”Pink Floyd är i stan” står det på en affisch med en uppblåst gris svävande ovanför Konserthuset. Jag ser den på Kungsan-scenen , där den sitter för att uppmärksamma Polar Music Prize, som ikväll delas ut till Renée Fleming och, just det, Pink Floyd.

Bilden parafraserar Pink Floyd-omslaget Animals på ett rätt kul sätt men belyser samtidigt problematiken kring Stickan Anderssons ­musikpris. Nej, Pink Floyd är inte alls i stan (bara Nick Mason och Roger Waters, antagligen de i gruppen som är mest sams). Allt annat är ljug. Hade man mot förmodan fått hit hela Pink Floyd för en reunion vore det en ­sensation och Polarpriset skulle fått den publicitet världen över som man så hett eftertraktar, men som hittills lyst med sin nästan totala frånvaro.

Nåväl, söndagens smygstart av Polarprisveckan i Kungsträdgården skedde åtminstone med Pink Floyd-musik. Eller rättare sagt tolkningar av Floydlåtar exekverade av två svenska konstellationer; Quiet Nights Orchestra och P-Floyd.

De förstnämnda (som också spelar på utdelningen i Konsert­huset ikväll) visade sig vara en septett med strikt kostymklädda killar; jätteduktiga instrumentalister med ett, som det låter, gemensamt stil­ideal i 70-­talets fusion­musik, men ännu utan en egen formulerad röst. Och, vad värre är, ­uppenbarligen utan minsta relation till ­någon av Pink Floyds alla musikaliska faser. Istället visade den avslutande och snyggt latinosvängiga tolkningen av Have a cigar att de säkert skulle vara riktiga ­hejare på att göra Santana rättvisa. Eller hade de fått en felaktig brief?

P-Floyd hade en betydligt större publik när de lite senare framträdde på söndagskvällen, men de har ju sedan en lång tid tillbaka etablerat sig som Sveriges bästa Floyd-tribut band. Dal­masarna gjorde även de Have a cigar (knappast någon av Floyds bättre låtar), men låg mycket närmare originalet både när det gäller den och övrigt material som framfördes än Quiet Nights Orchestra. Lugnt och värdigt och med full koll på ämnet tog de sig genom ett personligt urval från den brittiska gruppens senare epoker. Mycket imponerande, även om den spejsade ­sidan av Pink Floyd inte alls fick det utrymme det borde fått.