Staffan Westerberg går åter vilse i sin pannkaka, det är snart 30 år sedan sist. Nu morrar han varenda majhelg på teater Brunnsgatan Fyra: "Har jag förstört er barndom så ska jag faen i mig förstöra er medelålder och begynnande ålderdom också!"
Vilse i pannkakan 2002 heter föreställningen som hade premiär i början av veckan. Recensenterna jublade - och huvudpersonen myser. Staffan Westerberg tycker om positiva recensioner. Staffan Westerberg är så gammal att han kan tillstå att han tycker om positiva recensioner och blir ledsen av de negativa. Inför varje föreställning ber han till mamma och Gud att allt ska gå bra.
Den här gången klarade han sig, med råge. Och reaktionen? Mycket kort kan man säga att det finns två sorters människor: De som älskar Staffan Westerberg och de som tycker att han är förfärlig.
Den verkliga Westerberg-effekten har därför ingenting med folkpartiet att göra. Snarare handlar det om att väcka starka känslor. En Staffan slår en Bengt med
flera adrenalinkickar, utan att han själv förstår varför. Måhända blir folk provocerade av hans krumsprångsfantasi mellan liv och död, av hans luriga, kluriga balansgång över själens bråddjup.
Eller också står de inte ut med en vuxen man som leker med dockor.
- Att jag håller på att dilla, som vi säger i Norrland.
Det är sen eftermiddag på teatern. Staffan Westerberg bjuder på småkakor till kaffet, är klädd i rutiga byxor och ett nästan blygt leende. Varje spelkväll får han folk att sitta och snurra på plastskedar med ditmålade ansikten och säga ”i” och ”o” - efter uppmaningen: This is fantasy.
- Jag har inget emot att vara tönt och byidiot, den som folk skrattar åt. Andra tycker jag är modig. Kanske är det modigt att servera sitt känsloliv på scen, med eller utan dockor. Men för mig är det inte konstigt, detta är jag.
Någon skillnad är det väl ändå mellan den offentlige och den private Staffan Westerberg?
- På scen är jag gladare och teatralare. Hemma är jag nog mer fundersam, mer mumlande.
Kanske.
När han förra gången gick vilse i pannkakan, då på 70-talet, var jag för gammal för att själv se programmen - och hade inga tv-tittande barn. Därför förstår jag inte det där tjatet om att han har förstört en hel generation.
Vad gjorde du för fel: Var du för skrämmande med dina dockor - eller för mysprogressiv och politiskt korrekt?
- Ärligt talat vet jag inte själv. Det blev en slags innepryl att skälla på Staffan Westerberg. Men jag har aldrig försökt vara politiskt korrekt. För mig symboliserar Storpotäten bara en stor och dum person som möter lille Vilse. Många sagor har samma tema, att den lille försöker sticka upp mot den store.
Och barnen som blev rädda?
Jo, dem förstår han bättre. Att närbilden på hans öga och en pratande tumme kunde verka skrämmande. Eller åtminstone farligt lockande.
- Jag var en slags poetisk magiker.
Nu står han där igen, mitt i pannkakan. Men tro inte att publiken serveras något facit, att de som inte begrep hans barnprogram nu kommer att bli klokare.
- Det tror jag absolut inte. Jag hoppas det är ännu värre. Och inte enbart roligt.
Alla behöver inte älska Staffan Westerberg - men frågan kvarstår varför han väcker sådan ilska? Är det de speciellt tråkiga och fantasilösa som han retar gallfeber på?
- Nja, jag vet inte. Vi lever i ett samhälle som gör oss till farbröder och tanter, ganska fort. Jag är privilegierad, i en annan situation. Men innerst inne i varje tant och farbror finns ett lekande barn. Det är därför jag håller på. Och jag hävdar att folk inte är tråkiga, egentligen. Däremot saknar många humor.
Humor, enligt Staffan Lillstrumpan Vilse Storpotäten Westerberg, har med mänsklighet att göra. Med medmänsklighet. Och mod. Att strunta i vad andra tycker. Egentligen skulle han vilja spela för en vuxen i taget, då fanns större möjlighet att locka fram alla instängda barn.
- Men det blev väl för tråkigt, för oss allihop.
Det är lätt att dras med i hans norrländska dille. Men om vi tänker efter: Hur skulle världen se ut om alla lekte med gamla raggsockor och
potatisknölar på betald arbetstid?
Staffan Westerberg fnissar förtjust vid tanken. Och tror alldeles säkert att hans leklust väcker både omedveten svartsjuka och avundsjuka. Hos alla som inte får ha lika kul.
- Det är lätt att avfärda mig och säga att jag inte är klok. Men jag har läst en hel del, jag kan min Kierkegaard.
Det är Kierkegaard som sagt att livet bara kan förstås baklänges men måste levas framlänges. Enligt Staffan Westerberg är tanken vemodig och innebär att han själv blivit en slags baklängesclown. En som vågar vända sig om, en som förstår lite bättre.
Vad är det du förstår?
- Att det inte är så lätt att leva. Åtminstone inte framlänges.
Staffan avbryter sig själv, erkänner att han kanske inte förstått ett smack av livet, egentligen. Fast jo, han kan förstå människan på gatan. Det handlar om medlidande - och fantasi.
- Fantasi är en överlevnadsstrategi, från första stund. Utan fantasi förstår jag inte hur barn klarar sig.
