Grönskärs fyr ligger utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Den stod färdig 1774 och har byggts på ett antal gånger sedan dess. Fyren kallas Östersjöns drottning, för sin vackra siluett. Fyren ritades av Carl Fredrik Adelkrantz och originalritningarna finns sparade på Riksarkivet. Fyren är inte klassad som nationalarv (eller byggnadsminne), men ägs av Skärgårdsstiftelsen, som åtagit löpande underhåll samt att bevara fyren till kommande generationer.

Riksantikvarieämbetet, Sjöfartsverket och staten har enats om att nedanstående förteckning på 25 av skärgårdens fyrplatser skall utgöra det ”nationella kulturarv” för vilket de föreslår att staten ska ta ett långsiktigt ägaransvar. Stockholms län: Söderarm, Understen, Landsort, Örskär Kalmar län: Ölands norra udde: Ölands södra udde Gotlands län: Stora Karlsö, Gotska Sandön, Fårö, Hoburg Skåne län: Falsterbo, Helsingborg, Kullen Blekinge län: Utklippan Västernorrlands län: Högbonden Hallands län: Nidingen Västra Götalands län: Vanäs, Vinga, Paternoster, Måseskär Västerbottens län: Bjuröklubb, Rataskär, Bergudden Norrbottens län: Malören, Rödkallen Dessutom föreslås även att Kapelludden, Spårö, Hållö och Storjungfrun, ska få beteckningen nationella kulturarv, samt 13 fyrar i Vänern. Sandhamns puls känns plötslig overklig och mycket avlägsen vid mötet med Grönskär och dess vackra fyr - Östersjöns drottning. De kala klipporna vittnar om årstidernas bistra uppvaktning och att havet är skärgårdens självskrivna härskare. Det fina omslutande sommarregnet känns med ens mjukt och behagligt. Erik ”Bult” Sundström möter upp vid bryggan. Han bor tidvis på Grönskär, är anställd av Skärgårdsstiftelsen och eldsjälen bakom arbetet för fyrens framtid som ett välkänt minnesmärke i skärgården. Men från minnesmärke till nationalarv är steget långt.

Skärgårdens avfolkning har väckt starka känslor i årtionden. Detsamma gäller våra fyrstationer, som en efter en har tagits ur drift och ersatts av obemannade fyrar på nya platser kring våra farleder. Den fyrtekniska utvecklingen och förbättrade navigationshjälpmedel, som satellitnavigering, har gjort ett stort antal fyrar överflödiga. Fyrarna är oftast underställda Sjöfartsverket, vad gäller ansvaret för fyrfunktionen. 1999 startade de ett projekt tillsammans med Riksantikvarieämbetet, med målsättning att uppmärksamma fyrarnas bebyggelsehistoriska kvaliteter, samt att diskutera möjligheter och hot kring dessa havets minnesmärken. Arbetet resulterade bland annat i rapporten ”Sveriges fyrplatser - en bebyggelsehistorisk dokumentation av f d bemannade fyrplatser under Lotsverkets tid”. I dag har 25 fyrar klassats som nationalarv och ska således underhållas och bevaras även åt kommande generationer. Esbjörn Hillberg, ordförande i Svenska Fyrsällskapet, känner trots det oro för fyrarnas framtid. - Visst är det bra med fina beteckningar, men det hjälper knappast om det inte finns pengar ens till det löpande underhållet, säger han. Robert Bennett, som är avdelningsdirektör på Riksantikvarieämbetet håller med om att framtiden är oviss för många av våra fyrar. Men han anser däremot att nationalarvsbeteckningen är tillräcklig och att det stora allmänintresset för fyrarnas fortlevnad gör framtiden ljus. - Ideella föreningar och exempelvis svenska fyrsällskapet är duktiga på att föra ut budskapet om våra hotade fyrar. Det har gjort att även landkrabbor intresserat sig för detta kulturarv, säger han. Men det behövs ytterligare skydd och till hösten ska en rapport presenteras för regeringen där det föreslås att 25 fyrar utmed kusten ska skyddas tillsammans med 13 stycken i Vänern. Robert Bennett poängterar dock att det främst är fyrtornen som blir skyddsklassade, medan den unika närmiljön fortfarande är hotad. Ofta tillhör de gamla fyrvaktarbostäderna privatpersoner, kommuner eller samfällighetsföreningar.

