”På spåret är fan lite det nya Emmaboda”, säger en popluggsförsedd tjej i SvD-serien Stockholmsnatt. Jämförelsen mellan det anrika programmet och en indiepopfestival sätter fingret på vad programledarbytet har medfört.

Sedan Kristian Luuk och Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg är det plötsligt rumsrent att komma ut som På spåret-tittare, även bland människor som inte uppbär pension.

–De där indieartisterna är Kristian Luuks ”darlings”, säger Fredrik Lindström.

Det handlar mer om musikintresse än om jakt på unga tittare i det här fallet, men målgruppstänkandet är annars en obehaglig sida av tv-branschen, tycker han.

–60-plussare är lepra för tv-människor. Det är en grupp som ändå tittar, så den vill man inte rikta sig till, men det där ålderstänkandet är sorgligt och bygger onödiga vallgravar mellan generationerna. Sverige lär vara det mest ålderssegregerade landet i världen. Jag har aldrig gjort och kommer aldrig att göra ett program för en viss målgrupp – det blir bara dåligt, säger Fredrik Lindström.

Att han tackade ja till domarrollen i På spåret berodde just på programmets kontinuitet, att det har blivit en institution med förmåga att samla många.

–När På spåret började fanns det många andra frågesportsprogram, men tv-världen har förändrats. Kombinationen av underhållning och information är mer sällsynt nu och nästan inget som gjordes på 80-talet anses duga idag. Med På spåret vet tittarna vad de får och det finns en gemenskap i det. Jag känner att det är en viktig uppgift att förvalta det.

Hans ovilja att haka på trender och vända det förflutna ryggen märks även i hans hem där mörka oljemålningar och inglasade, välfyllda bokhyllor ramar in rummen.

I hyllan vid kakelugnen ligger klassiska spel som TP och Geni, men Fredrik Lindström är en ojämnt presterande frågesportare.

–Jag är väldigt selektivt allmänbildad. Fjärran geografi är jag till exempel generande dålig på. Jag är av naturen lat, men är lyckligt lottad eftersom jag har begåvats med ett entusiastiskt intresse för vissa saker, som historia och språk. Intresset är bränslet som gör att jag tar in kunskap.

Jag undrar om slipsar är ett av hans brinnande intressen. På spåret-finalisten Johanna Koljonen skrev nämligen i bloggen Weird science att Fredrik Lindströms tv-loge var överfylld av sådana.

–Jag hade med mig ett kolossalt gäng slipsar, men det är bara för att jag måste klä mig själv. Kristian får sina kläder av en stylist, men jag har så stora storlekar att det inte går. Jag får själv tänka ut kombinationer.

Så Johanna Koljonens misstanke om att du har ”slips-asperger” stämmer inte?

– Nej. Jag har snarare en okänd kombination av asperger och manodepressivitet. Jag är antingen av eller på. Antingen är jag överenergisk eller så ligger jag bara och stirrar i taket. Jag kan vara extremt asocial.

Går det att agera rolig och charmant när du bara vill stirra i taket?

–Det går sämre. Jag får gå mer på autopilot. Det släpper ofta efter ett tag, men det är jobbigt att stå på scen eller göra tv när man känner sig så där.

Finns det en fördel i det, att tvingas gå emot sin nedstämdhet?

–Inte om man sopar det under mattan och inte vågar vara ledsen. Det är som när man är kissnödig – man kan stålsätta sig ett tag, men inte i flera dagar. Då blir man sjuk.