På en av de vita hyllorna i Karolina Ramqvists arbetslokal på Södermalm i Stockholm står en lång, rosa och ljusgrå rad med hennes förra roman Flickvännen. I boken, som hyllades och prisbelönades, får man följa Karin i sitt inredningstidningsperfekta hus under en evig väntan på att den grovt kriminelle pojkvännen ska komma hem. När romanen gavs ut 2009 försökte många läsa in Karolina Ramqvist själv i den. Hon fick till och med en förfrågan att komma till TV4:s Nyheterna och prata om hur det är att leva ihop med en kriminell, berättar hon leende när vi har satt oss vid ett runt bord i ett litet kök längst in.

Har hon för sin nya roman, Alltings början, alltså valt något än mer tydligt påhittat för att undvika lika biografiska läsningar? Nej, hon ville utmana det där, säger hon och drar undan det mörkblonda mittbenade håret.

– Jag var trött på att man inte ens kunde skildra en kvinna som sitter i ett hus och väntar på att hennes man värdetransportrånaren ska komma hem utan att det blir en sådan diskussion. När jag var ute och pratade om Flickvännen handlade det dessutom mycket om att gå långt bort från det biografiska och värdet av fantasi. Jag behövde göra ett tvärt kast.

Alltings början handlar om Saga som hoppar av gymnasiet, lever sitt liv på barer och klubbar och strävar efter att erövra man efter man. Det berättas också om hennes ensamstående mamma, den feministiska konstnären som säger till henne att hon måste ta för sig och inte låta sig styras av männen. Allt kokas ihop till en skildring av en viss tid och en viss plats, Stockholm på 1990-talet.

I Karolina Ramqvists text ”Inte riktigt som andra mammor” ur den omdebatterade feministiska antologin Fittstim från 1999 hittar man likheter mellan hennes egen feministiska mamma och Sagas. Dessutom blir Saga liksom sin skapare en hyllad krönikör som skriver om musik och snart får prata i P1:s Sommar. Och båda får de höra att det väl inte är så konstigt att de får utrymme: ”alla vill ju ha en ung tjej”.

Att Karolina Ramqvist, som annars helst vill gå åt nya håll, gick tillbaka i tiden – och till sin text i Fittstim – grundade sig i ett intresse för att gräva i det hon kallar systerskapsfeminismen.

– Jag har som feministisk debattör hakat upp mig på en del av den svenska radikalfeminismen, med ett förhärligande av ”kvinnan” och en idé om att det finns en kvinna med stort k. Samtidigt finns det något spännande i det. Det är en del av min historia och den feministiska historien i Sverige. Romanen är ett slags försoning med den där generationen, det har varit befriande att gå in i den där idéströmningen med andra kriterier.

Med Saga ville hon skildra tiden innan man blir vuxen, den där som känns lite magisk. Hon ville skriva om en flicka som drivs av lusten att gå ut och jaga, män och äventyr, i staden. Karolina Ramqvist som själv hoppade av gymnasiet, kan identifiera sig i just det där.

– Saga tänker inte att man lär sig om världen genom att läsa böcker eller gå på universitetet, hon har en romantisk idé om att man måste ge sig ut på gatan.

Karolina Ramqvist känner också igen sig i Sagas svårigheter att få ihop livet med mamman med livet utanför. Hon kunde komma hem och berätta saker som läraren hade lärt henne som mamman blev arg på. Det var ett värderingsglapp mellan omgivningen och deras lilla familjs värld.

– Jag tror att ganska många som växte upp på den tiden och hade föräldrar som var med i vänsterrörelsen eller var feminister upplevde det så.

Hur ser du på det nu?

– Nu har världen anpassat sig till oss! Fast det handlar väl också om att jag växte upp i ett höghusområde i Nacka, där alla antingen var journalister eller jobbade på Atlas Copco, som jag uppfattade som väldigt våldsamt. Det är långt ifrån den miljö mina barn växer upp i.

Var feminismen på något sätt ett ok för dig så som det är för Saga?

– Ja… Jag tyckte också att det var svårt att få ihop det feministiska idealet med alla andra bilder av hur kvinnor ska vara. Jag tror det var därför jag började lyssna mycket på hip-hop, där fanns det kvinnliga artister som påminde mig om något som jag uppfattade som feministiskt.

