Hon började skriva aforismer som ung, tycker fortfarande bäst om meningar som är korta och snärtiga. Nu är Inger Possenius Bichara på gång med bok nummer två. Om det blir fler tavlor är däremot tveksamt – ”jag vill inte göra sjaskiga saker som man lätt gör när man blir gammal och inte ser så bra”, säger hon.
Foto: YVONNE ÅSELL
Hon själv tror på tillfälligheternas spel; såvida det inte är självaste Guds vilja. För inte kunde telegrafexpeditören Inger Possenius, hon som bodde ensam i en etta på Gärdet och avskydde hushållsarbete så ihärdigt att hon till och med köpte städhjälp till sina ynka kvadratmeter – nej, inte kunde hon ana att hon skulle gifta sig med en egyptisk senator och bo granne med president Nasser i Kairo. Bli lyxhustru, fram tills landets politiska och sociala omvälvningar fick familjens förmögenhet att sina.
Å andra sidan förstod hon ju inte ens att det papper hon undertecknade en vårdag 1951 på ambassaden i Bern innebar att hon gift sig med mannen, jämngammal med hennes föräldrar, som hon bara träffat två gånger tidigare.
Hon trodde att hon skrev under en visumansökan.
– Det var många män som friade till mig på den tiden. Massor. Varför? Å, det var väl för att jag inte ville gifta mig. Du vet, det som verkar oåtkomligt framstår som mer lockande.
Jag ser Inger Possenius Bichara första gången i SVT:s Gomorron-soffa, en glitterögd 91-årig författardebutant som bara hinner börja berätta om sitt liv och sin bok Tillfälligheternas spel, Mitt liv i Egypten. Nu har hon planerat in vårt möte på sin balkong, bredvid apelsinträdet, men regnet driver oss in. Till ett bord fyllt med små läckerheter. Särskilt smörgåsarna vill hon jag ska smaka, eftersom de är bredda med hennes egen ostuppfinning, grönmögelost utrörd med turkisk yoghurt.
– Lever man på tio tusen i månaden i pension måste man vara fantasirik.
En tvårumslägenhet i Stockholm blev räddningen när Inger Possenius Bichara återvände till Sverige efter sin mans död. Och före? När jag ber henne beskriva familjens hus i Kairo minns hon inte ens hur många rum där var. Först fanns deras privata hus, i två våningar. Sedan det officiella huset, där man tog emot gäster. Men mest älskade hon farmen, där tiden stillnat.
Parets första möte – vi måste väl ändå börja där – skedde på Berns i Stockholm 1949. Inger Possenius hade, tack vare sina språkkunskaper, anlitats till Interparlamentarikerkonferensen där den egyptisk-koptiske läkaren, senatorn och jordägaren Zaki Bichara var en av deltagarna. Hon var 31 år, han 60, men redan vid krogbordet blev han så betagen att han ville träffa henne igen. Tre dagar senare åt de lunch i Saltsjöbaden – och han friade.
– Då var han på väg till London för att träffa kvinnan som en gång varit flamma till hans ungdomsvän. Jag uppmanade honom att gifta sig med henne i stället. Vilket han också gjorde.
Hon mindes honom som en gammal man. Men också som en gentleman, en som utstrålade lugn och trygghet, en som det var skönt att vara nära.
– Just då var jag djupt olycklig, det hör nog till historien. Jag hade en kärlek här i Sverige som min familj inte accepterade. Alltså blev det inget mellan oss. För att komma bort från alltihop sökte jag jobb på Radio Suisse i Bern. Där fick jag ett brev från Zaki att han ville träffa mig igen. Hans äktenskap hade varit en katastrof och höll bara i fem månader.
Inger Possenius gick, med stor tvekan, med på ett kort möte. Högst fem minuter. När hon steg in på det avtalade hotellet rusade han fram och hängde en faraonisk kedja om hennes hals. Runt omkring jublade människor.
– Jag anade att det betydde att vi förlovat oss. Blixtsnabbt försökte jag hitta argument för att ta mig ur den pinsamma situationen, Först erkände jag att min rygg var dålig. Sedan att jag var urusel på hushållssysslor. Till slut var jag tvungen att ta till det värsta: min generande hårväxt på benen. Men min blivande man log bara och sa att allt skulle ordna sig.
Snart kom bilen som skulle föra dem till ambassaden.
– Allt snurrade och när ambassadören sträckte fram ett papper trodde jag alltså att det var ett visumformulär.
Hon skrev under – och var gift. Fram rusade gratulanter och i en hast skickades telegram till svenska Televerket och radio Suisse att hon som nygift måste bryta sina kontrakt med dem.
Kunde du inte protestera?
Inger Possenius Bichara sträcker avvärjande ut handen, ler uppfostrande:
– Nej, jag kunde inte genera denne man som ville mig så väl. Så jag tänkte: Ske Guds vilja. Kan jag göra honom lycklig de år han har kvar, förmodligen är de inte så många, har jag inte levt förgäves.
I boken skriver hon, lika frankt: ”Jag minns att jag efter vigseln på ambassaden tänkte: Somliga går i kloster – och det har väl jag nu gjort på sätt och vis. Men jag fann ganska snart att det inte var så.”
Nej, det blev inte det snövita äktenskap som hon befarat. Snart föddes äldste sonen Ramses, några år senare Makram.
I boken beskriver hon mammalycka, men också besvikelsen när tjänstefolk, eller släkt, tog över.
– När pojkarna var alldeles nyfödda kunde jag känna så, att de berövades mig.
