 36-årige holländaren som för över ett decennium sedan kom hit för att arbeta med skogsbruk men istället bytte yrkesbana helt och hållet.

–Fast just specifikt Stockholm är en stad jag brottats med. En av Europas vackraste huvudstäder, men också en av de kyligaste. Man är ofta socialt isolerad på ett sätt som jag inte annars sett i världen. Långa vintrar och mycket mörker gör sitt till, javisst, men jag har varit en hel del i till exempel Ryssland. Där är det mer folk på gatorna och mer social interaktion fast klimatet är hårdare än här.

Ändå var det i USA ten Hoopens Stockholmsprojekt tog sin början. Sedan över fem år dokumenterar han regelbundet livet i ett litet samhälle i Montana, ett arbete som även det ska resultera i en bok och utställning.

Hungry Horse är en krisdrabbad ort med hög arbetslöshet, drogmissbruk och spektakulärt storslagen natur i utkanten av Glacier national park. En dag för tre år sedan när han fotograferade i nationalparkens ruffa terräng föll han så pass illa på ryggen att resultatet blev två stora diskbråck. Under sex månader hade han mycket svårt att röra sig annat än korta sträckor. Under konvalescensen, en period av påtvingat lugn efter ett hektiskt decennium med en accelererande fotokarriär, växte Stockholmsidén fram. Att så att säga gräva där han stod, något han också lärt ut – dokumetärfoto är konsten att stanna kvar – under de allt tätare uppdragen som lärare och coach i fotografi.

–Jag hade en ambivalent relation till staden, kände en hatkärlek. Jag ville ta reda på min position i den och hade en längtan att berätta om ett visst tillstånd på en viss plats. Boken och utställningen blev ett sätt att komma ikapp efter att jag bott här en längre tid, men ständigt varit på resa.

Valet av verktyg, en Widelux – en äldre japansk småbildskamera för panoramafotografering, medförde en del begränsningar. Till exempel långa exponeringstider som skapar problem för en dokumentärfotograf som vill fånga ett skeende.

–Kameran gjorde att jag förlorade en del av kontrollen. Mycket i fotografi handlar just om det, tycker jag. Att överlämna sig åt kameran, att beröra punkter i sig själv man inte visste fanns, att återuppfinna sig själv. Det är likadant med konst eller med skrivande.

Pieter ten Hoopen arbetar alltid med film som han sedan skannar digitalt, i det här fallet som så ofta annars Kodak portra NC-film, som bidrar till de nedtonade färger han älskar.

–Jag började fota människor runt omkring mig. Sådana jag känner, främlingar jag tilltalat på gatan och ibland har jag knackat dörr och blivit insläppt i människors hem. Då slog det mig att Stockholm är ett av de modernaste samhällena i världen. Män och kvinnor kan bo för sig själva därför att de har det relativt bra materiellt sett. Här finns en mängd singelhushåll. På många platser är det inte möjligt.