Vattenpussar täcks av ett tunt lager is och övergivna lager- och fabrikslokaler avtecknar sig mot en knallblå himmel.

Det är en kylig söndagseftermiddag i Lövholmen i Stockholm. Vid plåtslageriet tittar Heikki Mattila ut från sin husvagn, där han bor sedan skilsmässan.

Han nickar vänligt mot ett par som kommer gåendes uppför Lövholmsbrinken. Det är Inka Löfvenmark och Olle Mattsson, två Södermalmsbor som är ute på söndagspromenad.

Paret smiter igenom en gallergrind som står på glänt. Målet är den gamla kolsyrefabriken, med sina mäktiga 1800-talsfasader och rostiga cisterner, som ska rivas och lämna plats åt Stockholms nästa sjönära bostadsområde.

I Lövholmen har bolag som Skanska och Veidekke köpt upp fastig­heter för att skapa ännu en sjöstad på gammal industrimark.

Inka Löfvenmark har kamera runt halsen. Hon knäpper några bilder och tittar sig fascinerat omkring.

–De här industriella tegelfasaderna är otroligt vackra, säger hon och tillägger att det är sorgligt att fabriken, och mycket annat i området, ska jämnas med marken.

–Det skulle vara mycket häftigare om historien fick vara kvar, säger hon och Olle Mattsson fyller i med ett resonemang om hur livlöst och sterilt det kan bli när nästan allt gammalt försvinner och ersätts med ett skinande nytt bostadsområde.

Han har inga höga förväntningar på det nya som planeras här.

–Man vet ju hur det kommer att bli, det blir som Hammarby sjöstad eller det nya området på Lilla Essingen. Hammarby sjöstad är ju väldigt flott och genomdesignat och genomtänkt. Men det är ju också väldigt rotlöst, säger han.

Nere på Liljeholmsvikens blå vatten far en motorbåt förbi. Annars är det stilla i Lövholmens industriområde; verkstäderna och industrierna är helgstängda och flera hus står redan öde och avspärrade i väntan på rivning.

Tjänstemannastaden Stockholm har en historia full av smutsiga och bullrande fabriker. Stockholm var en gång landets viktigaste industristad, längs Mälarens stränder låg fabrikerna tätt.

Idag finns bara ett industriområde från 1800-talet kvar i ett centralt och vattennära läge: Lövholmen.

Men nu är det Lövholmens tur att omvandlas till bostadsområde med sjöutsikt. Och enligt planerna, som staden och byggherrarna gemensamt arbetat fram, ska mycket av det gamla bort.

–Rent intellektuellt kan man ju förstå att detta är attraktiv mark där man vill bygga bostäder. Men det känns ändå lite synd, säger Inka Löfvenmark.

Hon tittar bort mot Beckers gamla område, med tömda byggnader och en hög skorsten i grönt nät som väntar på rivning. Beckers område, där det tillverkats färg i drygt 100 år, är enligt stadens egen klassificering ”av särskilt kulturhistoriskt värde”.

Men idag är det svårt för stockholmarna att ta del av denna kulturhistoria; området är till stora delar inhägnat, och den som vill se de rivningshotade fabrikerna skräms bort med skyltar om lösgående vakthundar.

Planerna för Lövholmen är inte okontroversiella. På områdets begränsade yta väcks många frågor om framtidens Stockholm.

Här ställs kulturvärden mot exploateringsintressen. Här ställs gamla industrikåkar mot dagens snabbyggda bostadshus.

Här ställs ett mångfacetterat område, som rymmer både konstnärs­ateljéer och tung industri, mot ett mer renodlat bostadsområde. Här ställs industrins behov av hamnnära lägen mot suget efter lägenheter med sjöutsikt.

Just behovet av hamnar, och möjligheten till sjötransporter istället för vägtransporter, har fått Länsstyrelsen att reagera skarpt på planerna för Lövholmen.

–Det finns få verksamhetsområden med hamnlägen kvar i Stockholm, säger Inger Holmqvist, plan­direktör på Länsstyrelsen, som undertecknat ett remissyttrande som avråder staden från att gå vidare med bostadsplanerna ”under rådande förhållanden”.

Först måste Cementa, som idag försörjer hela Stockholmsregionen med cement från Lövholmen, ha en ny tomt för sin verksamhet.

Staden måste också överväga konsekvenserna av att flytta Cementa, skriver Länsstyrelsen som dessutom efterlyser en analys av Lövholmens ”betydelse som verksamhetsområde ur ett regionalt perspektiv”.

Frågan om så kallade verksamhetsområden, med industrier och andra typer av företag, har knappast dominerat stadsplansdiskussionen i Stockholm på senare år. Istället är det lägenhetsproduktionen som varit i fokus; oavsett politiskt styre har bostadsbyggande haft högsta prioritet.

Verksamheter har trängts allt längre ut i periferin. Hamnområden och lastplatser vid vattnet har försvunnit.

Bengt Andrén, planchef på Stockholms stadsbyggnadskontor, konstaterar att sjötransporter är miljöeffektiva och allt viktigare i en klimatmedveten tid.

Men han tillägger att utvecklingen i världens stora städer går mot att centrala hamnlägen ersätts av nya storhamnar en bit längre ut.

