Sitter man i hotell Rivertons lobby får man se kändisar komma och gå, för att travestera Edvard Persson.

Roy Andersson åker hem efter att ha visat sin nyutgivna samling med gamla kortfilmer. Bille August anländer för att delta i Bergmansprisjuryn för bästa internationella debutant. Den franska skådespelerskan Nathalie Baye reser, lite besviken över att inte ha blivit uppmärksammad i pressen – förlåt Nathalie. Den amerikanske animatören Bill Plymton kommer nästan inte iväg för att det är så många som vill ha en dedikation med teckning av honom. Så pågår det under de tio dagar festivalen varar. Det gäller att fånga tillfället i flykten.

Trängseln till visningarna på biografen Draken är enorm. Varje föreställning blir försenad i försöken att klämma in en till och en till.

Har du sett nåt bra? Har du sett nåt bra? Är den ständiga frågan i kön.

Efter endast två dagar på plats kan man konstatera att intresset för de Oscarsnominerade filmerna som visas är på topp även fast de snart kommer på bio. Men att även de nordiska filmerna lockar publik, inte minst de som tävlar om Filmdraken.

Ett återkommande nordiskt tema i år är själen – vårt behov att hitta oss själva och definiera vilka vi är.

I danska Välsignelsen av Heidi Maria Faisst får en ung kvinna ett psykiskt sammanbrott efter att hon fött en dotter. Det välsignade tillståndet förvandlas till en mardröm. Plötsligt framstår hennes usla, skuldfyllda relation sin till sin egen mamma i bjärt belysning. Hur ska man egentligen vara som mamma? Otillräckligheten slår till. Katrine vill bara fly – lämna man och barn.

I norska De galnas hus av Eva Isaksen hamnar den depressiva Aina på en psykavdelning med andra självmordsbenägna patienter. Överläkaren, spelad av Rolf Lassgård, är inte precis utan problem han heller. Vi följer de intagna i gruppterapi och i enskilda samtal. Den mesta hjälpen får de av varandra. Förtrycket i Gökboet är långt borta.

Svenska Guidance av debuterande Johan Jonason handlar också om terapi, en påhittad sådan. Roy klagar över ständig ryggvärk. Ingen behandling hjälper. Till slut blir hans fru så desperat att hon skickar iväg honom till en terapeut som hon råkar träffa på ett café. Han är förstås ingen terapeut, utan bara en mycket olycklig ung man som vill ha någon att ta ut sin frustration på. Och Roy får verkligen jobba.

Det roliga med Jonasons film är att han vågar ta ut svängarna på ett sätt som både är obehagligt och underhållande – lite i samma anda som Ruben Östlund.

Vårt behov av behandling tycks vara outtömligt.