Flätor och pottfrisyrer. Skoluniformer och röda lackskor med spännen. Det som är gulliga barnattribut i verkligheten kan i filmens värld förvandlas till blodisande symboler för ondska. Skräckfilmen kryllar av ondskefulla barn, från den djävulske Damien i Omen till den mordiska spökflickan i The Ring.

–Det finns en föreställning om att barn ska vara absolut rena, obefläckade och oskuldsfulla. Därför blir korruptionen så mycket större när de blir onda och grymma, säger litteraturvetaren Anna Höglund, som forskar på monsterfiktion.

Onda barn används ofta som chockeffekt, som när det lilla zombiebarnet i 60-talsklassikern The night of the living dead dödar och äter upp sina föräldrar. Eller som när barnpredikanten Isaac hetsar barnen i en liten stad till att döda alla vuxna, i Children of the corn från 1984.

–På ett sätt har barn väldigt mycket makt – samhället är ju inriktat på att vi ska skydda de här små varelserna, och de har en förmåga att få vuxna hjärtan att smälta. Den makten är vi lite rädda för, säger Anna Höglund.

Det visar inte minst skräckfilmen The children från 2008, där ett idylliskt julfirande i fjällstuga förvandlas till ett blodbad när barnen vänder sig mot sina föräldrar – som står helt försvarslösa. För hur ska de kunna använda våld mot sina egna barn? I upplösningen av Omen mister Damiens adoptivfar livet eftersom han inte förmår döda barnet, trots att han vet att han är Satans son. De runda kinderna är livsfarliga vapen.

Alla som har levt tillsammans med barn vet att de inte är några änglar. Barn kan vara grymma mot varandra, våldsamma så att blodet flyter och skamlöst manipulativa när det gäller glass, godis eller läggningstider. Men kan de vara födda onda? Det är frågan som ställs i Vi måste prata om Kevin, filmatiseringen av Lionel Shrivers roman om 15-årige Kevin som mördar sju skolkamrater och en lärare.

Kevin är ett besvärligt barn från början, han har en benhård vilja och visar tidigt sadistiska tendenser. Men han har också från första stund en spänd relation till sin mamma Eva, som känner sig fångad och har svårt att känna kärlek till sitt barn. Det är genom hennes ögon som Kevins barndom skildras.

–Det är ett slags monsterfilm, men frågan är om det är han eller hon som är monstret. Hon ser monstret inom sig reflekteras i honom, säger regissören Lynne Ramsay när vi möts i London.

Hon är där tillsammans med Ezra Miller, som spelar Kevin som tonåring. Miller är en brådmogen 18-åring med samma intensitet som sin rollfigur, men han har kanaliserat sin energi i musik, teater och konst, istället för i mordiska planer. Han hade dock inte svårt att identifiera sig med Kevin.

–Jag kände att det fanns något i Kevin som finns i alla amerikanska tonåringar, en ilska som kokar i magen. Det kände jag genast igen mig i. Han växer upp i ett ”trevligt” villaområde, och på ytan har han allt. Men det enda ett barn behöver är kärlek och uppmärksamhet från sina föräldrar. Instinktivt vet vi att vi förtjänar det. Och om vi inte får det så är ilska en naturlig, nästan djurisk, reaktion.

I många filmer om onda barn är de ställföreträdare för en övernaturlig ondska, som djävulen eller onda andar, men Vi måste prata om Kevin är ett realistiskt (om än mardrömslikt) drama. Det har väckt en enorm uppmärksamhet och delat publiken i två läger – de som tror att Kevin är ond från födseln, och de som tror att det är hans mammas bristande kärlek som driver honom till onda handlingar. Många känner dock motvilligt igen sig i den ”dåliga” mamman.

–Det här är tankar som många kvinnor tänker, men inte kan prata om. Man ska omedelbart ha ett band med sitt nyfödda barn och man känner sig skyldig om man inte har det. Och ett gråtande barn kan ju få en att tro att man blir galen, att man kommer att slänga ut det genom fönstret, säger Lynne Ramsay.

Det finns starka kopplingar mellan berättelsen om Kevin och vår tids tankar kring föräldraskap. Aldrig har det ställt så höga krav på föräldrar – krav som ofta går stick i stäv med varandra. Vi ska skydda våra barn från allt ont, samtidigt som vi ska göra dem till självständiga individer. Vi ska prestera maximalt på jobbet samtidigt som vi ska skapa ett tryggt och meningsfullt familjeliv.

Filmerna om onda barn spelar på en av våra mest djupt rotade rädslor: att misslyckas som förälder. Forskaren Anna Höglund kallar det för en ”kollektiv mardröm”.

–Kollektiva mardrömmar är ett sätt att förklara varför vissa inslag, genrer och motiv blir populära i fiktionen under vissa perioder. Jag tror att många föräldrar idag – inklusive jag själv – hemsöks av tanken att man inte gör allt för barnen, att man försummar dem. Och att man så småningom kommer att straffas för det.

Och som vanligt är det mammorna som får ta merparten av skuldbördan. Bakom varje elak unge på film står en galen, grym eller mesig mamma. I 80-talsfilmen The lost boys var det en ensamstående mammas bristande föräldrakompentens som gjorde att hennes söner drev vind för våg. En av dem kom i dåligt sällskap och blev vampyr.

–Jag är förvånad över att man fortfarande tänker så konservativt, att mamman av naturen är den som är närmast barnet och har störst ansvar. Från att barnet ligger i magen, då får man till och med höra att man måste tänka rätt, säger Anna Höglund.

Eva Löwstedt är psykolog och psykoanalytiker, och har diskuterat Vi måste prata om Kevin i seminarieserien Psykologer ser på film. Hon tycker att styrkan hos filmen är att den ställer frågor utan att ge några raka svar.

–Men den stör verkligen föräldrar, för det finns ju ingen förälder som helt kan svära sig fri från det som den visar. Det är en ovisshet som kan upplevas som outhärdlig, säger hon.

Löwstedt menar att det inte finns några onda barn, eller vuxna – det är handlingar som är onda eller goda. Impulser att skada andra finns hos många människor, men få sätter planerna i verket.

–Frågan är snarare vem som går från tanke till handling. Kunde vi svara på det så hade vi löst mycket, men det är just det som är den svåra frågan.

Regissören Lynne Ramsay är inte intresserad av att sätta etiketter som ”ond” eller ”god” på sina rollfigurer.

–Ondska är ett ord som man viftar med för att alla ska må bättre. Alla letar efter svar och någon att skylla på för att kunna leva med det som hänt. Det finns ondska inom oss alla, och så många olika saker som får människor att utföra sådana här handlingar. Inget är svart eller vitt, som vi alla vet, säger hon och får medhåll av skådespelaren Ezra Miller:

–Jag hatar det begreppet! Den här idén om att en människa eller ett ting eller en idé kan bestå av 100 procent ondska – den är inte bara löjligt, det är farligt också. Det kan sluta med att vi alla tar kål på varandra. Tittar man på verkligheten så är varje liten del av den här världen så oerhört intrikat sammansatt av aspekter av både ont och gott. Hela vår psykologi är sammansmältningar av demoner och änglar, himmel och helvete.

Kanske är Vi måste prata om Kevin ett första steg mot en nyansering av det onda på film. Men än så länge är den mytologiska ondskan ett tacksamt motiv – särskilt om den göms inuti en liten flicka med flätor.