Förändringen av Lövholmen är ett naturligt led i Stockholms utveckling, menar han och påpekar att området ligger nära innerstaden sam­tidigt som det har goda kollektivförbindelser.

–Vi tror att det är bättre för Stockholm med en stadsdel istället för en industrihamn i det här läget.

Men frågan är hur mycket av Lövholmens gamla karaktär som ska få finnas kvar när området fylls av lägenheter.

Vissa kanske mest upplever Lövholmen som ett skräpigt gammalt industriområde. Men det finns också de som ser en unik miljö, med en dynamik och brokighet som man sällan hittar i centrala Stockholm. Ett område med en alldeles egen struktur, som man skulle kunna bygga vidare på.

I en rejäl industribyggnad, med imponerande naturstensmurar, har konsthallen Färgfabriken sina lokaler.

Just denna byggnad är inte rivningshotad. Ändå är Jan Åman, chef för Färgfabriken, bekymrad.

Han har länge försökt intressera tjänstemän, politiker och byggherrar för sin visionära syn på Lövholmen. Men hans idéer tycks inte ha gjort några avtryck i planeringen.

Förra hösten presenterade Jan Åman en alternativ modell för Lövholmen, som handlar om att spara de befintliga byggnaderna för att hyra ut dem till konstnärer och ännu inte etablerade entreprenörer, och komplettera med nya bostäder i höga hus.

–Då skulle man kunna skapa en mix både mellan olika funktioner och mellan sociala grupper, säger Jan Åman som tycker att Lövholmen borde vara ett gyllene tillfälle att pröva en annan typ av planering än den som gällt i Stockholm på senare år.

Han tillägger att många andra storstäder i världen behåller gammal hamnbebyggelse, och skapar möjligheter för unga och kreativa verksamheter att blandas med bostäder. Han tar Vancouvers hamnområden som ett exempel.

–Det kommer att bli en framtida modell, och jag hade hoppats att man tydligt skulle kunna introducera det även här.

Martin Rörby, sekreterare i Stockholms skönhetsråd, är inte heller nöjd med de planer för Lövholmen som staden hittills har presenterat.

–Man har uppenbarligen inte sett att det faktiskt finns en grundstruktur och en hel del byggnader som skulle kunna ge det här området en alldeles egen karaktär. Något som får människor att känna: ”nu är vi i Lövholmen, inte på Liljeholmskajen eller i Södra station”, säger Martin Rörby som menar att flera av de gamla byggnaderna i Lövholmen är av sådan kaliber att de borde vara en självklar utgångspunkt för planeringen av det nya.

–Då skulle människor kunna känna att det är speciellt att vara i Lövholmen, på samma sätt som det är speciellt att vara i Gamla stan.

Martin Rörby tror inte alls att det är nödvändigt att utplåna alla de byggnader som just nu är rivningshotade. Han säger att den gamla nitrolack­fabriken skulle kunna byggas om till bostäder. Även kolsyre­fabriken borde kunna rustas upp och leva vidare, menar han.

Den stora fabriksbyggnaden, med sina höga, cylindriska torn, är den sista kolsyrefabriken som finns kvar i landet. Fabriken är en märklig anläggning nere vid vattnet, en kombination av 1800-talsbygge och funkistillägg som inte liknar något annat i Stockholm.

En enkel trätrappa leder upp till Fritz Quasthoffs konstnärsateljé. Han jobbar i ett rum, med höga spröjsade fönster, där det en gång var mekanisk verkstad.

Nu har putsen trillat ned från de tjocka tegelväggarna. På vintern blir det riktigt kallt i huset. Men annars är miljön oslagbar, säger han.

–Huset mår bra. De vill få det till att huset måste rivas, men det är bara fasaden som är dålig, säger Fritz Quasthoff. Han öppnar dörren till en stor och rå hall, med tre stora silor, och konstaterar att fabriken drar till sig en del urban explorers.

Vid årsskiftet måste Fritz Quasthoff flytta ut; då ska alla konstnärer vara borta, eftersom fabriken ska rivas. Fritz Quasthoff talar om historielöshet och likriktning.

–Precis som planerare måste ta hänsyn till en bergknalle som finns, istället för att spränga bort den, så borde man ta hänsyn till en sådan här byggnad, säger han och tillägger att en byggnad som kolsyrefabriken ger människor en känsla av kontinuitet.

Att värdera sådant som kontinuitet och mångfald i pengar är dock svårt. Men Peter Skott, distriktschef på Skanska nya hem, är medveten om att gamla kåkar i ett nytt område kan ha ett kommersiellt värde.

–Visst ger det en identitet och en historia till ett område, och det är något som vi vet att människor värdesätter, säger han men tillägger att det ytterst är en politisk fråga hur mycket av det gamla som ska sparas.

Bengt Andrén på stadsbyggnadskontoret betonar att inga slutgiltiga beslut om rivning är fattade ännu. Men han tillägger att rent ekonomiskt blir det mer lönsamt för markägare att riva och bygga nytt.

–Jag tror att vi får vara glada om vi lyckas spara det som vi hittills föreslagit, säger han och tillägger att han har svårt att se en framtid för den gamla kolsyrefabriken.

–Den är jätterolig, och den är verkligen en symbol för området. Men det finns varken pengar eller vilja att hitta en ny användning, och då har jag svårt att se att den kan sparas.