Vad är det för ställe? Vem tar in där? Hur påverkades det när E4:an byggdes? Och hur kommer man ens dit, utan avfart från motorvägen?
Det är faktiskt inte så krångligt som det kan verka - vi tar av mot Åby, åker genom det lilla samhället, håller till höger efter konsumbutiken och följer skyltningen sista vägen. Vi parkerar bilen på den öde grusplanen och beger oss mot det vita huset och knackar på. En rundnätt kvinna i 50-årsåldern öppnar dörren; Maria Svensson, som jag har talat med på telefon. Hon är ledigt klädd i beige skjorta, jeans och gummistövlar; håret är kort och rödblont och ramar in ett rosigt ansikte.
- Min mamma och pappa köpte Stenkullen 1957, när jag var ett år, berättar hon medan hon bjuder oss att stiga in i huset. Men stället byggdes redan 1858 och användes som sommarbostad av Carl Schwartz som var statsminister någon gång i början av 1900-talet.

Interiören skulle anstå en regeringschef än idag. Med råge. Det är 1800-tals-tapeter på väggarna, fantastiska kristallkronor i taken,
skulpturer, mingvaser och porslinstallrikar från golv till tak. Oljeporträtt i stora guldramar, handmålade kakelugnar, porslinsfigurer och Wedgewoodkannor i vitrinskåp. Och då har vi bara sett värdshusets matsal. Följer vi skylten ”Till ingenting som är någonting” ner i källaren hittar vi en bastkjol från Fiji, bonader från Nordkapp till Tahiti, svenska gamla sedlar omsorgsfullt monterade i ram; en munkdress från Tibet, en sari från New Delhi och ett svartvitt-rutigt tak med schackpjäser fastsatta i. På ovanvåningen finns ett sovrum med en säng specialgjord för Oscar den II inför hans besök 1902, ett bibliotek ritat av Stockholms stadshus arkitekt Ragnar Östberg, och en ansenlig mängd sovrum - allt som allt har boningshuset 38 rum. Och överallt dessa saker - frankerade vykort från 50-talet, gamla tidningar, karikatyrbilder från de årliga resorna till Hawaii, foton, kläder.
- Vi är inte så mycket för att slänga, säger Maria på sitt charmigt trubbiga Östgötamål. Man vet aldrig om något kommer att komma
till användning igen.
Fram till sin död för fyra år sen drevs Stenkullen huvudsakligen av pappa Niels, men idag sköter Maria ensam ruljansen och tar samtidigt hand om sin mamma Tekla och Sankt Bernardshunden Kitha. Det står klart ganska snart att Niels Svensson var en färgstark och annorlunda personlighet, och hans ande vilar fortfarande över Stenkullen genom handskrivna skyltar, souvenirer och intakta menyer.

Maria berättar att han var en bondson från Värmland som vägrade ta över familjegården. Istället rymde han till Stockholm där han togs under beskydd av fastern, en stenhård affärskvinna som drev sin egen taxirörelse på 30-talet och gjorde allt för att reta sin bror.
Där gick Niels Systembolagets restaurangskola, fick jobb som servitör på Grand Hotel, och blev sedermera lakej hos Gustav V på Tullgarn. 21 år gammal flyttade han till Norrköping för att öppna sin första egna restaurang, 10 år senare ännu en i samma stad, och fem år senare såldes båda för att köpa Stenkullen.
Efter bara något år hörde
Vägverket av sig, och meddelade att den nya motorvägen omöjligt kunde dras någon annan sträcka. Den stora tomten klövs i två delar - boningshuset, rosenträdgården, lusthusen och fontänen på ena sidan vägen, äppelodlingen, musteriet och bokskogen på den andra. Men affärerna gick bra ändå:
- På 60- och 70-talet hade vi massvis med folk här, berättar Maria. Då hade vi flera anställda, tre i köket, sex i serveringen och så en städerska. Det kom busslaster från Italien och folk från hela Europa.