Hennes man satt i parlamentet, ägnade dagarna åt möten. Själv skötte hon husets blommor.
Blommor? Var det allt?
– Å, du kan inte ana hur mycket blommor som skulle arrangeras. Två lass i veckan. Jag åt frukost med min man, arrangerade blommor, tog emot visiter eller for på visit, tog siesta – ja, jag sov mycket, det är nog därför jag har så bra minne trots att jag är så gammal. Sen gick jag upp och fortsatte med blommorna.
– Att vara lyxhustru är inte så lätt som det ser ut. Bara detta att visa intresse för andras babbel …
Nja, nog var det behagligt också, med fester och inflytelserika vänner – fram till kraschen. Inger Possenius Bichara snabbrepeterar egyptisk historia: 1952 genomfördes en militärkupp och kung Farouk avsattes. General Naguib blev snart den förste presidenten och Nasser vice premiärminister.
– 1954 tvingades Naguib att avgå och Nasser, som bodde granne med oss, blev så småningom ny president. Plötsligt kallades vår gata Presidentens gata. Jag minns en gång, en enda, som han kom hem till oss. Han kändes mest en storvuxen skolpojke.
– Men jag minns också, kommer aldrig att glömma, när jag såg honom i en bil tillsammans med Jemens president Sallal. Sallal satt framåtlutad med en stor dolk instucken mellan skulderbladen, de var på väg till sjukhuset.
Attentatet måste ha fått stora tidningsrubriker?
– Inga alls. Och jag vågade bara viska det jag sett till min man. Vi fick aldrig veta vad som hänt.
Hon trycker ihop läpparna mellan tummen och pekfingret, visar hur livet i Egypten var. Allt som man inte fick tala högt om. Och alla förbud hon måste acceptera. 1967, när sexdagarskriget bröt ut, var hennes man på familjens farm i södra delen av landet och gav stränga order att hon inte fick köra bil dit ensam. Hon blev tvungen. Bilfärden, utförligt beskriven i boken, framstår som rena actionfilmen. Den kvinna som forcerade krigets alla hinder verkar också mer samstämmig med dagens vitala 91-åring än bilden av lyxhustrun som ägnade sig åt blommor.
– Då hade jag jobbat som sekreterare på LM Ericsson i Kairo. Mot min mans vilja. Men jag visste att vi skulle behöva pengarna.
1967, efter kriget, fick hennes man en hjärtinfarkt på väg hem från banken, efter att han fått veta att staten slopat ersättning för den stora fruktträdgård som man konfiskerat några år tidigare.
– Under ett år skötte vi honom hemma. Tack och lov hade han läkarkolleger som gav honom den bästa vården, gratis.
Fortsättningen, efter att hennes man hade dött, blev minst lika dramatisk.
– Som nybliven änka hade jag 2 1/2 pund, det vill säga ungefär 25 svenska kronor. Det räckte inte ens till att få hjälp med att svepa hans lik.
I rask takt lyckades hon rädda en sockerrörsskörd, ordna upp nödvändiga bankaffärer, lösa en skatteskuld och få tillgång till ett eget konto.
– Ja, det var ett mirakel, helt klart. För jag var ju kvinna. Som hustru hade jag inte ens hand om hushållspengarna.
Ivrig som en liten flicka förmedlar hon lagrad visdom:
– En människa måste drivas till sin yttersta spets, göra sitt absolut bästa till sista blodsdroppen. Då kommer ljuset.
Och om inte?
– Det kommer, lugnar hon och läppjar på sin kaffekopp. I mitt liv har det varit så, genomgående.
– Samtidigt måste man ta vara på det man har. Det lärde jag mig i Egypten. Förnöjsamhet är en underskattad egenskap.
Redan under sitt äktenskap började Inger Possenius Bichara skriva på boken som nu kommit ut. Problemet var att hon fick smyga med sina anteckningar, papper försvann, andra blev beslagtagna av hemliga polisen.
– Eftersom min man tillhörde oppositionspartiet, den grupp som bekämpade korruptionen, levde vi under ständiga hot.
Först häromåret, när hennes äldste son hittat ett gammalt kuvert med minnesanteckningar, kunde drömmen förverkligas. Boken slutar med att hon som änka i Egypten möter den svenske FN-officer som hjälper henne att återvända till Sverige. Vilket innebar att hennes två söner slapp den egyptiska militärtjänst hon fasat för.
Och mannen, vad hände med honom?
– Äsch, med honom blev det ingenting. Jag var 51 år när jag kom tillbaka och sedan dess har jag levt ensam.
Jo, nog hände det att hon fick höra om sitt egyptiska medborgarskap, att hon kom från ett arabland. Det ord hon själv använder är mobbning. Ändå fick hon jobb, som sekreterare på Forskningsinstitutet för atomfysik. Efter pensionen har hon inte bara återerövrat ungdomens skrivarglädje, hon har också utvecklats som konstnär. En av hennes utställningar med botaniska kollage uppmärksammades hösten 2004 här i SvD: ”Bicharas bilder med landskap, människor och djur förmedlar en sagoton… ”
Nu är hon inne i nästa skrivprojekt, det ännu hemliga:
– Jag fick en uppenbarelse, det kommer att bli min nästa bok.
Efter fyra minnesfyllda timmar följer hon mig till dörren, sätter punkt med ett förtjust utrop:
– Jag är så lycklig över att jag är så glad , trots att jag är så gammal. Kan du förstå det, lilla vän. De flesta i min ålder, åtminstone här i Sverige, verkar bara bittra och gnälliga.
