I slutet av 90-talet bombade Nato Belgrad. Nio år senare invaderas den serbiska huvudstaden av långt fredligare styrkor när schlagerfans från hela Europa samlas för att se 43 länder göra upp om vinsten i Eurovisionsschlager­festivalen.

När tävlingen arrangerades första gången 1956 deltog sju länder, sedan dess har kartorna ritats om, Järnridån fallit och den ena gamla öststaten efter den andra har blivit en del av den (väst)europeiska gemenskapen. Statistiken från förra årets schlager-EM talar sitt tydliga språk: Serbien, Ukraina och Ryssland tog de tre topplaceringarna och bortsett från Turkiet och Grekland var de 16 bäst placerade länderna forna medlemmar i östblocket.

The Ark kom på 18:e plats med The worrying kind. De svenska reaktionerna lät inte vänta på sig, under rubriken ”I natt dog Eurovision” skrev Aftonbladets Markus Larsson att ”Svågerpolitiken tog till slut livet av schlager-EM.”

–Det är ju så här Europa ser ut nu för tiden, tävlingen speglar ju verkligheten. Det verkar vara svårt för oss att förstå att Beatles kanske inte är det största som någonsin funnits i världen, att det finns artister som har sålt miljontals skivor utan att vara kända i väst, säger Teddy Paunkoski.

Han sänder ett program om världsmusik i P4 Göteborg och är medlem i bandet Andra generationen, som tävlade i årets svenska melodifestival med låten Kebabpizza Slivovitza. Teddy Paunkoski ser de senaste årens utveckling i schlager-EM som ett naturligt skifte av referenser: den klassiska Abbainspirerade poplåten ställs mot bidrag med rötterna i Balkan och längre österut.

Igenkänningseffekten hos den röststarka östpubliken blir större och traditionellt sett väljer tv-tittarna gärna att rösta på grannländernas bidrag — nationerna som bildades efter kommunismens sammanbrott är många och ger området ett större genomslag. Schlager-EM är goodwill, både utanför och innanför landets gränser.

–Ta Serbien som vann förra året. Det är ett land som har kämpat i motvind länge, med nationalistiska strömningar och oroligheter. En seger betyder väldigt mycket för invånarna. I Sverige är schlagern viktig, men knappast på samma sätt, säger Teddy Paunkoski.

2007 års vinnare Marija Šerifović är ett bra exempel på den nya komplexiteten i tävlingen. Låten Molitva sågs som en lesbisk kampsång, samtidigt uppträdde vinnaren på det inte alltför gayvänliga serbiska nationalistpartiets valmöten — men det var för pengarnas skull, har hon hävdat i intervjuer.

Schlager-EM:s politiska betydelse växer. Tävlingen är ett sätt för nya länder att marknadsföra sig mot 100 miljoner tv-tittare över hela Europa, samtidigt som den nationella självkänslan stärks. Men som på så många andra områden styr globaliseringen och låtskrivare och artister tävlar gärna för andra länder än de som har utfärdat deras pass.

–Med tiden kommer schlager-EM att bli som NHL, det är inte så viktigt var man kommer ifrån, bara man är bra, säger Teddy Paunkoski.

Låtskrivaren Claes Andreasson och hans tre svenska kollegor har skrivit Lettlands bidrag: de piratklädda artisterna Pirates of the sea sjunger en låt som lämpligt nog heter Wolves of the sea. När SvD når honom är han i Belgrad för att följa tävlingen på plats. Hans låtar har tävlat i elva länder, bland annat Polen, Lettland och Norge.

–Alla länder tillåter inte utländska låtskrivare och det är svårt att få ut något av projekten, man måste vinna den nationella uttagningen för att det ska ge några resultat, säger Claes Andreasson.

Som gammalt schlagerfan har han följt utvecklingen såväl i Europa som på hemmaplan och menar att den svenska kritiken mot tävlingens ”svågerpolitik” är överdriven. Liksom Teddy Paunkoski påpekar han att tävlingen speglar hur Europa ser ut. Hade de nordiska länderna genomgått samma uppdelning som i öst hade schlagercentrum flyttats längre norrut — men det finns större saker att ta hänsyn till.

–Det här är en kul tävling som ska blanda högt och lågt. I den svenska melodifestivalen går det bra att plocka in alla möjliga genrer och Christer Björkman försvarar tävlingens mångfald, men när Sverige tävlar i Europa ska en klassisk popschlager vinna, annars tycker vi inte att det är kul, säger Claes Andreasson.