LONDON Popmusik handlar, som författaren Jon Savage en gång för länge sedan påpekade, om att hitta något bortglömt och montera ihop dess beståndsdelar till något nytt och unikt. När något liknande sker inom de flesta andra konstyttringar ses det som en smärre revolution. Men med popmusiken har vi ju redan en överenskommelse om att den alltid bör göra just det. Därför ställer vi ständigt lite högre krav på vad det här betyder.

Förra året gav det brittiska brödraparet ­David och Peter Brewis ut det andra och sista albumet med sitt underskattade band Field ­Music. Deras skäl att splittra gruppen var att de tyckte att de framstod som ett ”modernt litet indieband”. Ett starkare skäl att splittras har jag inte hört sedan The Beautiful South hävdade att de upplöstes ”due to musical similarities”. Det var ju inte dit bröderna Brewis hade strävat­. Men det har inte gått att höra exakt hur skyhöga ambitioner som lurade­ där inne förrän nu när Peter, den äldre av dem, nu ger ut konceptalbumet The Week That Was, vilket både är hans artistnamn och skivans titel. Befriad från sin rigida indiekontext­ har Brewis fått full frihet och briserar bokstavligen i en symfoni av – vad man i sammanhanget måste kalla – förbjudna klanger.

Han vältrar sig i Peter Gabriels soloskivor, bombastiska Steve Lillywhite-produktioner, Steely Dan, Phil Collins-trummor och XTC och gör det i ett hörn av popmusiken där regelböckerna fortfarande inte har skrivits om sedan Oasis. Hur kan man inte älska det? The Week That Was läxar upp allt som vi har velat kategorisera som guilty pleasures och visar med det största allvar hur det en gång avskydda är den enda vägen framåt. Ungefär som John Currins pornografiska oljemålningar måste popmusiken i dag ta till ytterst nödvändiga extremer för att visa oss att det alltid, alltid finns en annan slags skönhet.