- Henrik Berggren, det trodde jag skulle vara han kritikern på Dagens Nyheter.
Henrik Berggren, sångare i Broder Daniel, för dagen iklädd en barockkostym och rollen som indietrubadur, kliver in på Dramatens Stora scen och överraskar en dam på femte rad med att inte vara DN:s förre kulturchef.
Raden framför henne upptas av unga postpandor som har väntat hela kvällen på att just den här Henrik Berggren ska göra entré. De sjunger med i varenda rad av Broder Daniel-klassikerna Shoreline och I”ll be gone.
- I will never stop loving you Henrik, skriker en tjej med omisskännligt svensk accent.
- Tack, svarar han.

Det är kulturtidskriften 00-tals årliga, i år tioårsjubilerande, poesifestival. Berggren är ett av få pop-inslag i den brokiga parad av lyrik, modern dans och musik som utgör den drygt fem timmar långa jubileumsföreställningen där de stora affischnamnen i övrigt hör till sådana som Tomas Tranströmer, Kroumata och den isländske idolpoeten Sjón.
Kvinnan på rad fem stämmer inte in i den
försiktiga allsången som hörs framför henne, men hon applåderar Berggren och hans imploderade popexplosioner lika entusiastiskt som någonsin Virpi Pahkinens sinnliga savannkoreografi.

Några dagar tidigare skrev DN På Stans klubbredaktör Kristoffer Poppius en krönika om varför han väljer Puccinis Manon Lescaut på Operan framför Spy Bar. Även - dj:n och journalisten Eric Schüldt dokumenterade nyligen ett besök på just Operan i en uppmärksammad Odd at Large-artikel, där han ställde landets alla 70- och 80-talister ansvariga inför frågan ”måste högkulturen dö?”.
Tja. Utan att sia i det räcker det att öppna ytterligare ett par tidningar för att det ska stå klart att om Dante, Wittgenstein och de andra är på väg ut igen - så sker det åtminstone inte utan att de har väckts till betydligt mer intensivt liv än på länge.

Högkulturen har varit en brännhet fråga i år. För det tunga kulturetablissemanget har det mest handlat om finansieringsfrågor och om det är en bra eller dålig idé att styra upp en litterär
kanon för skolan. För de unga pop- och kulturskribenterna har det mer varit en fråga om att högkulturen känns spännande igen. Inte minst i rollen som identitetsmarkör.
Som Pietro Maglio, förlagsredaktör på Modernista, uttrycker det:
- Det råder en skaldvurm på landets flitigaste och bästa bloggar.
Eller som Carl Reinholdtzon Belfrage, Nöjesguidenskribenten som länge tipsat om The Embassy, Gustav Mahler och The Strokes om vartannat i tidningen, säger:
- När jag började stack jag ut enormt. Nu är det vanligare med pretentioner. Referenser till så kallad finkultur och klassisk musik är vanligare. Litteratur och vinauktioner sätter agendan.
Förborgerligandet av samhället har även speglats i modet, som har genomfarits av en djupt kulturkonservativ strömning där midjan blivit hög igen och män är bäst i tjocka lager av skotsk ull. Bon gör ett fotojobb om landets snyggaste författare, inte musikartister. Motsvarigheten till 2003 års stora rockismdebatt har varit bloggbråk om Hemingways kvinnosyn.

Gratislivsstilstidningen Rodeo, som alltid har minst två fingrar i luften, införde i januari en litteratursida.
- Att vi började med boksidan var en direkt följd av att vi insåg att inom ett år kommer Joan Didion och Ernest Hemingway att vara det hippaste som finns, säger chefredaktören Johan Wirfält.
- Allvarligt talat så var det något vi hade pratat om länge. På redaktionen tjafsade vi nästan lika mycket om litteratur som mode eller musik. Frågan är nog snarare varför vi inte gjorde det tidigare.
Litteratur har även en fast plats i Odd at Large, liksom, sedan några månader, åter i Bon. Nöjesguiden har ingen motsvarighet, men toppade tidningen med en stor enkät om tidernas bästa svenska roman i somras.

