Prosa
Thomas Lehr
September. Fata Morgana
477 s. Hanser
Liksom i fallet med alla stora katastrofer skulle det dröja det några år innan 11 september-attackerna i New York förvandlades från en händelse i nyhetsmedierna till en erfarenhet i skönlitteraturen. Men kanske befann sig amerikanerna Jonathan Safran Foer med sin ”Extremt högt och otroligt nära” (2005) och Don DeLillos ”Falling Man” (2007) – för att nämna två uppmärksammade och till svenska översatta romaner om de omvälvande terrorangreppen – ännu litet väl nära kollapsens epicentrum för att lyckas gestalta traumat ur ett mer universellt perspektiv.
Ty på samma sätt som Schiller, enligt kulturhistorikern Egon Friedell, kunde skildra Schweiz så levande i dramat ”Wilhelm Tell” ”just därför att han aldrig hade sett det”, och alltså inte låtit sig förblindas av dokumentaristiska enskildheter, kan man kanske hävda att 11 september-attackerna och påföljande ”krig mot terrorismen” nu fått sin konstnärligt fulländade utformning i den tyske författaren Thomas Lehrs språkligt och berättartekniskt raffinerade roman ”September. Fata Morgana”.
Till skillnad från exempelvis de drabbade New York-borna Foer och DeLillo har Lehr, utan några alltför uppenbara och personliga kopplingar till vare sig USA eller Irak, lyckats utvinna någon sorts andlig, kulturell och historisk essens ur krigets och terrorattentatens spillror, och så skapat ett expansionslyriskt prosaepos om en värld som är lika tidlös som den är dagsaktuell.
Romanen, som i höstas nominerades till Deutscher Buchpreis, är uppbyggd kring fyra gestalter som i alternerande kapitel under de tre huvudavdelningarna Skeppen, Tornen och Paradiset berättar sin historia. Vardagliga händelser, politiska kommentarer, djupgående passioner och vittfamnande tankar om allt mellan himmel och jord skrider här obevekligt fram mot den punkt där verkligheten omsluts av död och förintelse. Det handlar om den tysk-amerikanske litteraturprofessorn Martin och hans unga vuxna dotter Sabrina som lever på den amerikanska östkusten, och om den irakiske läkaren Tarik som bor med sin dotter Muna i Bagdad. 2001 omkommer Sabrina i attackerna mot World Trade Center, och tre år senare dör Muna i ett bombattentat under invasionen av Irak.
Ur den tudelade titeln – ”September” (politiken, historien, det aktuella världsläget) och ”Fata Morgana” (poesin, den dunkelt skimrande hägringen, det allmänmänskliga tillståndet) – rinner så Lehrs fria och associativa textflöden fram, som alltid hos den experimentvillige författaren förvisso i en för läsaren både uppfordrande och krävande form. Så är exempelvis romanen helt blottad på skiljetecken och den löpande prosan stundom lösgjord av plötsliga radbrytningar som i ett andedrag förvandlar texten till lyriska strofer. Men så är det här också en litterär skapelse och en historia som i likhet med livet självt på en och samma gång bryter ned och omfamnar, upplöser och sammanfogar, och som i väldiga vågrörelser förbinder civilisationerna och förbrödrar genom sin poetiska kraft.
Detta rekviem för fyra starka men sorgbundna röster sjunger i svällande tirader människans lov mot fonden av allt som förgör henne. Martins och Sabrinas, Tariks och Munas återkommande referenser till och citat av gränssprängande diktare och ”världsmedborgare” som Hafiz (orienten) och Walt Whitman (occidenten), och med Goethes ”Väst-östlig divan” som balanserande kraft, vittnar om motståndskraften i den kulturernas dialog som kan gälla som denna stora romans idealistiska hjärtpunkt.
