Det första stora priset trillade in i mars 2011. Då tilldelades Jennifer Egan National Book Circles Critics Award, framför näsan på bland andra Jonathan Franzen, som tävlade med sin hajpade roman ”Frihet”. Nästa kom i april - det prestigefyllda Pulitzerpriset i den skönlitterära kategorin.

Och plötsligt började ”Huliganerna kommer på besök” att sälja, inte bara i USA utan även internationellt. Jennifer Egan har fortfarande svårt att förstå det hon kallar för sin ”enorma tur”.

- Det finns en massa skäl till varför man tror att en sådan här bok inte ska bli särskilt framgångsrik. Handlingen är svår att beskriva, det är aldrig bra. När jag jobbade med den och folk frågade mig vad den handlade om så kunde jag se hur deras blickar blev alldeles tomma när jag svarade, säger hon per telefon från hemmet i New York.

Det finns fog för det hon säger. ”Huliganerna kommer på besök” är omöjlig att göra rättvisa i förenklad form. Det är en bok med många olika stilar och många olika huvudpersoner, vars liv flätas till en subtil väv om vad tiden gör med oss människor. Karaktärernas gemensamma utgångspunkt är punkscenen i San Francisco på 70-talet och Jennifer Egan har sagt att om hon fick välja ett skyddshelgon för boken så är det rockikonen Iggy Pop. Hans låt ”The passenger” fångade den känsla hon hade av att glida in och ut ur främmande människors liv, som en voyeur och ett vittne.

- När jag var liten ville jag bli doktor. Men jag tror att det var metaforiskt för det jag ville göra var att öppna människor och se hur de såg ut inuti. Senare insåg jag att jag inte ville göra det rent fysiskt. Jag ville se hur folk såg ut inuti, men jag ville göra det med hjälp av min fantasi, inte med en skalpell.

Jennifer Egan är själv uppväxt i San Francisco och använder sin erfarenhet av miljöer och platser i boken. I sitt journalistiska skrivande kan hon ofta bli sittande med hundratals timmar av bandade intervjuer och mängder av hårda fakta. Men i sina böcker undviker hon annars att blanda in sådant som hänt i verkligheten, sina vänner eller sig själv i handlingen. Det självbiografiska är ointressant, menar hon, ”jag gillar mitt liv, men jag är inte intresserad av att leva om det två gånger”.

Inspiration till ”Huliganerna kommer på besök” fick hon på damrummet till ett hotell, när hon plötsligt såg en plånbok kika ut ur en kvinnas handväska.

- Jag kände mig omedelbart väldigt orolig när jag såg plånboken, för jag har blivit rånad så många gånger i mitt liv: av motorcyklister, av folk till fots och varit med om massor av fickstölder. Men efter ett tag började jag fundera över hur det skulle vara att vara den person som tog plånboken.

Tankesprånget förde henne till den unga, vilsna kvinnan Sasha som tvångsmässigt stjäl från andra, till den åldrade punkaren Bennie Salazar och slutligen till den ömsinta familjehistoria i powerpointpresentation som hon kanske fått mest uppmärksamhet för i boken. Det avsnittet hade aldrig gått att skriva på något annat sätt, säger hon.

- Powerpoint är så kallt och så kollektivt, helt utan kontinuitet. Just därför tillät det mig att berätta den här söta, söta berättelsen utan att det blev sliskigt och trist.