Idag är trycket inte lika stort. Gamla vykort visar bilder på välansade rabatter och trimmade gräsmattor; nu är trädgården mer vildvuxen. Men fontänen och lusthuset är kvar, och dammen med de vita näckrosorna, och det lilla kapellet där det ordnats både begravningar, dop och bröllop.
Maria undrar när vi vill äta, och frågar ifall det passar klockan halvåtta - det ska komma ett par och äta middag vid sextiden, och det blir enklast om hon får ta hand om ett sällskap i taget. Vi är de enda övernattande gästerna, inser
vi, när Maria visar oss till våra rum i ett av annexen (man kan inte hyra rum i boningshuset, men däremot finns det två stugor på tomten med sammanlagt 24 bäddar). Våra rum är dock lika förtjusande som någonsin boningshuset, men i helt annan stil - fotografen har ett blodrött badrum, själv skulle jag kunna mörda för den gamla radioapparaten som pryder byrån i mitt sovrum.
Även i stugorna råder ett sällsamt, nästan oroväckande lugn, som om vi är bortskurna från resten av världen och tiden stannat i ett prudentligt 50-tal, och när det blir vår tur att slå oss ner i matsalen ser vi att också menyn blivit kvar i samma tid. Omeletter, oxfilé, färskrökt lax, dillstuvad potatis, hembakt bröd och egna inläggningar.

Som för att understryka skylten i farstun - ”Stenkullen är i första hand ett hem, i andra hand ett värdshus” - pryds menyfodralen med bilder från familjens privata album. Det är jul och Lucia, kräftkalas och påskbord; nyårsafton och studentskiva. Familjelyckan verkar vara nästan läskigt
perfekt.
Maten smakar ljuvligt, såklart, och serveras i stora portioner. Vi sitter vid fönstret och kan inte annat än att titta på bilarna som flyger förbi. Nedanför huset betar en skock får. Visst hör man trafiken, men den känns faktiskt inte störande. Det känns snarare som del av Stenkullens charm att E 4:an ligger så nära, en del av ställets egendomliga historia. Idyllen är på något sätt total, på ett skevt och mänskligt sätt.
Det märks att de är stolta över sitt ställe, familjen Svensson. I ett hörn av matsalen har de dukat upp ett litet bord med tidningsurklipp och böcker där Stenkullen recenseras och omnämns. Jag läser en lång utläggning om trädgårdens prunkande skönhet i en amerikansk guidebok från 80-talet, och en förteckning över kändisar som besökt värdshuset - Birgit Nilsson, Jarl Kulle, spionen Stig Wennerström, den amerikanske ambassadören Jerome Holland. Även Lars Winnerbäcks senaste CD ligger på bordet; omslagsfotografierna togs nämligen här. Kanske är han först med att hylla Stenkullen
för att han kommer från trakten och känner till stället, men han kommer inte vara den sista, tänker jag - rummen här är som gjorda för modefotografi.

En artikel tar upp den lätt kusliga stämning som omgärdar hotellet, och drar paralleller till mord och kriminalromaner. Jag drar mig till minnes att någon som brukar åka förbi här kallar stället för ”psycho-hotellet”. Och nog är Twin Peaks-faktorn hög även om den inte manifesterar sig i baklängestalande dvärgar och andar som går in och ut ur folk. Stället har dock ett eget spöke:
- Vitt skilda gäster som har varit här vid helt olika tidpunkter och som inte känner varandra har sett samma sak, berättar Maria. Det är en lång mörkklädd man som kommer in i deras rum när de sover och tittar till dem. Han går genom låsta dörrar eller väggar, går fram till deras säng som för att fråga om allt är bra. Sen går han igen. Han är inte det minsta hotfull, bara vänlig.

