Det är klart att hon inte är någon övermänniska, även om hon döpte föreställningen – där hon själv spelar alla rollerna – till Shima Niavarani är en Übermensch. Lika missvisande är mediebilden av henne som naturbarn. Själv framhåller hon hellre, som i tacktalet när teatersajten Nummer häromveckan prisade hennes prestationer:

–Jag jobbar arslet av mig.

Nu sitter hon ner på ovan nämnda kroppsdel, sitter alldeles stilla för vårt samtal börjar med Simon Stahos film Kärlekens krigare som har Stockholmspremiär nästa vecka. En enda kopia har Nordisk film tagit fram. Jag slussas in till en ensam förhandsvisning med den korta vägledningen: Det är en speciell film.

Två unga tjejer sitter på ett tåg, så börjar historien. Man förstår att de har en nära relation och är på väg hem till den enas pappa. Så småningom vidgas berättelsen – och fasan: Pappan har förgripit sig på dottern, det är hennes sanning, den han fortfarande förnekar. Det är då tjejerna bestämmer sig för att han måste hejdas, stoppas. Som en ren kärleksgärning. Och sen…

Till slut måste jag resa mig, gå runt på golvet, när det visar sig att det svarta slutet kunde bli ännu svartare. Shima Niavaranis ögon lyser när hon hör min reaktion. Å, vad bra. Publiken ska bli berörd.

Själv tyckte hon också den färdigklippta filmen var outhärdlig.

–Men det beror på att min drift som skådespelerska är att få andra att känna och uppleva. Inte att se mig själv.

Många har undrat när hennes filmdebut skulle komma. Svaret är att hon väntat ut en lockande roll, Simon Staho tillhör favoriterna.

Men du har ju inte ens fyllt 25!?

–Jag vet. Men jag har hållit på sedan jag var 19 och gjort massor med teaterproduktioner. Någon gång har jag sagt att jag är kräsen, fast det vet jag inte om det är sant. Okej för att jag inte vill spela sånt som är dåligt. Men jag är ingen karriärist, gör inga taktiska val – i stället väntar jag tills mitt hjärta flimrar igång.

Innan hon flimrade in i Simon Stahos berättelse hade hon ett långt samtal med regissören. Om filmens slut, det vi nog ändå kan avslöja:

– Jag har dött i så många föreställningar, är den typiska undergångskvinnan. Det var det jag talade med Simon om. Som Gilda i Rigoletto offrade jag mig åt en knivmördare, jag brände mig till döds som Hedvig i Tjuven, i min Übermensch-föreställning vill huvudpersonen begå självmord. Och här i Kärlekens krigare hänger vi oss. Jag har helt enkelt blivit expert på självmord.

Måste man vara extra levande för att orka dö så mycket på scen?

–Man måste i alla fall tycka om livet tillräckligt mycket för att kunna experimentera med tanken att man ska dö hela tiden.

Kärlekens krigare, så ser hon det själv, är ingen film om incestoffer. Det är heller ingen mordhistoria. Eller ett självmordsdrama.

–För Karin, tjejen jag spelar, handlar det främst om att befria kärleken från dess plågoande. Det är en skev verklighetsuppfattning, visst. Men det är väl också menat som en form av poesi. Det finns en kyskhet mellan tjejerna, en naivistisk ton i replikerna som gör att de hamnar i sin egen dröms bubbla.

Shima Niavarani är lättpratad, välformulerad. Först efteråt, när jag lyssnar av bandet, inser jag att vissa meningar är mer förföriska än begripliga. Annat är glasklart; som att hon framför filmkameran valde att tona ner sitt spel, bli mer lågmäld, avskalad.

–Den bild jag visualiserar inom mig när jag står på teaterscenen är en tickande bomb, för att skapa nerv tänker jag hela tiden att det är något som ska explodera. Mycket ska stå på spel. Det gäller film också. Men där måste man använda så mycket mindre medel.

–Men detta är mitt konstnärliga uttryck snarare än att jag som person måste fara runt hela tiden. Privat är jag oftast ensam, oftast tyst. Om jag blir sprittande i sociala sammanhang beror det nog mest på att jag varit ensam länge.

För den som utsett sig till kärlekens krigare finns många strider att utkämpa. Shima Niavarani tror inte på hämnd rent privat, drivs snarare av tanken att ge igen med motsatta mynt. Om någon ger henne hårda ord vill hon svara med komplimanger.

–Det är min far som lärt mig.

Samtidigt hade du sagt att du identifierar dig med män som Gudfadern?

–Ja, min självbild är kanske lite märklig även om den blivit något mer mångfasetterad. Men jag minns när jag var liten och såg filmer med min idol Rocky. Då fantiserade jag inte om att jag skulle vara hans flickvän. Jag ville vara Rocky själv. Men det beror också på att de manliga karaktärerna inom populärkulturen är mest intressanta, och komplexa.

Så när du ska spela kvinna...

–... försöker jag också ligga så nära min fantasi som möjligt, levandegöra mina inre bilder.

I det verkliga livet har hon tagit sig över mer konkreta gränser. Shima var bara fyra år när hennes mamma och storebror Shebly, han som också är skådespelare idag, flydde krigets Iran.

–Pappa och jag skulle ha följt efter men av orsaker som jag inte kan gå in på fick vi vänta. Ett helt år. Vi bodde hos mormor och morfar, på det sättet var det tryggt. Men det fanns inga barn att leka med. Det var krig. Och mamma var långt borta.

