Anders Sundin vågar säga att han mår riktigt bra idag. Men frågan har varit svår. ”Direkt efter Karins död kände jag nästan ett krav på mig att vara ett vrak, förbjuden att skratta eller ta pauser i sorgen. Jag kommer aldrig att acceptera det som hänt, men jag tror att jag börjat förstå. Karin kommer aldrig tillbaka.”
Foto: DAN HANSSON
För att överleva, säger han innan vi ens satt oss ner. Nu, efter att boken är klar, inser Anders Sundin varför han blev tvungen att skriva ner sin historia. Det var för att ta sig igenom den svåraste tiden efter att hans sambo Karin Dahlblom dött.
–Det blev också ett sätt att möta henne igen, gå igenom vad som hänt. Allt gick så fort, den 22 december 2005 visste vi inte att hon var sjuk, sju månader senare var hon död. Jag vet inte hur många gånger det känts som jag varit med i en film, helt overkligt. Nedanför vårt hus fanns en äng, dit gick jag ibland för att försöka få ihop tankarna. Jag lyckades aldrig.
Kärlek i cancerns tid heter boken som kommer ut i början av oktober men presenteras redan på Bokmässan i Göteborg nästa helg. Med ett lugn som tycks förvåna honom själv ser han fram emot sin debut som författare.
–För ett halvår sedan hade jag inte ens kunnat ställa upp i en intervju. Nu tänker jag att inget farligt kan hända. Det värsta har redan hänt. Dessutom vet jag att det är okej för Karin.
Hur vet du att hon samtycker?
–Det går inte att förklara, blir för flummigt och konstigt. Men när jag skrev boken gick jag till kyrkogården och pratade med henne.
En gång var Anders Sundin min kollega här på Svenska Dagbladet, det måste kanske sägas direkt. I flera år satt han snett bakom mig som nöjeschef och även om vi inte var närmaste vänner så visste jag om huset han byggde i sin gamla hemstad Gävle, jag såg hans stolthet när sambon Karin Dahlblom blev butikschef för Akademibokhandeln där och vilket slit han hade med pendlandet innan han till slut sa upp sig och familjen samlades i gävlehuset. Då var sonen Love dagisbarn. Resten hörde jag bara, att den cancer som börjat som en tumör i Karins bukspottskörtel spridit sig, att läget var allvarligt. En morgon i augusti 2006 läste jag hans minnesord efter hennes död, såg den beskurna bilden där en liten barnhand stack fram vid hennes hals, som en Lovekram fångad för evigheten.
Nu, drygt tre år senare, säger jag – som om det skulle vara en tröst – att det värsta kanske ändå är att förlora ett barn, inte en älskad vuxen.
Hans svar kommer blixtsnabbt:
–Många har sagt samma sak men jag tror inte på det. På vilket sätt är det värre att förlora ett barn än för Love att förlora sin mamma redan som sexåring? Och jag själv? Jag har tvingats stå bredvid och tittat på honom, hur ont tror du inte det gör?
Efter sin sambos död skrev Anders Sundin några artiklar på Idagsidan här i Svenska Dagbladet om döden och byråkratin, tog upp det stöd han själv hade behövt, det som alla automatiskt borde få i samband med en närståendes sista tid.
–Det var så mycket jag inte visste. Som vilka juridiska och ekonomiska konsekvenser det fick att Karin och jag inte var gifta, bara sambor.
Idag-artiklarna fick stor genomslagskraft. Även för Anders fick de avgörande betydelse:
–Första tiden efter Karins död undrade jag om Love verkligen förstått att hon var borta, eller om han kanske trodde hon skulle komma tillbaka. Som efter en semester, ungefär. Efter de där artiklarna insåg jag att det var jag som trodde hon skulle återvända på något sätt.
I boken tecknar han, ibland nästan plågsamt närgånget, deras kärleks historia. Den som börjar i Gävle när hon är 18 år och medlem av ett rockband medan han är 26, sambo och snart tvåbarnsfar. Från början är det vänskap, fram till den där natten när han följer henne hem till flickrummet. Morgonen efter vet han att hans liv förändrats, i grunden. Det tar ett tag innan även hon inser att det handlar om kärlek. Då har han separerat från sin sambo och hon har flyttat till Göteborg, de reser som skottspolar mellan varandra, skriver breven som han nu citerar i sin bok. Som hennes bekännelse: Hej du, det nästan bränner inom mitt bröst av min längtan efter dig. Har gjort en upptäckt denna vecka som har varit mer påtaglig än tidigare & det är att jag älskar dig…
–Vi hade det så jävla bra, mer kan jag inte säga.
