Första världskriget pågår. Tyska zeppelinare plågar Paris med bombräder och det är ont om mat i den franska huvudstaden. Då beger sig berättaren i Marcel Prousts Den återfunna tiden (sjunde och avslutande delen i romansviten På spaning efter den tid som flytt) till furstinnan de Guermantes palats vid Avenue du Bois de Bologne. Där pågår en bjudning för societeten. Ett musikstycke spelas och hovmästaren ber berättaren stiga in i ett mindre rum och slå sig ner eftersom furstinnan påbjudit att dörrarna inte får öppnas under konserten.

Drygt 50 sidor senare sitter Prousts huvudfigur kvar i rummet. Hovmästaren kommer in och förklarar att musikstycket är färdigspelat och att det går bra att stiga in i salongen.

En våg av besvikelse sköljer över läsaren, ty de nyss passerade 50 sidorna tillhör det mest fascinerande som romankonsten har presenterat.

Det är för all del ingen tråkig resa dit. Prousts jätteverk på 3500 sidor är fullt av litterär storslagenhet. Men inte bara – del tre och fyra, Kring Guermantes och Sodom och Gomorra, har sina longörer, inget snack om saken, men frågan är om hela sviten skulle kunna likna livet självt med sådan övertygande kraft utan dessa vågdalar. Jag tror inte det.

Men tillbaka till berättaren som sitter och väntar i palatset. Han har serverats apelsinsaft och ett fat med små bakelser och funderar under nämnda 50 sidor ihärdigt och oavbrutet fascinerande på vad litteraturen kan göra med minnet, glömskan och verkligheten.

Orsaken till dessa funderingar förklarar Proust med en händelse som tidigare har drabbat berättaren under en tågresa till Paris. Vid ett tillfälligt stopp mitt ute på landsbygden iakttar han en rad med träd och hur den nedåtgående solen lyser på dem. Det är en vacker syn men han känner ingenting inför den och inser att han heller inte kan beskriva den rättvist med sitt språk, en insikt som får honom att tvivla på sitt konstnärskap (Prousts berättare när ju oavbrutna författardrömmar)”...ty hur skulle man till läsaren kunna förmedla en fröjd som man inte själv har känt?”

Att han i samma andetag gör just det är en paradox som också är en av förklaringarna till hela romansvitens storhet, och Prousts berättare återfår strax tron på både sin egen litterära begåvning och litteraturens verklighetsvärde. Det sker när han med nöd och näppe, på väg till de Guermantes, undgår att bli överkörd av en bil vilket uppfyller honom av en lyckokänsla som han jämför med vad smaken av en madeleinekaka – ja, vad annars? – doppad i lindblomsté kan göra.

Han bestämmer sig för att under den tid som han väntar på att bli insläppt i salongen försöka tänka ut vad som egentligen har skett med honom. Varifrån kommer dessa lyckokänslor? Han förstår att de har med tidiga minnen att göra, minnen som han med sina normala sinnen inte längre kan komma åt, men som slumrar i hans inre, redo att väckas till liv av – litteraturen!

Proust skriver: ”...ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat”. Men med hjälp av textens alla dimensioner kan vi nå dessa förlorade paradis. Det vi kan se framför oss, det vi förstår utan att behöva anstränga oss, det tillhör oss inte, menar Proust. Istället: Det som ”vi drar fram ur dunklet inom oss, det är vårt eget”.

Här kan vi faktiskt urskilja, trots att det säkerligen hade varit Proust helt främmande, ett litterärt manifest, för att anknyta till ett för dagen hett ämne i det svenska litterära klimatet. Men i direkt motsats till det aktuella svenska manifestet (DN 22/8) går Proust hårt åt all förment realism. Den konst som påstår sig vara realistisk är per definition falsk, fjärran från verkligheten eftersom den bara beskriver tingen, den når inte vårt gömda innersta. Han reagerar på alla litterära programförklaringar: ”Den äkta konsten behöver ingenting proklamera; den skapas i tystnaden”. Han finner också önskan att romanen ska vara en slags ”defilering av händelser” absurd.

Proust tror inte alls på den förnuftsstyrda litteraturen. De sanningar en sådan stöter på kan ha ett visst värde men de är tyngda av alltför stor tydlighet. Deras tillgänglighet gör dem ointressanta. ”...de har inte skapats på nytt”, skriver Proust.

Det här har inte alls med snobbism att göra, som man lätt kan förledas att tro när det gäller Proust. Han var själv en entusiastisk läsare av anglosaxisk lättare litteratur, som till exempel pusseldeckare – men han underkänner i sitt eget verk dess slutsatser, något som Kristoffer Leandoer beskriver träffande i Huset som Proust byggde (2007). Vi kan aldrig, i motsats till deckarens dramaturgi, tillfredsställande förklara en persons handlande och tänkande i det förflutna. Vår historia omskapas ständigt av det nuvarande och det är precis det som sker i På spaning efter den tid som flytt. Konsten är en möjlighet att ta del av dessa alternativa förflutna världar. En konstnär, en återfunnen värld – men ingen värld är den andra lik.

Med detta perspektiv på textens möjligheter känns förstås den svenska litteraturdebatten förlegad. Jag menar, hur intressant är det att döma ut en texts form? Proust är däremot oerhört modern. Eller kanske snarare tidlös, trots att det är just Tiden som är den verkliga huvudpersonen i hans romansvit.

Och lyckan som for genom berättaren, kan han förklara den efter sina 50 sidors grubblande väntan? Nja, det är tveksamt. Proust låter honom istället konstatera: ”Lyckan är egentligen bara nyttig till en sak: den möjliggör olyckan”.