Har du också undrat hur lång preskriberingstiden för gravskändning är?

Det har jag. Och nu vet jag svaret. Den är exakt ett år och tolv dagar, efter det är det uppenbarligen fritt fram.

Den 23 juli förra året gick den brittiska sångerskan Amy Winehouse bort. Hon var 27 år gammal när hon hittades i sitt hem i Camden i norra London och dödsorsaken fastställdes till alkoholförgiftning.

I en alldeles ny reklamfilm för ett internationellt ölmärke som säkert önskar vara anonymt i det här sammanhanget – så låt oss, bara för sakens skull, kalla det Heineken – uppträder en djupt 60-talsinspirerad raspig sångerska på en liten scen i en pub. Omgiven av mängder av Ready, Steady, Go-dansöser sjunger stjärnan själv med sotat sminkade ögon och lite för tajt klänning under ett gigantisk korpsvart hårburr.

Nej, det är förstås inte Amy Winehouse. Men det är, som det brukar heta, tanken som räknas.

Ingen kommer att se denna lilla reklamfilm utan att tänka just detta. Är det eller är det inte? Nej, det är klart att det inte är. Men man slipper inte tro det, om än bara för några sekunder.

Gudarna ska veta att jag inte på något vis är en rabiat nykter-hetsförespråkare, inte heller direkt någon alkoholromantiker av rang.

Men någonstans, ungefär just här och nu, så får jag en oerhört bitter smak i munnen.

Jag säger det en gång till: För ett år och tolv dagar sedan dog Amy Winehouse av alkoholförgiftning. Dessutom, vilket de flesta av er känner till, efter en lång och offentlig kamp mot drog- och alkoholmissbruk, varje fylla, sorgligt snedsteg och kaotiskt framträdande dokumenterad av paparazzi och Youtube.

Exakt hur resonemanget löd på reklambyråns möten med sin klient, för att inte tala om de interna mötena som föregick dem, är egentligen det stora mysteriet. Trodde de verkligen att denna så missriktade, eh, hyllning skulle få oss att dricka mer av deras öl?

Eller är reklamfilmen inspelad i avskräckande syfte för att minska vår alkoholkonsumtion? Självklart inte. Den är bara alldeles, alldeles dum i huvudet.

Samtidigt berättar en vän hur en liten brittisk vinbutik, inte alls långt från de kvarter där jag själv bodde i London, nyligen har bytt namn till Amy’s Winehouse.

Oh dear.

Men jag måste erkänna att jag också fnissade när hon berättade det och till och med skickade med ett foto av deras torftiga neonskylt som bevis för att det inte bara var just ett aningen osmakligt skämt.

Det är oklart vad jag egentligen hade tänkt att vi ska göra med den här informationen. Kanske bara att det vore fint om vi kunde ha fått minnas Amy Winehouse för hennes fantastiska talang istället för att behöva känna att det här är ett scenario snarlikt ett där Apoteket väljer Christer Pettersson som sitt nya affischnamn?