Men vilken tur! Ett vänligt spöke. Ingen idé att låsa dörren då, med andra ord. Men när det är dags
att gå och lägga mig känner jag mig väl till mods. Sängen är utomordentligt skön och något i mig känns lugnat, stillat. Efter lite läsning ur min medhavda tegelsten somnar jag in och sover otroligt gott. Min medhavda laptop står orörd lutad mot byrån, som om den ändå inte skulle fungera, som om tidsmaskinseffekten stannat upp mig och tvingat mig att ta paus. Allt medan bilarna fortsätter att jaga längs E 4:an, som ett svagt susande i sommarnatten.
i skuggan av...
Del 2 ... e:4:an
Vi spanar in företeelser som kommit lite i skymundan..
Vad är det för ställe? Vem tar in där? Hur påverkades det när E4:an byggdes? Och hur kommer man ens dit, utan avfart från motorvägen?
Det är faktiskt inte så krångligt som det kan verka - vi tar av mot Åby, åker genom det lilla samhället, håller till höger efter konsumbutiken och följer skyltningen sista vägen. Vi parkerar bilen på den öde grusplanen och beger oss mot det vita huset och knackar på. En rundnätt kvinna i 50-årsåldern öppnar dörren; Maria Svensson, som jag
har talat med på telefon. Hon är ledigt klädd i beige skjorta, jeans och gummistövlar; håret är kort och rödblont och ramar in ett rosigt ansikte.
- Min mamma och pappa köpte Stenkullen 1957, när jag var ett år, berättar hon medan hon bjuder oss att stiga in i huset. Men stället byggdes redan 1858 och användes som sommarbostad av Carl Schwartz som var statsminister någon gång i början av 1900-talet.

Interiören skulle anstå en regeringschef än idag. Med råge. Det är 1800-tals-tapeter på väggarna, fantastiska kristallkronor i taken, skulpturer, mingvaser och porslinstallrikar från golv till tak. Oljeporträtt i stora guldramar, handmålade kakelugnar, porslinsfigurer och Wedgewoodkannor i vitrinskåp. Och då har vi bara sett värdshusets matsal. Följer vi skylten ”Till ingenting som är någonting” ner i källaren hittar vi en bastkjol från Fiji, bonader från Nordkapp till Tahiti, svenska gamla sedlar omsorgsfullt monterade i ram; en munkdress från Tibet, en sari från New Delhi och ett svartvitt-rutigt tak med
schackpjäser fastsatta i. På ovanvåningen finns ett sovrum med en säng specialgjord för Oscar den II inför hans besök 1902, ett bibliotek ritat av Stockholms stadshus arkitekt Ragnar Östberg, och en ansenlig mängd sovrum - allt som allt har boningshuset 38 rum. Och överallt dessa saker - frankerade vykort från 50-talet, gamla tidningar, karikatyrbilder från de årliga resorna till Hawaii, foton, kläder.
- Vi är inte så mycket för att slänga, säger Maria på sitt charmigt trubbiga Östgötamål. Man vet aldrig om något kommer att komma till användning igen.
Fram till sin död för fyra år sen drevs Stenkullen huvudsakligen av pappa Niels, men idag sköter Maria ensam ruljansen och tar samtidigt hand om sin mamma Tekla och Sankt Bernardshunden Kitha. Det står klart ganska snart att Niels Svensson var en färgstark och annorlunda personlighet, och hans ande vilar fortfarande över Stenkullen genom handskrivna skyltar, souvenirer och intakta menyer.

Maria berättar att han var en bondson från Värmland som vägrade
ta över familjegården. Istället rymde han till Stockholm där han togs under beskydd av fastern, en stenhård affärskvinna som drev sin egen taxirörelse på 30-talet och gjorde allt för att reta sin bror.
Där gick Niels Systembolagets restaurangskola, fick jobb som servitör på Grand Hotel, och blev sedermera lakej hos Gustav V på Tullgarn. 21 år gammal flyttade han till Norrköping för att öppna sin första egna restaurang, 10 år senare ännu en i samma stad, och fem år senare såldes båda för att köpa Stenkullen.
Efter bara något år hörde Vägverket av sig, och meddelade att den nya motorvägen omöjligt kunde dras någon annan sträcka. Den stora tomten klövs i två delar - boningshuset, rosenträdgården, lusthusen och fontänen på ena sidan vägen, äppelodlingen, musteriet och bokskogen på den andra. Men affärerna gick bra ändå:
- På 60- och 70-talet hade vi massvis med folk här, berättar Maria. Då hade vi flera anställda, tre i köket, sex i serveringen och så en städerska. Det kom busslaster från Italien och folk
från hela Europa.

