Kristiina Savin, årets Cliopristagare.
Dan Hansson
Vi vandrar trappstegefter trappsteg uppåt i ett rött torn på Humanistiskt centrum i Engelska parken. Till slut når vi en låst dörr med en skylt på: ”Institutionen för idé- och lärdomshistoria. Den slutna avdelningen”.
Men Kristiina Savin har nyckel till denna avdelning och vi enas om att den nog har fått sitt namn lite skämtsamt. Hon öppnar och framför oss har vi ytterligare trappor – en brant spiraltrappa av metall – att stiga uppför innan vi når hennes arbetsrum, högst upp i tornet. Här har hon just installerat sig som gästforskare i idéhistoria, inbjuden av Uppsala universitet. Hon ser det som en fantastisk möjlighet att få forska på heltid och har därför tillfälligt lämnat ett annat klassiskt lärdomssäte, Lunds universitet, där hon annars hör hemma och arbetar som universitetslärare.
De senaste åren har hon ägnat sig åt att försöka förstå hur bildade människor i det tidigmoderna Sverige (från slutet av 1500-talet till början av 1700-talet) såg på lycka och olycka, tur och otur – vilket då ofta gick under benämningen Fortuna. Forskningen har resulterat i avhandlingen ”Fortunas klädnader. Lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige” (Sekel Bokförlag). För denna insats får hon imorgon ta emot bokklubben Clios och SvD:s pris på 25000 kronor under De svenska historiedagarna, som i år äger rum på Åland.
Känns det som om du har tur som får priset ...?
–Haha! Ja, det känns faktiskt som att fru Fortuna väldigt gärna vill synas i tidningen lite grand. Allvarligt talat så diskuterade man förhållandet mellan tur och skicklighet mycket under äldre tider, och det är också det som min bok i stor utsträckning handlar om.
Vi kan hur som helst konstatera att Clioprisets jury betonar skicklighet – och inte tur – vad gäller Kristiina Savin.
Hennes bok berättar om hur 1600-talssvensken ägnade stort intresse åt slumphändelser och tur, saker som människan inte kunde styra över själv. Man hade ganska höga krav på mening och ville förklara och tolka dessa oväntade händelser som fru Fortuna kom med och som kunde resultera i glädje eller sorg. Till sin hjälp hade man religionen – Gud kommunicerade med människorna, bland annat genom olyckor som skeppsbrott och eldsvådor.
–Men detta betyder inte att människorna såg sig själva som maktlösa. Man talade mycket om slumpen, fru Fortuna, Guds vilja, ödet – utan att människan för den skull blev omyndigförklarad. Meningen var alltid att hon skulle göra sitt bästa och sedan kunde det gå bättre eller sämre beroende på yttre omständigheter. Fru Fortuna stod för just de här yttre omständigheterna.
Alltså skulle människan vara handlingskraftig och anstränga sig för att åstadkomma det hon ville uppnå. Samtidigt var hon oerhört utsatt för fru Fortunas nycker. Talesätten ”lyckan står den djärve bi” och ”lyckan är blind” var paradoxalt nog lika relevanta under svensk stormaktstid. Det första kunde till exempel vara lämpligt att säga till en vän som just nått någon form av framgång, medan det andra skulle kunna tillämpas för att trösta vid en begravning.
–Man kan säga att min avhandling började med en undran hos mig hur det kunde vara så här paradoxalt. Och det tycker jag själv är något av det viktigaste i min bok, att jag visar hur det här systemet av idéer fungerade – och hur man använde idéerna, som kunde vara diametralt motsatta.
Med tanke på det här systemet – kan man säga att den förmoderna människan var lite mindre ängslig och bättre skaffad att stå ut med olyckor än vad vi är idag?
–Ja, där fanns ju en stor berättelse om varför olyckorna finns, hur Gud hade straffat människan. Adam och Eva som körs ut ur Paradiset och mannen som nu måste skaffa brödföda i sitt anletes svett, medan kvinnan måste föda sina barn med mycket sveda, som det står i gamla biblar. Så den moderna människan kan kanske inte ställa lika höga krav på mening vad gäller oförutsedda olyckor.
Efter att i år ha tampats med fru Fortuna riktar Kristiina Savin nu blickarna mot andra forskningsområden. Det är inte helt bestämt än, men det finns planer på att höstterminen i Uppsala ska ägnas åt blyghetens historia.
Svenskar tänker ofta på sig själva som blyga – är det något du kan se i historien också?
–Nja, förr i tiden var det nog större skillnad mellan de olika samhällsstånden och könen än mellan olika europeiska länder. Men det finns exempel på oväntad blyghet i svensk historia. KarlXI sades bete sig lite konstigt och inte som en riktig kung när han mötte utländska ambassadörer. Han slog ner blicken och såg ut som om han vantrivdes och helst ville sticka iväg.
Och blir det mot förmodan inte blyghetens historia i höst, så finns ju andra ämnen. Just nu arbetar Kristiina Savin med en text om historiska suckar, och då närmare bestämt de suckar som uttryckte längtan och trängtan – exempelvis till en älskad. Det handlar alltså inte om de suckar av uppgivenhet som vi kanske mer ägnar åt oss i dagens Sverige.
–Det finns modern, psykologisk forskning som visar att till och med råttor suckar. Fast laboratorieråttor suckar mest av lättnad ... Här ska det handla om begär! I renässanslitteraturen finns älskaren – Petrarca och andra – som vill komma närmare och förenas med sin älskade. De suckar mycket. Det är den sortens suckar jag just nu specialiserar mig på. De där trötthetssuckarna får någon annan ta hand om.
