Recensionerna av Jan Guillous memoarer Ordets makt och vanmakt följer ett tydligt spår, som går längs den bevandrade stig vars omgivning utmålar författaren och krönikören som en självhävdelsetörstande översittare via bilden av samme person som en av vår tids viktigaste journalister.
”Styrkan i boken är att han berättar klart och redigt om sina många strider”, skriver SvD:s Håkan Arvidsson.
Arvidsson lyfter fram Guillous orädsla och rakt-på-sak-attityd som bokens behållning men går hårt åt hans pompösa självgodhet:
”Jag tror att Guillou har särskilt svårt att se och erkänna sina egna svagheter och tillkortakommanden och det gör hans självbiografi till en svagare bok än den kunnat vara.”
Håkan Arvidsson får medhåll från DN:s Stefan Jonsson.
”Överlägsenheten rår han inte för, däremot att han skyltar med den. I memoarerna talar han om ”min olyckliga fallenhet för storslaget poserande”. [...] Men övningen i ödmjukhet lyckas bara delvis. Boken som helhet är upplagd som en sekvens av prövningar som hjälten bemöter med hälsa, kraft och mod”, skriver han.
Expressen-recensenten Nils Schwartz, som lånats ut till Aftonbladet just för denna recension, visar i ett par sarkastiskt drypande passusar i sin text att han håller med, men belyser Guillous negativa sidor i ett annat sken än sina kolleger.
”Att Guillou uppvisar vissa likheter med sina romanhjältar stör mig inte – han erkänner ju samtidigt dumheter, fadäser, dålig tajming, illa valda formuleringar, till och med tendenser till självöverskattning”, skriver han.
Samtliga recensenter lyfter fram Jan Guillous briljans som journalist men går hårt åt hans författarskap. Flera paralleller dras mellan Guillous stereotypa romankaraktärer och Ordets makt och vanmakts huvudperson (Guillou själv) kontra fiender (alltifrån Olof Palme till kollegan Peter Bratt), oftast i negativa ordalag.
”Rollfördelningen i kammardramat är alltså given. Förrädaren, den vankelmodige och hjälten i en närmast biblisk komposition. Men nyanserna, den fördjupade förståelsen blir lidande när verkligheten stöps i en spionromansestetik”, skriver Göteborgs-Postens Gabriel Byström.