Han var själv ett barn i en stor disponentvilla i utkanten av Luleå. Ett barn som klarade sig genom att spela dockteater i en skokartong. Pappan var disponent på LKAB, mamman var hemmafru. Ingen förbjöd honom att leka med andra barn men han var för blyg. Som vuxen, på Norrbottensteatern, mötte han gårdskarlen Bäckström, som mindes: ”Du var så jävla snäll som barn så när hembiträdet tog ut dig på vintern för att du skulle få lite sol så stod du alldeles blickstilla i din päls. Hon fick gå ut varenda kvart och vända dig efter solen.”
- Det är säkert sant.
Så förfärligt!
- Jo, mycket. Men jag var väl skräckslagen. Att barn överlever är för mig en gåta, av olika anledningar. Jag var inte duktig i skolan men jag hade min dockteater. Ibland när mina föräldrar hade gäster fick jag spela upp små stycken, klädd i kostym. Sedan dess har jag aldrig haft kostym. Däremot hade jag strumpeband och stickestrumpor. Det var i andra klass och ingen annan hade strumpeband och stickestrumpor.
Scenen finns med i föreställningen och var precis lika hemsk i verkligheten. In i det sista väntade lille Staffan med att klä av sig, minnet av förnedringen har aldrig gått att lägga av.
- Mamma skulle säkert förstått om jag protesterat. Men jag var för mesig.
De var tre syskon i disponentvillan fram till den Mors dag när världen rämnade. Staffans storebror skulle cykla och plocka blommor till deras mamma. På väg hem blev han påkörd av en bil och dog. Kvar fanns bara en bukett gula kabbelekor, de blommor som genom Staffan Westerbergs liv och diktning fått symbolisera döden.
- Jag var fem år, min storebror nio. Som liten tyckte jag det var så hemskt att olyckan inträffade just på Mors dag, för efter den dagen upphörde min mor på något sätt att leva. För mig blev det en annan förlust, en storebrorsförlust. Genom livet har jag burit en kärlekslängtan.
Varje gång Staffan Westerberg ska skriva en ny text bestämmer han sig för att utesluta döden. Ändå smyger den sig in. Förklär sig till skymning eller till ett gammalt hästtäcke som luktar mögel och ensamhet.
Är du rädd för att dö?
- Jag är nog mer
rädd för att åldras. Men jag vet inte hur det är när jag väl ligger där. Just nu är jag så upptagen av varje dag, så glad i livet. Kanske är jag för dum för att vara rädd att dö.
Med ojämna mellanrum dyker Kristina Lugn upp vid vårt bord, norpar en kaka, fyller i några ord. Hon är teaterchef här nere i underjorden på Brunnsgatan 4 men Staffan Westerberg använder andra ord. Han beskriver henne som en "genialisk småflicka".
- Kristina är ett geni men har också flickans väsen. Ju äldre vi blir desto viktigare är det med lekkamrater. Utan lekkamrater på teatern är det ingen idé att hålla på. Det måste finnas lust, leklust.
Att den där pojken som skapade dockteater i en skokartong skulle bli skådespelare bestämde han redan på gymnasiet. Han kom in på teaterskolan i Norrköping, steg av tåget som en smal och själfull yngling.
- Tänk om jag förstått det då, att jag var så vacker. Men jag gick igenom elevskolan så gott jag kunde - och hade kvar mina dockor. Bland annat gjorde jag Lorcas blodsbröllop som dockteater. En koncentrerad halvtimme med mycket jävla anamma. Till min lycka råkade DN-kritikern Ebbe Linde se föreställningen och blev fullständigt tagen. Så fick jag en inträdesbiljett till Stockholms teatervärld.
Staffan Westerberg kallar sig själv övervintrare, lik sin docka Vilse. Först efter lång stund tar jag sats och frågar om hans homosexuella läggning hör ihop med utanförskapet?
Det tror han inte.
- Jo, lite svårt var det kanske i början, åtminstone för far. Min mor dog tidigt. Sedan flyttade jag och kom in i teatervärlden. Där var det roligt att vara homosexuell! Låt oss säga så här: Jag kan förstå de som känner ett utanförskap men för mig har det inte varit så. Jag har homosexuella vänner. Jag har aldrig missat något jobb för att jag är bög. Ärligt talat förstår jag inte varför det har blivit så mycket ståhej om just homosexuella. Jag tycker vi borde ha heterofestivaler i stället. Och fler festivaler för folk med kanariefåglar.
Staffan Westerberg har höjt rösten som en riktig storpotät. Sen
tystnar han, eftertänksamt:
- Jag kanske bara är avundsjuk för att jag inte är med i svängen längre.
Har du aldrig varit avundsjuk på dem som fått barn?
- Nej, ärligt talat skulle jag inte vilja ha barn. Det kanske beror på att jag är så barnslig själv. Samtidigt har jag spelat mycket för barn, de har varit min viktigaste publik.
Så om du haft tre egna hade du inte orkat med dina dockor?
- Kanske hade jag lekt mindre. Och kanske hade jag gjort en annan teaterkarriär om jag varit heterosexuell. Sånt vet man aldrig.
Att intervjua Staffan Westerberg är en hisnande färd med många inbromsningar. Nu tvärnitar han och säger att han inte alls är så harmonisk som han kan verka. Och ljuger gör han ständigt även om summan av kardemumman måste vara ärlighet, att eftersträva barnets renhet - hur solkigt livet än är.
Sen säger han att han drömmer om att spela karaktärsroller. Tjechov och Shakespeare, gärna Richard III.
- Men det måste vara på en scen där jag inte känner mig bortkommen, i rätt sammanhang med rätt
lekkamrater. Annars är det ingen idé.