Idag är trycket inte lika stort. Gamla vykort visar bilder på välansade rabatter och trimmade gräsmattor; nu är trädgården mer vildvuxen. Men fontänen och lusthuset är kvar, och dammen med de vita näckrosorna, och det lilla kapellet där det ordnats både begravningar, dop och bröllop.
Maria undrar när vi vill äta, och frågar ifall det passar klockan halvåtta - det ska komma ett par och äta middag vid sextiden, och det blir enklast om hon får ta hand om ett sällskap i taget. Vi är de enda övernattande gästerna, inser vi, när Maria visar oss till våra rum i ett av annexen (man kan inte hyra rum i boningshuset, men däremot finns det två stugor på tomten med sammanlagt 24 bäddar). Våra rum är dock lika förtjusande som någonsin boningshuset, men i helt annan stil - fotografen har ett blodrött badrum, själv skulle jag kunna mörda för den gamla radioapparaten som pryder byrån i mitt sovrum.
Även i stugorna råder ett sällsamt, nästan oroväckande lugn, som om vi är bortskurna från resten av
världen och tiden stannat i ett prudentligt 50-tal, och när det blir vår tur att slå oss ner i matsalen ser vi att också menyn blivit kvar i samma tid. Omeletter, oxfilé, färskrökt lax, dillstuvad potatis, hembakt bröd och egna inläggningar.

Som för att understryka skylten i farstun - ”Stenkullen är i första hand ett hem, i andra hand ett värdshus” - pryds menyfodralen med bilder från familjens privata album. Det är jul och Lucia, kräftkalas och påskbord; nyårsafton och studentskiva. Familjelyckan verkar vara nästan läskigt perfekt.
Maten smakar ljuvligt, såklart, och serveras i stora portioner. Vi sitter vid fönstret och kan inte annat än att titta på bilarna som flyger förbi. Nedanför huset betar en skock får. Visst hör man trafiken, men den känns faktiskt inte störande. Det känns snarare som del av Stenkullens charm att E 4:an ligger så nära, en del av ställets egendomliga historia. Idyllen är på något sätt total, på ett skevt och mänskligt sätt.
Det märks att de är stolta över sitt ställe, familjen
Svensson. I ett hörn av matsalen har de dukat upp ett litet bord med tidningsurklipp och böcker där Stenkullen recenseras och omnämns. Jag läser en lång utläggning om trädgårdens prunkande skönhet i en amerikansk guidebok från 80-talet, och en förteckning över kändisar som besökt värdshuset - Birgit Nilsson, Jarl Kulle, spionen Stig Wennerström, den amerikanske ambassadören Jerome Holland. Även Lars Winnerbäcks senaste CD ligger på bordet; omslagsfotografierna togs nämligen här. Kanske är han först med att hylla Stenkullen för att han kommer från trakten och känner till stället, men han kommer inte vara den sista, tänker jag - rummen här är som gjorda för modefotografi.

En artikel tar upp den lätt kusliga stämning som omgärdar hotellet, och drar paralleller till mord och kriminalromaner. Jag drar mig till minnes att någon som brukar åka förbi här kallar stället för ”psycho-hotellet”. Och nog är Twin Peaks-faktorn hög även om den inte manifesterar sig i baklängestalande dvärgar och andar som går in och
ut ur folk. Stället har dock ett eget spöke:
- Vitt skilda gäster som har varit här vid helt olika tidpunkter och som inte känner varandra har sett samma sak, berättar Maria. Det är en lång mörkklädd man som kommer in i deras rum när de sover och tittar till dem. Han går genom låsta dörrar eller väggar, går fram till deras säng som för att fråga om allt är bra. Sen går han igen. Han är inte det minsta hotfull, bara vänlig.

Men vilken tur! Ett vänligt spöke. Ingen idé att låsa dörren då, med andra ord. Men när det är dags att gå och lägga mig känner jag mig väl till mods. Sängen är utomordentligt skön och något i mig känns lugnat, stillat. Efter lite läsning ur min medhavda tegelsten somnar jag in och sover otroligt gott. Min medhavda laptop står orörd lutad mot byrån, som om den ändå inte skulle fungera, som om tidsmaskinseffekten stannat upp mig och tvingat mig att ta paus. Allt medan bilarna fortsätter att jaga längs E 4:an, som ett svagt susande i sommarnatten.