Vad är skillnaden mellan att vara 20 år då och nu?

– Det fanns kanske ett större motstånd, ungdom är så omhuldat i dag. Då ville alla ha en ung tjej. I dag är det så självklart att ”medelålders vit man” är ett skällsord. Jag kan bli trött på den stereotypen. Det är ett så platt sätt att prata på.

Vi gör en liten paus och går några kvarter ute i den tillfälliga solen, bort till hennes lägenhet. När vi slagit oss ner i den ljusa trerummaren har vi kommit in på att hon alltid har velat skriva skönlitteratur, hon har bara inte förstått hur man kan få ihop det socialt och ekonomiskt.

Att Flickvännen gick så bra och gavs ut i flera länder är ett skäl till att hon nu kan vara författare på heltid. Att hon nästan helt upphört med journalistiken beror också på att hon tycker att kulturdebatten i dag inte är en så attraktiv plats, bland annat för att feminism blivit så medialt och för att diskussionerna ibland påminner om en freak show.

– Man använder sig av vissa debattörer med ett uppskruvat tonläge som ofta hamnar ganska långt från ämnet. När vi gjorde Fittstim var det flera akademikerfeminister som sa att vi var okunniga och bara ville göra karriär på feminismen. I dag kan jag förstå deras frustration.

Hon skrattar:

– Samtidigt är det ju tråkigt att bara vara någon som är mätt och vill vara utanför.

Tidigare har hon snarare varit i centrum. Många förknippar nog fortfarande Karolina Ramqvist med ett visst brev, från artisten och författaren Ulf Lundell. Det där han 1998 efter att hon hade skrivit en kritisk recension av hans ”Notbok. Ulf Lundell. Best of.” undrade om hon alldeles hade kissat på sig och vad problemet var: ”saknas pojkvän?” Karolina Ramqvist skrev en krönika om det i DN och publicerade sedan hela brevet i Fittstim. Det fick Ulf Lundell att stämma förlaget för kränkning av upphovsrätten. Han fick rätt.

– Det roliga är att det bedömdes att brevet hade verkshöjd, inte att det var för privat som det påståtts. Det sågs alltså som ett konstverk.

Även om brevet tydligt visade hur man som ung kvinna kunde bemötas tror hon inte att hon skulle reagera lika starkt nu på ett liknande brev.

– I dag skulle jag nog bara skratta åt det, jag skulle inte ha ett behov av att hänga ut en offentlig person. Men då var jag på krigsstigen.

Fittstim gjorde djupa avtryck, Karolina Ramqvist kunde inte föreställa sig att en ”obskyr feministbok” skulle få ett sådant genomslag. Själv var hon inte så engagerad i debatten som följde. Hon hade gått vidare, bodde i Jamaica och höll på med rasism och postkolonial teori, som hon sedan skrev om i debutromanen More fire. Hon var dessutom missnöjd med att man trots att boken bestod av en mångfald röster pratade om en fittstimsfeminism.

– Det kändes förminskande. Jag ville ju inte vara med i ett parti!

När vi nu ett drygt decennium senare sitter i hennes lägenhet där hon bor med sin man, krönikören och programledaren Fredrik Virtanen (en ungdomskärlek som hon hittade tillbaka till för sex–sju år sedan), hennes dotter och parets gemensamma son och dotter är det självklart att fråga hur jämställt hon, den profilerade feministen, själv lever. ”Superjämställt” lyder det blixtsnabba och uppenbart lyckliga svaret.

– Fast det är väl lätt att leva jämställt när man har makt över sin arbetstid och har en bra vuxen relation med någon man vill leva med och som har liknande arbete och förstår vad man håller med på. Det låter kanske förmätet, men jag trodde verkligen inte att det skulle vara så lätt att ha tre barn.

Vad skulle Saga tycka om ditt liv i dag?

– Att det är väldigt tråkigt. Haha! Hon har inga planer på att leva kärnfamiljsliv, det tycker hon nog är lite larvigt. Hon har mer storslagna planer. Fast 35 år, lyckligt gift och tre barn? Jag hade nog inte trott det själv heller