På Grönskär är det Skärgårdsstiftelsen som ansvarar för fyren, husen bebos av privatpersoner medan stora delar av ön ägs av boende på Sandhamn. Det gamla fyrtornet är imponerande. En mosaik av gråsten som fogats samman av bland annat tegelkross, alunaska och gotlandskalk. Gråstenen är huggen direkt ur klipporna på Grönskär och bygget påbörjades redan på 1770-talet. Högre upp tar sandsten från Roslagen över och uttrycket är mildare, inte lika rufft. Ytterligare ett band av gråsten högt upp på fyrtornet väcker frågor. Varför byta material ytterligare en gång? - Vi vet inte exakt, men min teori är att transporten av sandsten av någon anledning uteblev och att mannarna till sist inte orkade vänta längre. De tog då till det som var tillgängligt, det vill säga gråsten, säger Erik Sundström. Fyren är ritad av Carl Fredrik Adelkrantz. Ritningen är i form av en vacker akvarellmålning. Istället är det murarmästare, senare murarålderman, CH Wallstedt, som sett till att fyrtornet fått sin tekniska fulländning och form som hållit genom århundradena.

Det är rått och kallt i tornet. De slammade ockrafärgade väggarna är fyllda med blåsor och sprickor efter frost och plötsliga väderomslag. De 56 smala trappstegen är en utmaning i sig. - Tänk när fyrvaktaren skulle släpa upp kolsäckarna den här vägen. För att hålla liv i den då koleldade fyren. Det var ett hårt arbete, säger Erik Sundström. Och livet som fyrvaktare var mycket speciellt och ett arbete som krävde både psyke och uthållighet utöver det vanliga. Dygnet runt skulle elden matas och den gjorde inget undantag för dimma, hårt väder eller sjukdom. Vid en visitation 1774 skriver lotsdistriktschefen Leijonanckar: ”Ett vindspel för kolet skulle behövas eftersom det nu måste bäras på ryggen uppför en lång trappa och att fyren skulle behöva en bättre passning än en enda fyrvaktare kan medhinna. Och denna fyrvaktare har redan förlorat sin hälsa och har ådragit sig svår lungsot.” 1786 murades fyren på och ett vindspel för träkol byggdes på fyrens utsida. Arbetet blev lite lättare, men ensligheten gick inte att råda bot på. Och att framlida en mörk oktobernatt på den lilla fyrvaktarbänken måste vara som att sitta vid världens ände med bara ett stearinljus som sällskap. En som frivilligt sökte stillheten på bänken var August Strindberg som gick in som avbytare ett par veckor under sommaren.

Vad var det för slags människor som sökte sig till fyrvaktarjobbet? - Man bör nog vara ganska dyster, en ensling. Som Strindberg, som hade mörka tankar om både sig själv och sin omgivning. Men väl ute på balkongen får även den mest tungsinta luft under vingarna. Från den drygt 30 meter höga fyren är utsikten enastående och att titta ner på svalorna som bygger bo, är en lisa för själen. Av den ursprungliga fyrutrustningen finns inte mycket kvar. I dag lyser fyren grönt, istället för vitt som den gjorde tidigare. Erik Sundström stretar vidare med att återställa fyren i sitt ursprungliga skick. I dag är den åtkomlig för allmänheten, men bara under vissa tider. - Hit går inga turbåtar, utan man måste komma ”på egen köl”, med det ska vara förknippat med vissa umbäranden att på nära håll få stifta bekantskap med Östersjöns drottning, säger Erik Sundström.

Sandhamns puls känns plötslig overklig och mycket avlägsen vid mötet med Grönskär och dess vackra fyr - Östersjöns drottning. De kala klipporna vittnar om årstidernas bistra uppvaktning och att havet är skärgårdens självskrivna härskare. Det fina omslutande sommarregnet känns med ens mjukt och behagligt. Erik ”Bult” Sundström möter upp vid bryggan. Han bor tidvis på Grönskär, är anställd av Skärgårdsstiftelsen och eldsjälen bakom arbetet för fyrens framtid som ett välkänt minnesmärke i skärgården. Men från minnesmärke till nationalarv är steget långt.