Sista morgonen i Teheran, hon minns hur en bil kör fram, den har rutor så mörka att man inte kan se in genom dem. Äntligen ska hon och hennes pappa åka. Bakom henne, precis innanför den öppna dörren, sitter hennes mormor och gråter. Hennes morfar rör sig i trappan, hon sliter sig loss för att ge honom en sista kram. Sedan rullar bilen iväg. Inte ens sin älsklingsdocka har hon fått ta med sig. Enda trösten är löftet att i det nya landet finns likadana dockor.

Nästa minnesglimt är familjens återförenande. De har kommit fram till det som är en flyktingförläggning. I ett smalt rum med våningssängar finns hennes mamma och storebror. Glädje, tårar. De dricker te, har ingen sked att röra med utan får använda mammans ögonbrynspincett.

Och dockan, hittade du en ny?

–Nej, ingen likadan. Trots att mamma och jag gick nästan varje dag till Domus i Örnsköldsvik, dit vi sen flyttade. Där fanns en hel vägg med dockor men aldrig någon som var som min gamla. Till slut fick jag köpa den som var minst olik.

Nästa flytt gick till Upplands Väsby och det var där på torget som Shima Niavarani debuterade på en scen. Nio år gammal. Fortsättningen går att summera med några meningar: Teaterbesatt på högstadiet. Teaterlinje på gymnasiet. Teaterroll direkt efter examen.

–Jag mejlade Riksteatern med idén till en föreställning som jag tyckte att de skulle lyssna på. Det resulterade i Autodidakt i enmansakt.

Du måste ha haft enormt självförtroende?

–Mest var det nog stor desperation.

Hennes mamma tycker fortfarande att hon borde läsa vidare, med tanke på de fina studentbetygen. Shima Niavarani utgår från en annan logik, säger att olika människor behöver olika saker.

–Det gäller att fullfölja sina drömmar. Det jag behövt är frihet, att inte begränsas. Min största tillgång är känslan för magi. Vissa gör vad som helst för att bli populära på skolgården, eller på en arbetsplats. När jag går ut på scen vill jag att kärlek ska uppstå.

Privat har hon lärt att värdesätta älskade människor, det gör den som tidigt tvingades lämna så många. Däremot ser hon inget samband mellan sin kanonkarriär – hon är den enda 24-åriga skådespelerska jag mött som redan hunnit behöva ett års intervjupaus – och sin bakgrund:

–Jag hoppas att en så simpel sak som att byta land inte är avgörande för vem jag är. Jag ser på världen som att den ägs av alla. Själv har jag ännu inte funnit den plats där jag känner absolut tillhörighet men efter fyra år som bostadslös har jag åtminstone ordnat en lägenhet.

Den efterlängtade boytan kompletteras med gränslös fantasi. Det började när familjen flyttade till Upplands Väsby, när hon tvingades lämna sitt älskade Örnsköldsvik. Då var hon sju år.

–Jag hade inget socialt liv. Gick hem direkt från skolan. Lekte inte med någon, pratade inte med någon. Mer än med min bror. Jag minns att vi lekte bank och post med såna där blanketter som man kunde få gratis, vi turades om att vara tjänsteman och kund, där tränade jag förmågan att gå in i olika karaktärer. Sen skrev jag en diktsamling. Då var jag nio.

Och detta parallella universum har du alltså kvar?

–Ja, faktiskt. Det här har jag inte berättat för någon, det får du exklusivt: Min fantasivärld idag är inte ett stort hus med ett skafferi fullt med choklad. Men jag har kvar behovet av att gå in i något som man inte kan sätta ord på förrän kanske efteråt, när man kan se tillbaka på det.

En gång trodde hon på Gud, såg det som ett skydd och en försäkran: Om man som troende studsade iväg måste man väl ändå studsa mot Gud.

–Sen läste jag hela bibeln för att ta reda på vad det var jag skulle hänge mig åt. Efteråt kom jag fram till att jag inte kunde tro, inte inom de institutionella ramarna. Ändå, eller kanske just därför, har jag fortsatt eftersträva en balans, en rättvisa. När jag är på en arbetsplats föredrar jag att sparka uppåt och krama neråt. Jag kan inte existera på ett ställe där man gör det omvända, slickar uppåt och sparkar neråt.

Hon var på en teater, vill inte säga vilken, där en kvinnlig kollega satte en lapp med frågan Var är kvinnorna? över pressmaterialet med den kommande repertoaren. Kvinnan fick bassning. På nästa personalmöte frågade Shima varför ingen tagit lappen på allvar.

Varför tog just du på dig ansvaret?

–Därför att ingen annan sa något! Det är vår uppgift. Även konventionella pjäser av Ibsen, Strindberg eller Tjechov är att ge sig in i ett politiskt material. Ska man göra den typen av roller måste man sätta dem i relation till sig själv, till sina egna erfarenheter. Civilkurage kan inte bara vara något som finns i teorin och ser fint ut på papper.

Inför vårt möte har hon bett sin agent skicka över bakgrundsmaterial, recensionerna av hennes rollprestationer är jublande intill tjatighet. Ändå identifierar hon sig med de svaga och betonar minst tre gånger att hon drivs av ett upprättelsebehov.

Vad behöver du, den framgångsrika, resa dig från?

–Allting är inte alltid lätt även om man har framgång, undervisar hon nästan ömsint. Det finns absolut sammanhang där jag känner mig osäker och i fyra år visste jag ibland inte var jag skulle sova på natten. Samtidigt ser jag inte osäkerhet som något negativt. Att inte veta, vara kluven, kan vara en tillgång.

Så om vi inte ska vara übermänniskor, vad ska vi då vara?

–Oss själva förstås. Det räcker.