Konsert

Comet Gain
Debaser, fredag

3Comet Gain ger inte något särskilt samlat och repeterat intryck när de framträder på Debaser. Britterna öppnar riktigt bra med The fists in the pocket, från senaste albumet City fallen leaves, men sedan blir ljuspunkterna ganska få under den kommande dryga timmen.
Det verkar vara utanför deras kontroll, men ibland, när gitarristerna David Feck och Jon Slade vevar på som mest över Kay Ishikawa och M J Taylors brunmurriga rytmsektion, är de ändå ett riktigt fint litet indegarageband. Det är punksoul de vill göra, lite Paul Weller och Dexy”s, men just i kväll är de mer indiegarage. I ungefär femton sekunder blir de till och med psykedeliska; som indieversionen av baklängesgitarren i Byrds-klassikern Eight miles high.

Måste också nämna Rachel Evans, som har en fin röst och ett skönt vardagligt brittiskt tonläge i rakt nedstigande led från Human Leagues Joanne Catherall. Tyvärr får hon inte sjunga lika mycket som David Feck.
Men oftast är de alltså lika okoncentrerade
som den ganska stora men - bortsett från de unga entusiasterna längst fram - oförskämt ouppmärksamma publiken. Konserter är alltid ett samspel mellan scen och salong, särskilt på ett litet ställe som Debaser, och det är inte särskilt långsökt att de jobbigt pratiga och öldrickande indiemänniskorna bidrar till att Comet Gain aldrig riktigt får ihop det. När de spelat sin sista låt är det ingen som orkar klappa in dem för ett extranummer. De var inte värda någon inklappning, men ändå tycker jag lite synd om dem. Det är deppigt när applåderna dör ut nästan innan bandet hunnit lämna scenen.