Jag hade slutat att gå till Café Wha? på eftermiddagarna. Jag satte aldrig min fot där igen. Jag förlorade kontakten med Freddy Neil också. Istället började jag hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg också på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. Den lilla butiken låg en trappa upp och hade en bedagad charm. Den var som ett gammalt kapell, som en institution i skokartongsformat. Folklore Center sålde och rapporterade om allt som rörde folkmusik. Det hade ett brett fönster med slipat planglas där skivor och instrument var utställda.
En eftermiddag gick jag uppför trapporna och klev in i butiken. Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med en utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för
högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.
Ibland arrangerade Young folkkonserter med omisskännligt äkta folk- och bluesartister. Han rekryterade dem utanför staden och lät dem spela på Town Hall eller på något universitet. En och annan gång såg jag Clarence Ashley, Gus Cannon, Mance Lipscomb, Tom Paley och Erik Darling på centret. Det fanns en hel del smala och udda folkskivor också, och jag ville lyssna på alla. Och så sångböcker med utdöd musik - sjömanssånger, sånger från inbördeskriget, cowboysånger, klagosånger, psalmer, anti-Jim Crow-sånger, fackföreningssånger, Wobblytidningar, ålderdomliga folksagor,
propagandapamfletter om allt från kvinnors rättigheter till faran med att supa, en av Daniel Defoe, den engelske författaren som skrev ”Moll Flanders”. Några instrument till salu: dulcimer, femsträngade banjos, kazooer, penny whistles, akustiska gitarrer, mandoliner. Om man undrade vad folkmusik handlade om kunde man här få mer än en hastig titt.
Izzy hade ett bakre rum med en rundmagad kamin, buckliga bilder och rangliga stolar - gamla patrioter och hjältar på väggen, keramik med korsstyngsmönster, svartlackerade ljusstakar... massor av hantverksprylar. Det lilla rummet var fyllt med amerikanska grammofonskivor, och där fanns en skivspelare.
Izzy lät mig sitta där och lyssna på dem. Jag spelade så många jag kunde och bläddrade mig till och med igenom en hel del av hans uråldriga folkberättelser. Den vansinnigt komplicerade moderna världen intresserade mig föga. Den var irrelevant, hade ingen tyngd. Jag var inte förförd av den. Det som svängde och var mest aktuellt för mig var sånt som Titanics
undergång, översvämningen i Galveston, John Henry när han hamrade stål eller John Hardy när han sköt en man på West Virginia-linjen. För mig var allt detta nutida och i högsta grad närvarande. Det här var nyheter jag brydde mig om och höll koll på.
Vad koll beträffar så förde Izzy en dagbok. Det var en sorts liggare som låg uppslagen på hans skrivbord. Han brukade fråga saker om mig, som var jag hade växt upp och hur jag blev intresserad av folkmusik, var jag upptäckte den, och så vidare. Sedan skrev han om mig i sin dagbok. Jag kunde inte förstå varför. Hans frågor var irriterande, men jag gillade honom eftersom han var vänlig mot mig, och jag försökte vara tillmötesgående och meddelsam. Jag var mycket försiktig när det gällde att tala med utomstående, men Izzy var okej och jag svarade honom rättframt.
Han frågade om min familj. Jag berättade om min mormor som bodde med oss. Hon var fylld av själsadel och godhet och sa en gång till mig att lyckan inte står att finna längs vägen, den är själva vägen.
Hon hade också lärt mig att vara snäll, eftersom alla människor har det svårt.
Jag kunde inte förstå vad Izzy kämpade mot. Mot något yttre, eller inre, vem vet? Young engagerade sig när det gällde samhälleliga orättvisor, svält och hemlöshet, och han tvekade inte att säga det. Hans hjältar var Abraham Lincoln och Frederick Douglas. ”Moby Dick”, den slutgiltiga fiskehistorien, var hans favoritskröna. Young var belägrad av indrivare och föreskrifter från hyresvärden. Folk verkade alltid kräva honom på pengar, men det tycktes inte bekomma honom. Han hade en förmåga att komma igen och kämpade till och med mot de kommunala myndigheterna för att folkmusik skulle få spelas på Washington Square Park. Alla stödde honom.
Han plockade fram skivor åt mig. Han gav mig en Country Gentlemen-skiva och sa att jag skulle lyssna på Girl Behind the Bar. Han spelade White House Blues av Charlie Poole och sa att den skulle vara perfekt för mig och betonade att det här var den exakta versionen som Ramblers framförde. Han
spelade Big Bill Broonzys låt Somebody”s Got to Go och sa att även den hörde hemma på min mammas gata. Jag gillade att hänga hos Izzy. Brasan sprakade alltid.
En vinterdag steg en stor, kraftig karl in från gatan. Han såg ut som om han kom från ryska ambassaden, skakade snön från rockärmarna, tog av sig handskarna och la dem på disken, bad att få titta på en Gibsongitarr som hängde på tegelväggen. Det var Dave Van Ronk. Han var barsk, med en tjock man av raggigt hår, brydde sig inte ett dugg om vilket intryck han gjorde, som en garvad jägare. Blodet steg mig åt huvudet. Han stod alldeles intill mig. Izzy tog ner gitarren och gav honom den. Dave plockade med strängarna och spelade något slags jazzig vals och la tillbaka gitarren på disken. Jag gick fram och la händerna på den, och samtidigt frågade jag hur man skulle bära sig åt för att få jobba på The Gaslight, vem behövde man känna? Jag försökte inte bli bästa polare med honom, jag ville bara veta.
Van Ronk tittade nyfiket på mig och undrade oförskämt
och grinigt om jag kunde sköta ett dörrvaktsjobb.
Jag sa nej, det kunde jag ju inte och han kunde glömma det, men kunde jag få spela något för honom? ”Visst”, sa han.
Jag spelade Nobody Knows You When You”re Down and Out. Dave gillade vad han hörde och frågade vem jag var och hur länge jag hade varit i stan och sa sedan att jag kunde komma förbi mellan 8 och 9 på kvällen och göra ett par låtar under hans spelning. Det var så jag träffade Dave Van Ronk.
Jag lämnade Folklore Center och gick ut i det svinkalla vädret. Framåt kvällen var jag borta på Mills Tavern på Bleecker Street där cafésångarna brukade stråla samman, småsnacka lite löst och sedan äntra scenen. Juan Moreno, min vän som spelade flamencogitarr, berättade om ett nytt café som just hade öppnat på Tredje gatan och som hette Outré, men jag lyssnade knappt. Juans läppar rörde sig, men inget ljud hördes. Jag tänkte aldrig spela på Outré. Jag skulle snart få engagemang på The Gaslight och behövde aldrig se de där tiggarhaken igen. Utanför Mills
Tavern hade temperaturen sjunkit till minus tio. Min andedräkt frös i luften, men jag kände inte kylan. Jag var på väg rakt in i rampljuset. Det rådde inget tvivel om det. Kunde det vara så att jag blivit lurad? Knappast. Jag tror inte att jag hade tillräckligt med fantasi för att bli lurad och hyste inga falska förhoppningar heller. Jag hade gjort en lång resa och börjat långt nere. Men nu skulle ödet uppenbara sig. Det kändes som om det såg på mig och ingen annan.
