Av den svenska litteraturens förborgade pseudonymer är Bo Balderson det namn som i störst utsträckning gäckat bokläsarna genom åren. Den första av Baldersons detektivromaner utkom 1968 och sedan dess har förslagen på vem eller vilka som döljer sig bakom detta hemliga nome de plume avlöst varandra. Alla möjliga och omöjliga namn har framkastats i debatten: från Sven Fagerberg och Astrid Lindgren till Stig Wennerström och Ricky Bruch.
Jakten på Baldersons identitet kan avfärdas som en anekdotisk syssla, knappast något för litteraturvetarna att bryda sina boksynta hjärnor med. Men om det visar sig att det bakom Bo Baldersons siluett döljer sig en erkänd och väletablerad, seriöst syftande författare? Då torde detektivromanerna, hur lättsinniga de än må vara, erbjuda nytt material för forskarna att gräva i och jämföra med. En författare som Sven Delblanc till exempel?
Bo Gräslund, som är professor emeritus i arkeologi, har framställt en liten skrift där han argumenterar för att Delblanc och Balderson var densamme. Gräslund fastnade för Baldersons böcker då de började utkomma för drygt trettio år sedan, men det var inte pseudonymen som lockade honom. Han tilltalades av romanerna därför att de var underhållande och avkopplande.
Redan 1969 läste han en artikel i Veckojournalen där journalisten och deckarkonnässören Tord Hubert pekade ut Delblanc som den skyldige. Gräslund blev övertygad.
- Det var på det viset jag fick upp ögonen för att det kunde vara Delblanc, och varje gång jag läste något av Balderson eller Delblanc föll allt ner på plats, säger han.
Eftersom författaren bevisligen ville förbli anonym tyckte inte Gräslund att det fanns någon anledning att rota i saken. Men sedan Delblanc dog för tio år sedan har Gräslund gått och väntat på att någon skulle lyfta på förlåten.
Då inget hände tog han sig för några år sedan själv an uppgiften. En betungande sådan.
- Jag har läst alla Delblancs böcker både fram- och baklänges nu kanske tre fyra fem gånger och det är en väldigt stor produktion, säger han.
Om det visar sig att du röjer identiteten, är inte det tråkigt?
- Jo, det kan man tycka naturligtvis, det är klart att en del av romantiken runt namnet Bo Balderson försvinner. Samtidigt är jag helt övertygad om att det skulle komma fram förr eller senare ändå. Det är bara en tidsfråga.
Är det inte fel mot författaren, om denne nu vill vara anonym?
- Det höll mig tillbaka länge, men efter att ha läst allt vad Sven Delblanc skrivit, med artiklar och intervjuer, så har jag blivit övertygad om att han ville skydda sig så länge han levde, för det obeskrivliga tjafs som skulle utbryta mellan kritiker och recensenter och massmedia och allt det där som han avskydde.
- Var det Sven Delblanc som var Balderson var han intelligent nog att inse att han förr eller senare skulle bli avslöjad. Han skulle aldrig ha skrivit böckerna om det var så att han skrämdes av tanken på att avslöjas efter sin död.
- Nu hör det till saken att jag tycker att det här minskar på inget vis bilden av Sven Delblanc som skönlitterär författare, tvärtom. Det skulle bara bredda bilden av honom, komplettera bilden på ett meningsfullt sätt.
Att med det komparativa studium han bedrivit kunna bevisa att Delblanc och Balderson är samma person tror han inte är möjligt.
- Jag har svårt att tro att jag skulle kunna övertyga fullständigt och helt eftersom jag inte sitter inne med bevismedel i vanlig mening, utan det är en stor samling indicier, säger Gräslund.
När sanningen kommer att uppdagas är det ingen som vet. Enligt Eva Bonnier, som är en av de få som känner till Baldersons identitet, finns inget hos förlaget kontrakterat datum för ett offentliggörande.
Det som gäller är de sjuttio år som upphovsrättsligt binder konstnärliga verk efter författarens död.
Om Gräslund har rätt får vi alltså snällt vänta till 2062 innan vi får veta.
