Hur känns det att det alltid är andra personer som bestämmer om du ska få leva ett värdigt liv eller inte?
P1:s nya programserie Välviljans apartheid handlar om människor med funktionshinder och deras situation i samhället. Premiären i söndags tog upp problemen med att lagen om personlig assistans kan komma att förändras – något som skulle leda till att tillvaron för människor med funktionshinder blir kraftigt kringskuren.
Programledaren Katarina Hahr inledde med att berätta hur det var att bli blind och plötsligt finna sig i princip isolerad i sin egen lägenhet. Sammanbitet beskrev hon hur hon en dag fick nog, ringde en taxi och åkte till Operabaren med sin ”jävla vita käpp”. Det var krångligt, men det gick. I dag spelar hon in sitt radioprogram i samma lokal. Det är lätt att förstå den symboliska laddning som vilar i detta för Katarina Hahr.
En inbjuden panel diskuterade den personliga assistansens enorma betydelse. Indignationen pustade tungt ur varje formulering. Mamman till alla ledande frågor, som denna text tog avstamp i, ställdes i ett reportage om rullstolsburna Karin Eriksson som, naturligtvis, inte ville bli av med sin assistans. Musiksatt med Michael Jacksons They don’t care about us… Sedan gick diskussionen vidare, utan nya vändningar eller energi.
Tyvärr genomsyrades Välviljans apartheid av samma förförståelse som jag trodde var den man ville krossa när jag hörde programtiteln: den om att alla människor med funktionshinder alltid är enbart offer. De är arga, besvikna, ledsna, och enda anledningen till att någon vill prata med dem är just deras funktionshinder. Det händer ju inte att en rullstolsburen får uttala sig om, säg, klimathotet, som en vanlig medborgare.
Om P1 verkligen vill visa att man tar frågorna på allvar måste man tänka minst ett par steg längre. Jag hoppas att kommande avsnitt ger mig fel, men det första tyder på att det varit viktigare att göra Välviljans apartheid, än hur det gjordes.
Med SVT2:s nya Landet brunsås är läget det motsatta. I en tablå som knappt orkar hålla sig upprätt för alla matprogram, är form och stil allt. Landet brunsås är snyggt, befriande fritt från grönsakshack, fullt av (manliga) experter och pepprat med roliga gamla klipp. En insatt och underfundig Lotta Lundgren leder ett Värsta språket om mat, med premiär i morgon kväll.
Frågan är bara varför Henrik Schyffert och Erik Haag kallats in för att krampaktigt skämta sönder varenda tagning. I sin frenesi påminner de om ett par ryska björnungar som står bredvid en gammal elak positivhalare och är rädda för att få stryk om de inte dansar tillräckligt roligt. Synd på så rara ärter.
