På säsongspremiärande Babels hemsida promenerar en liksom glatt sammanbiten Daniel Sjölin genom litteraturprogrammets obligatoriska bokstavskonfetti. För första gången förstår jag liknelsen mellan honom och någon av medlemmarna i Take That. Torsdagens program kretsade dessutom kring några av litteraturens för tillfället allra mest rubrikvänliga namn: Maja Lundgren och Eva Gabrielsson. Ämnesmässigt rena dynamiten, således, för många minst lika explosivt som någonsin jublet över Take That.
Flera kulturdebatter som rasat sedan Maja Lundgren fick på skallen för Myggor och tigrar 2007, går att koppla till det hon kritiserade i boken. Och, inte minst, till hur den togs emot. Folk tappade balansen, tillstod Per Wirtén, och det var skönt med lite klarspråk efter så mycket tassande.
Daniel Sjölin erkände för Lundgren att ingen på Babels redaktion skulle våga äta middag med henne, och sedan frågade han rent ut: Vad tycker du till exempel om mig, just nu? . Det var väl en av de djärvaste och mest ärliga frågor någon någonsin ställt till Maja Lundgren. Hon ville inte svara. Men själva frågan var poängen.
Han är annars duktig på det där, Daniel Sjölin, att verka privat och mysig men ändå få fram rejäla svar. Han är författare, med den bakgrundskunskapen, och ibland har han skrivit rätt abstrakta inlägg i litteraturdebatten. Men som programledare är det som att han lite stiger ur det sammanhanget och landar på en alldeles lagom nivå. Glad, orädd, snabbtänkt, trevlig utan att bli Skavlan, skarpsinnig men aldrig skarp. Daniel Sjölin är helt enkelt en ovanligt skicklig programledare.
Som sådan lät han också fokus vila på Lundgrens nya roman, Mäktig tussilago, även om det gamla grollet var omöjligt att undvika. Och vilken dröm Maja Lundgren är att se intervjuad. Det vill jag inte heller svara på, måste vara det minst använda, mest användbara svaret på många frågor i dessa självbiografiskt besatta tider.
Elisabeth Åsbrinks intervju med Eva Gabrielsson hölls på en nära och värdig nivå. Skvallertrummorna tvingades hitta något annat att banka på. Gabrielsson förklarade att hon vill undvika att göda myten om Stieg Larsson, och det enda i intervjun som påminde om den var cigaretterna. Svante Weyler och Clara Törnvalls diskussion efteråt var också förvånansvärt vital och ny, trots att de flesta klockor numera snurrar baklänges av Millennium-buggen.
Fullt så genomtänkt och intressant var det kanske inte att släppa ut Bob Hansson på Jack ass-poetiska äventyr. Inget fel på honom, bara på idén om att ett litteraturmagasin prompt måste clownas till.