Skärgårdens avfolkning har väckt starka känslor i årtionden. Detsamma gäller våra fyrstationer, som en efter en har tagits ur drift och ersatts av obemannade fyrar på nya platser kring våra farleder. Den fyrtekniska utvecklingen och förbättrade navigationshjälpmedel, som satellitnavigering, har gjort ett stort antal fyrar överflödiga. Fyrarna är oftast underställda Sjöfartsverket, vad gäller ansvaret för fyrfunktionen. 1999 startade de ett projekt tillsammans med Riksantikvarieämbetet, med målsättning att uppmärksamma fyrarnas bebyggelsehistoriska kvaliteter, samt att diskutera möjligheter och hot kring dessa havets minnesmärken. Arbetet resulterade bland annat i rapporten ”Sveriges fyrplatser - en bebyggelsehistorisk dokumentation av f d bemannade fyrplatser under Lotsverkets tid”. I dag har 25 fyrar klassats som nationalarv och ska således underhållas och bevaras även åt kommande generationer. Esbjörn Hillberg, ordförande i Svenska Fyrsällskapet, känner trots det oro för fyrarnas framtid. - Visst är det bra med fina beteckningar, men det hjälper knappast om det inte finns pengar ens till det löpande underhållet, säger han. Robert Bennett, som är avdelningsdirektör på Riksantikvarieämbetet håller med om att framtiden är oviss för många av våra fyrar. Men han anser däremot att nationalarvsbeteckningen är tillräcklig och att det stora allmänintresset för fyrarnas fortlevnad gör framtiden ljus. - Ideella föreningar och exempelvis svenska fyrsällskapet är duktiga på att föra ut budskapet om våra hotade fyrar. Det har gjort att även landkrabbor intresserat sig för detta kulturarv, säger han. Men det behövs ytterligare skydd och till hösten ska en rapport presenteras för regeringen där det föreslås att 25 fyrar utmed kusten ska skyddas tillsammans med 13 stycken i Vänern. Robert Bennett poängterar dock att det främst är fyrtornen som blir skyddsklassade, medan den unika närmiljön fortfarande är hotad. Ofta tillhör de gamla fyrvaktarbostäderna privatpersoner, kommuner eller samfällighetsföreningar.

På Grönskär är det Skärgårdsstiftelsen som ansvarar för fyren, husen bebos av privatpersoner medan stora delar av ön ägs av boende på Sandhamn. Det gamla fyrtornet är imponerande. En mosaik av gråsten som fogats samman av bland annat tegelkross, alunaska och gotlandskalk. Gråstenen är huggen direkt ur klipporna på Grönskär och bygget påbörjades redan på 1770-talet. Högre upp tar sandsten från Roslagen över och uttrycket är mildare, inte lika rufft. Ytterligare ett band av gråsten högt upp på fyrtornet väcker frågor. Varför byta material ytterligare en gång? - Vi vet inte exakt, men min teori är att transporten av sandsten av någon anledning uteblev och att mannarna till sist inte orkade vänta längre. De tog då till det som var tillgängligt, det vill säga gråsten, säger Erik Sundström. Fyren är ritad av Carl Fredrik Adelkrantz. Ritningen är i form av en vacker akvarellmålning. Istället är det murarmästare, senare murarålderman, CH Wallstedt, som sett till att fyrtornet fått sin tekniska fulländning och form som hållit genom århundradena.

Det är rått och kallt i tornet. De slammade ockrafärgade väggarna är fyllda med blåsor och sprickor efter frost och plötsliga väderomslag. De 56 smala trappstegen är en utmaning i sig. - Tänk när fyrvaktaren skulle släpa upp kolsäckarna den här vägen. För att hålla liv i den då koleldade fyren. Det var ett hårt arbete, säger Erik Sundström. Och livet som fyrvaktare var mycket speciellt och ett arbete som krävde både psyke och uthållighet utöver det vanliga. Dygnet runt skulle elden matas och den gjorde inget undantag för dimma, hårt väder eller sjukdom. Vid en visitation 1774 skriver lotsdistriktschefen Leijonanckar: ”Ett vindspel för kolet skulle behövas eftersom det nu måste bäras på ryggen uppför en lång trappa och att fyren skulle behöva en bättre passning än en enda fyrvaktare kan medhinna. Och denna fyrvaktare har redan förlorat sin hälsa och har ådragit sig svår lungsot.” 1786 murades fyren på och ett vindspel för träkol byggdes på fyrens utsida. Arbetet blev lite lättare, men ensligheten gick inte att råda bot på. Och att framlida en mörk oktobernatt på den lilla fyrvaktarbänken måste vara som att sitta vid världens ände med bara ett stearinljus som sällskap. En som frivilligt sökte stillheten på bänken var August Strindberg som gick in som avbytare ett par veckor under sommaren.

Vad var det för slags människor som sökte sig till fyrvaktarjobbet? - Man bör nog vara ganska dyster, en ensling. Som Strindberg, som hade mörka tankar om både sig själv och sin omgivning. Men väl ute på balkongen får även den mest tungsinta luft under vingarna. Från den drygt 30 meter höga fyren är utsikten enastående och att titta ner på svalorna som bygger bo, är en lisa för själen. Av den ursprungliga fyrutrustningen finns inte mycket kvar. I dag lyser fyren grönt, istället för vitt som den gjorde tidigare. Erik Sundström stretar vidare med att återställa fyren i sitt ursprungliga skick. I dag är den åtkomlig för allmänheten, men bara under vissa tider. - Hit går inga turbåtar, utan man måste komma ”på egen köl”, med det ska vara förknippat med vissa umbäranden att på nära håll få stifta bekantskap med Östersjöns drottning, säger Erik Sundström.