Utmärkelsen Årets nättidskrift gick i år till det litterära magasinet Otidskrift.se, som bland annat berömdes för ”stenhård självmedvetenhet och stora pretentioner” i juryns motivering. Otidskrifts tre unga, belästa och engagerade redaktörer har också fått se sina karriärer kickstarta. Martina
Lowden debuterade nyligen på Modernista med den drygt 600-sidiga romanklossen Allt. Elise Karlsson släpper även hon snart en bok på samma förlag och Therese Bohman skriver numera för Aftonbladet kultur.
- Jag tycker ju att bildning är attraktivare än ”koll”, och den åsikten verkar ju ta över mer och mer, säger Therese Bohman.
Johan Wirfält håller med, och menar att bildningens tilltagande status har att göra med att alla numera kan ha koll, hur lätt som helst.
- Popmusik förlorade sin identitetsskapande faktor i och med att vem som helst kan ladda ned en låt. Att läsa en bok, eller ha koll på en författare eller ett visst område inom litteraturen, är inte lika lättillgängligt. Det fungerar som ett tydligare tecken på att man har ett stort kulturellt kapital.

Men handlar det här nyvaknade intresset för högkulturen bara om positionering? Är längtan efter allvar inte djupare än så?
- Det är möjligt att alla Stockholmshipsters nyvunna kärlek till tweed och Evelyn Waugh-romaner än så länge mest är en
pose, men på vilket sätt är Horace Engdahls snack om att citera Hegel på originalspråk inte det? Allt handlar ju om kulturella markörer, en del är lite mer krävande bara. Nu syns en popkulturell rörelse åt det allvarliga och förmodat intellektuella, vilket i sin tur kan ses som en reaktion mot vuxna män som kräks i tv, barnsligt streetwear, -etcetera. Om vi ska vara väldigt generella: 90-talet handlade om att kasta av sig det borgerliga 80-talet. 00-talet handlar om att distansera sig från det infantila 90-talet, säger Johan Wirfält.

”Det infantila 90-talets” svenska popkulturjournalistik präglades - tillmälet till trots - framför allt av en stark vilja att intellektualisera populärkulturen. Brittiska Modern Reviews devis ”low culture for highbrows” (ungefär: skräpkultur för finsmakare) var rättesnöret när Jan Gradvall författade epos om bordsvattnet på Stockholms restauranger i Nöjes-guiden. Det var en typ av journalistik som inte funnits i Sverige tidigare. I dag är den etablerad. Inställningen att
det inte handlar om vad man skriver om utan hur man gör det, styr i dag konsekvent på till exempel Expressen kultur.
Men någonstans uppstod en mättnad. Någonstans slog pendeln och det man saknade var plötsligt inte fler seriösa utläggningar om HBO-serier, punkfunksaxofonister eller något av Dave Eggers alla projekt. Man ville möjligtvis läsa de romaner Eggers skrivit. Man ville att det allvarliga skulle vara på allvar igen.
Therese Bohman:
- Jag tror att vi har fått nog av hela grejen med att riva barriärer mellan högt och lågt. Man kommer till universitetet och får höra att samla på raggarbilar och skriva romaner är på samma nivå. Jag förstår ärligt talat inte vad för gott som kommer ur hela cultural studies-grejen där man upphöjer typ allt man kan tänka sig till intellektuellt högstående sysselsättningar. Inte så konstigt att man längtar efter opera och poesi då, klassisk bildning, kunskap, något med motstånd. Jag älskar när saker ligger en nivå högre än nivån jag befinner mig på, så jag får
anstränga mig lite, klättra uppåt, sträva -högre. Det är ju lite svårt att få den effekten med popmusik.
Men kan popmusik aldrig vara högkultur? Klassiskt skolade och i viss mån klassiskt orienterade musiker som Joanna Newsom, -Final Fantasy, Patrick Wolf, Andrew Bird och Max Richter har stått för en stor del av de senaste årens mest intressanta popmusik. Intressant just för att den är ett möte.
- Gränsen mellan låg- och högkultur är luddig i dag och kommer att suddas ut ännu mer när vi blir äldre. Ett verk inom en genre som film kan ju till exempel verkligen vara båda sakerna samtidigt, -säger Tove Leffler, reporter på Kulturfredag i P1.
Även Johan Wirfält värjer sig mot vad han uppfattar som en museal definition av högkultur, en inställning han fortfarande tycker att man kan hitta hos traditionellt finkulturella företrädare.
- Den isländske konstmusikern Jóhann Jóhannson har gjort en av höstens mest uppmärksammade skivor. Men är man upptagen med att oroa sig över att ens älskade opera inte är lika
uppskattad som på 1600-talet missar man att den moderna konstmusiken mår bättre än någonsin.