Ragnar Thoursie framför mamma Signes lapptäcke, som hon påbörjade i åttioårsåldern. ”Jag har gjort något liknande, också i hög ålder. Ser Sångerna som ett slags lapptäcke, med minnesbilder från förr och noteringar från äldreomsorgen”, säger författaren.
Foto: Lars Pehrson
– Jag förstår mig inte på all uppståndelse, säger Ragnar Thoursie, 89, och skakar på huvudet. Elefantsjukan var ju en bättre bok. Men då var det få som brydde sig. Den här, tja, den är delvis medioker, ofärdig.
–Precis det som har hänt mig hände också min pappa, Johan Algot, som spelade fiol på fritiden. Fingrarna stelnade, och han kunde inte hantera strängarna längre.
Vi är i Ragnars lilla lägenhet i äldreboendet Sjötäppan i Nacka utanför Stockholm. Författaren ligger nersjunken i en fåtölj med fotpall, under det att Lena Cavallius, hans före detta sambo, och jag sitter på stolar, lite högre.
Jag håller upp den nya boken, Sånger från äldreomsorgen, och frågar vad han känner när han ser den.
Han funderar en stund. Sedan säger han: Skojigt omslag.
Så där håller han på, förminskar den egna insatsen så fort han får en chans.
Fast han överdriver mediernas ointresse, förklarar Lena, och påminner om alla radioprogram.
–Jo. Men det var en enda person, Matts Rying, som råkade bli intresserad.
Sångerna var först korta anteckningar om livet som gammal.
–Jag noterade mina erfarenheter. Ett tag tänkte jag att det skulle bli noveller, fast det orkade jag inte.
Det blev 160 saker – han vägrar kalla det dikter, det är ett för stort ord - och sedan hjälpte Lena honom att redigera materialet.
Under vårt möte ringer någon från radion och vill intervjua honom, och även andra medier har hört av sig. Egentligen är han dubbelt aktuell: förutom att ge ut Sångerna fyller han 90 nästa månad.
Det första tidningsklipp som nämner namnet Ragnar Thoursie finns hos Katrineholms-Kuriren. Året är 1935. Han har varit i Tyskland, som en del av ett skolutbyte, och rapporterar om förhållandena i Tredje riket. Det blir två artiklar, och den andra berättar om hur skolans lärare undervisar om den raka linjen från Jesus och Luther till Hitler.
–Fast den kom inte in. Du ska veta, det fanns många mycket protyska svenskar på den tiden.
När jag läser i tidningens elektroniska arkiv förvånas jag av hur få intervjuer där finns, hittar endast två, och hur många lovord, framför allt i samband med de första diktsamlingarna, Emaljögat från 1945 och Nya sidor och dagsljus från 1952. Den förstnämnda ansågs vara en debut i samma höga klass som Gunnar Ekelöfs sent på jorden och Artur Lundkvists Glöd.
Men så händer något.
Den lysande lyrikern lämnar litteraturen, för att göra samhällstjänst, efter att ha sett förödelsen på kontinenten, under en andra resa till Tyskland år 1947, och efter att ha upplevt flera av författarkollegorna som ”anarkistiska och ansvarslösa”,
Han känner sig kallad av rörelsen, den som vill bygga ett demokratiskt folkhem. Lokförarens son från Katrineholm gör karriär i staten, på Arbetsmarknadsstyrelsen, där han slutar som byråchef.
–Vi arbetade i samma projekt ett tag, och ibland kunde du vara en riktig slavdrivare, säger Lena. Hon ler, och berättar om hur han en gång ringde om ett ärende på söndagseftermiddagen, och frågade vad hon gjorde.
–Jag har tvättstugan, svarade jag. Varför det, sa du irriterat, just nu när vi har så mycket att göra.
–Det stämmer, det hon säger. Jag arbetade för mycket, alldeles för mycket, och det förstörde både mitt äktenskap och min familj.
–Fast det är begripligt. Jag satt mitt i ett stort maskineri. Nej, mer än så: jag var en drivande kraft, och vi gjorde intressanta och viktiga saker, som att hjälpa människor att hitta arbete.
