I onsdags vaknade man upp till ännu en svart dag i Finland, mindre än ett år efter dödsskjutningarna i Jokelaskolan i Tusby. Den här gången hette samhället Kauhajoki. Händelsen analyserades på ett föredömligt sansat och nyanserat sätt av P1 Morgon, en analys som kompletterades i Studio ett under eftermiddagen. Som vanligt var tv:s nyhetsrapportering sämre, inte minst för att man saknade radions medie­kritiska perspektiv.

Skolskjutningarna sönderfaller i tre delar, om man ska förenkla det hela: tillgången på vapen, cyberrymden och mediernas bevakning av ­händelserna. Gärningsmännen (det är alltid män) kopierar varandra, ibland in i minsta ­detalj. Sålunda var Kauhajoki en replik på ­Jokela som i sin tur var en replik på Virginia Tech i april förra året.

Martin Grann, professor i psykologi och ­utvecklingschef inom polisen, problematiserade i P1 Morgon ­mediernas roll i sammanhanget. Gärningsmännen söker uppmärksamhet och kommer garanterat att få det på grund av gärningens karaktär. Det finns helt enkelt ingen möjlighet för medierna att förbigå en skolmassaker med tystnad. Hur långt ska man gå en sådan gärningsman till mötes? Martin Grann var osäker på om tv verkligen skulle ha visat somliga av de videoklipp som mördaren lagt ut på Youtube.

Man diskuterade också de finska vapenlagarna – som är mycket liberala – med finska politiker. Man talade vidare om den finska skolhälsovården som stramades åt under depressionen i början av 90-talet. Frågan var förstås om den sortens gärningar kan förhindras med andra vapenlagar och fler skolpsykologer.

I Ring P1, som följde omedelbart efter P1 Morgon, var det en lyssnare som underströk hur viktigt det är att samhället uppfattar den virtuella världen som en realitet. Det är på internet de potentiella gärningsmännen finner sina gelikar. Lyssnaren kopplade ihop sajter som vapen- och våldsfixerade unga män söker sig till och de så kallade självmordssajterna; sajter där destruktiva alternativt självdestruktiva tankar godtas, till och med applåderas.

I tisdags lyssnade jag på Kalejdoskop i P2. Jag har förut skrivit att man med fördel kan varva ner inför kvällen med Ad Lib i P2, där signaturen Lex spelar underskön musik utan att fastna i någon genre. Kalejdoskop kan man med fördel avsluta dagen med (åtminstone måndag-onsdag 22.30). Per Feltzin, som programledaren heter, går dock ett steg längre än Lex. Han sammanställer musik utan pratfogar, sålunda kunde man i tisdags få intrycket att Anne Sofie von Otter var Genesis sångerska, för att nämna en detalj i det sinnrika och vackra musikcollaget.