Någonting är ruttet i mediernas politiska bevakning. Statsvetaren Maria Wendt har sin hypotes klar, och i ”Politik som spektakel” försöker hon sätta fingret på varför medierna har blivit ett problem för demokratin snarare än en tillgång.

Anklagelsepunkterna är många och hon tar avstamp i Almedalsveckan som hon menar har blivit en arena för mediala utspel – ett spektakel – snarare än ett forum för sakpolitik och idédebatt.

Politikerna får dela skulden, men främst lägger hon den på medierna som banaliserar politiken med personfixering och intimisering – “Här brister Maud ut i tårar”, “Filippas ord till Fredrik efter hans framträdande” – och förvränger den till att till synes ha som slutmål att uppmärksammas i medierna – “Almedalens smartaste pr-kupp”, “Kritik mot uppmärksammad pengabrasa”. Bara några sidor senare skriver hon å andra sidan, något motsägelsefullt, att politik och journalistik flätas ihop i Almedalen, och att politikernas budskap går “rätt ut” i medierna.

De senaste årens mest uppmärksammade Almedalsjippo – som också pryder bokomslaget – var när Gudrun Schyman eldade upp 100000 kronor i en grill. Skapade det medvetenhet om hur svårt det är att nå lika lön för lika arbete? Nja, det skapade snarare medvetenhet om hur hård kampen är om mediernas uppmärksamhet. Maria Wendt beskriver följaktligen Almedalsspektaklet som ett “media event”, en pseudohändelse lik ”Let’s dance”, som skulle upphöra att existera i samma ögonblick som medierna slutade rapportera om den. “Gestaltningen av händelsen kan inte skiljas från händelsen av den enkla anledningen att det är själva gestaltningen som utgör händelsen.”

Den relevanta frågan bör dock vara om detta “media event” ger oss någonting. Almedalsveckan är trots allt en tillställning som resulterar i mängder av artiklar och debatter om politiska sakfrågor, men det ignorerar Wendt. Inte heller redovisas några siffror på hur stor andel av bevakningen som är trams och substans.

Samma problem återkommer i den del av boken som ägnas åt hur manliga och kvinnliga politiker skildras i medierna, och hur de egenskaper som tillskrivs kvinnor underminerar deras roll som självständiga politiker. Även här byggs intressanta argument på svajiga premisser. Trots att Maria Wendt har gått igenom över tusen artiklar om partiet Fi har hon inga siffror att redovisa om hur stor andel av dem som på något sätt sexualiserar Fi-politikerna. I stället pekar hon på ett fåtal noga utvalda formuleringar (mestadels från krönikor i kvällstidningarna) och antyder att de är representativa för den allmänna stämningen. Delvis är det nog sant, däremot är det inte övertygande.

Det är populärt i många läger att förfasas över hur medierna fördärvar samhället. En skarp mediekritik är därför nödvändigt för en vital demokrati. Men Maria Wendts kombination av akademisk prosa och anekdotisk bevisföring är olycklig. ”Politik som spektakel” är träig som kurslitteratur och ovetenskaplig som en fenomenartikel. Referenser till Barthes, Bourdieu och Sontag är alltid trevligt, men det är inget fullgott substitut för empiri.