Men ändå, har du någonsin ångrat att du valde bort litteraturen?
Han tänker ett tag: Nej, jag tror inte det. Bägge rollerna har känts meningsfulla.
Fast steget från Bonniers till Ams hade också att göra med annat. Lena påminner om att han faktiskt var tvungen att tjäna pengar. Sedan fanns där projektet med att grunda en vänsterintellektuell kulturtidskrift, med inriktning på samhället, av den typ han hade sett nere i Europa.
–Det havererade, och du blev ju sjuk av det, säger Lena, det minns du väl, och du kände att du var tvungen att byta spår.
–Det stämmer, det hon säger, säger Ragnar, nickar trött, och ger sig sedan på kollegan Gunnar Ekelöf, som var ”anarkistisk och helt främmande för samhället”.
–Han brydde sig inte. Han som var så dyrkad av så många. Han kände till och med avsky för byggandet av ett folkhem. Du har väl läst hans dikt? Hemskt. Men han begrep inte bättre.
En av dikterna i Sångerna konstaterar att hemtjänsten kallar den gamle för ”kund”, som man säljer ”vänlighet” till, och slutar med en fråga: Vart tog folkhemmet vägen?
–Jaaa, du, svarar han och är tyst ett ögonblick, det kan man verkligen fråga sig.
Han är inte rädd för att dö, förklarar han, men fruktar ensamheten, den som övermannar honom när Lena inte är på besök utan hemma hos sig i Alingsås, den som får honom att ligga på sängen dagen igenom.
–Jag är mest för mig själv, sjunker mer och mer inåt, som mot nirvana.
Ensamheten känns av, både i denna diktbok och den föregående, Kråkorna skrattar från 1989, och den har inte enbart uppstått för att han så hårt har prioriterat sitt arbete. Där finns även andra orsaker.
På ett ställe skriver han: Ensam varit, ensam är/men först nu däröver reflekterat/Kanske ensamheten är/ett slags förakt för andra/Ej tillmätt dem så mycket/värde att de uppmärksammats/lika mycket som jag själv.
Och på ett annat står det: Gammal och skröplig/ej van att umgås vänligt med andra/sitter han nu ordlös och ensam/på äldreboendet.
Fast han har två söner som hör av sig, och Lena, och om henne säger han leende: Hon har förändrat mitt väsen. Jag har blivit en mild och blödig människa.
Vi dricker kaffe och äter sockerkaka, som Lena har bakat. Han sitter upp och lutar sig fram. Det är enda gången han kommer lite närmare. Under nästan hela intervjun ligger han alldeles stilla, med händerna vilande på låren.
På väggen bredvid hänger ett inramat brev från sekreteraren i Svenska Akademien, som gav honom en fin utmärkelse förra året. Men Ragnar orkade inte gå, så Horace Engdahl skrev några rader istället.
Ovanför fåtöljen, på fönsterkarmen, står ett svartvitt fotografi på föräldrarna och de tre barnen. Det är med familjen han lever nuförtiden, förklarar han, även om han är ensam kvar. Tänker på dem, minns dem.
Intill sängen hänger mamma Signes lapptäcke, som även finns med på bokens omslag.
Efter lite tjat får jag honom att lyfta fram något som han är stolt över: Elefantsjukan: Berättelser från byråkratin, som kom 2003 och är en personlig uppgörelse med arbetet på ett stort statligt verk.
När mina frågor har tagit slut ber jag honom välja ut och läsa en dikt från Sångerna. Han tycker inte om att jag använder ordet dikt, men säger ja, och varnar sedan för att han kan börja grina:
Det vanliga, det ofattbara/Tre gamla sitter framåtlutade i sin handikappbuss/med öppen mun åser de undret/Det är ett par dagar in i maj, vårmånaden/undrens tid. På en natt har grönska fallit över träden.
I sjuttio, åttio år har de sett det återkomma/ändå är de lika gripna nu som första gången/Den plötsliga grönskan i träden en morgon i maj/Det vanliga/Det ofattbara.