Redan den 18 januari 2006 insåg Anders Sundin att läget var allvarligt. Då låg Karin på sjukhus, han satt i huset i skogen och laddade ner en fil i sin dator om bukspottskörtelcancer.
–Där stod hur få procent som överlever bara det första året.
Och hon, kvinnan som Anders Sundin tecknar så stark och osentimental i sin bok, en enda dag kämpade hon med sin dödsångest. Han minns att det var den dag de skulle ha sett Rolling Stones i Göteborg.
–Hon grät så hon var onåbar.
Några dagar senare fick hon sin dödsdom.
I hans bok finns några nästan outhärdliga minnen. Som när Karin får en stroke, först i hjärnan, sedan i ena benet. Hur han står i gryningen på midsommardagens morgon och spyr bakom deras hus, efter att ha börjat göra ren sängen som hon bajsat ner, står där och hulkar och hör grannarna som fortfarande festar. Eller när han sitter vid hennes dödsbädd, torkar hennes ansikte, säger att allt kommer att gå bra. Precis som när hon födde deras son.
–Till slut finns ingen återvändo. Då är man glad att det går bra för någon att dö och slippa alla plågor.
Ett livs levande dödsdrama saknar regi och färdigformulerade repliker, idag vet Anders Sundin. Inte satt han och hans sambo och talade om Döden som i ett kammarspel. De fortsatte sitt vardagsliv och mitt i alltihop fanns sonen som kunde säga till en kompis att när hans mamma dog skulle han grina hela tiden för att sekunden efter fråga: Var är mitt Gameboy?
Och ansvaret efteråt, när du stod ensam med er son?
Anders Sundin förstår inte frågan, säger att det fanns ju inget alternativ. Han måste bara orka. Love började skolan bara några veckor efter sin mammas död, hans fröken blev informerad om vad som hänt. Så hon inte skulle be barnen berätta om sin sommar.
–Love skulle inte behöva säga: Jag lärde mig simma och mamma dog.
Han själv har lärt att sorgen följer de faser som finns beskrivna rent teoretiskt: Efter chocken kommer reaktionsfasen, därefter bearbetning och nyorientering. Därmed inte sagt att man som sörjande alltid har koll på läget. Anders valde att sälja huset, flyttade till en lägenhet inne i Gävle, stod där på tröskeln och tänkte att nu var det värsta över.
–Det var så fruktansvärt naivt, jag torskade på en riktig backlash, satt där i en soffa och kände mig som världens ensammaste människa. Utan fast jobb eftersom jag sagt upp mig för att klara Love. Det var då jag började med boken.
Ändå har han, ska vi kanske påpeka, släkt och vänner. Plus de två barnen från sitt första förhållande, de som numera är vuxna.
–Jo, men alla har sina liv. Jag kan fortfarande känna den där ensamheten, även om jag är en öppen person som har lätt att prata. Också om min sorg. Sam-tidigt är jag arbetargrabb, har vuxit upp med att man ska bita ihop och klara sig själv.
Han drar ett andetag, långt nog för att tänka tanken till slut:
–Det jag gör med min bok är kanske att visa upp nån sorts manlig bräcklighet. Karin frågade en gång varför jag inte grät. Men jag grät ju hela tiden, inombords.
Många sörjande känner igen den stumhet och rädsla som Anders Sundin mötte efter sin sambos död. Grannar som inte vågade ringa på utan la en hälsning i brevlådan. Andra gick över gatan när de mötte honom.
Vad menar du att folk ska göra?
–Höra av sig. Ringa och bjuda på middag. Alldeles vanliga saker.
Frågan om han inte, åtminstone en dag i framtiden, kan möta en ny kvinna får honom att slå ifrån sig med båda händerna.
–Karin var mitt livs kärlek. Bara tanken att vara nära en annan kvinna känns omöjlig. I vissa stunder kan jag tänka att det aldrig kommer att hända. Karin kommer åtminstone att ta en ohyggligt stor plats i mitt liv för all framtid.
Idag, han betonar det flera gånger, mår han ändå så mycket bättre. Sonen har börjat på en ny skola, den skola hans mamma tidigt föreslog, och själv börjar han drömma om ett fast jobb igen. Med kolleger och sammanhang. Men först ska boken komma ut.
Vad hoppas du med den?
Hans svar är smärtsamt enkelt:
–För mig räcker det att en enda människa i samma situation läser den och inser att han eller hon inte är ensam.
