Anneli Jordahl, född 1960, är författare och litteraturkritiker. Förutom romaner har hon skrivit faktaböcker, bland annat "Klass - är du fin nog?" (2003) och en barnbok.
Foto: Dan Hansson
Hon väntar vid busshållplatsen, hinner knappt hälsa innan hon pekar mot huset, det vackra, bakom närmaste staket:
–Där var Paradiset.
Jag känner mig som Andreas Öman, han som också kom med tåget från Stockholm till Katrineholm – fast sen blev han nog hämtad med droska – och en junidag anlände till Bie kurortsanstalt. Eller Augustenbad som den då hette. Gick runt på området, förundrades över vattnet som sprang fram runt Lycksalighetens ö, rann ut i brunnar och bassänger, friskt och hälsobringande. För detta var den nya övertygelsen, att ett kurortsbesök kunde bota allt från klena nerver till syfilis. I Andreas fall handlade det förstås om ett dekadent leverne, för många drycker som läskat hans torra strupe – och en hustru som fått nog.
Ja, så börjar Augustenbad en sommar, Anneli Jordahls roman som från och med i dag är följetong här i SvD. Nu går jag tätt efter henne bland de byggnader som fortfarande finns kvar och längs stigarna smyger romanens andra personer fram: Rättsrådinnan Amanda, smittad med fransosen. Den unga glansstrykerskan Maria, hon som Andreas möter på midsommarnatten när vattnet anses extra kraftfullt och sedan händer det katastrofala …
Vänta, hur mycket ska vi egentligen berätta?
Anneli Jordahl vänder sig om vid några hundlokor, säger att hon inte vet. Det är första gången hon får en berättelse publicerad i korta avsnitt. 47 dagar i sträck.
– Det är fantastiskt roligt men också lite nervöst. För jag vet ju inte hur det fungerar.
I ärlighetens namn är det så hon skriver, inte i uppgjorda kapitel utan scen för scen. Som om hon behöver pröva vad de ska ta sig för härnäst, personerna som hon gett liv i en bok. Den här gången började det med platsen, orten. Med det enkla faktum att hon och hennes man flyttade till Bie, köpte ett stort gult 1700-talshus för pengarna som hade räckt till högst sisådär 20 kvadratmeter på Södermalm.
– Det var ett hus som jag direkt kände att jag kunde jobba i.
På inflyttningsfesten fylldes gräsmattorna inte bara med sorlande vänner. Ut ur skuggorna klev kurortens gäster, de som en gång funnits strax intill. Historien gjorde sig påmind också genom några böcker som hon hittat. Bland annat den om läkaren Per Axel Levin som drev kurortsanstalten under många år och nu blev förlaga till hennes egen, påhittade, doktor Liljedahl.
–Jag blev så muntert humör av deras övertygelse att man kunde bota både alkoholister, morfinister och de som fått syfilis med kalla bad. Även om det är en förenkling. I grunden handlade det om att få människor att ändra vanor, leva mer hälsosamt. Sen fick jag, det var viktigt, kontakt med de fyra döttrarna till kurortsstäderskan Märta Strand. De lärde mig bland annat glansstrykerskans status och så tog romanens Maria form.
Är det så dina böcker föds, genom pusselbitar som läggs till varandra?
–Nej, oftast börjar de med en idé som känns i hela kroppen. Hur jag skriver måste andra hjälpa mig att bedöma. Men jag tycker alltid att mina idéer är strålande. Det är det självförtroende jag har.
I romanen är det sommar i slutet av 1800-talet, det århundrade som Anneli Jordahl älskar. Eftersom det tillåter ett språk som är så mycket mustigare än dagens avskalade. Nu har hon till och med gjort sin huvudperson till poet, om än plågad av skrivkramp. En åkomma hon kan känna igen. När hon själv lämnade sakprosan för att skriva sin förra skönlitterära bok, den om Ellen Key, tog hon hjälp av Lars Noréns dagbok.
–Där fanns en attack, men också en sårbarhet, som jag tyckte om. Jag har alltid varit svag för författare, konstnärer och musiker som ligger på gränsen till det patetiska. De som vågar ta risken att trilla över och bli fåniga.
På Augustenbad fanns inte bara de fina gästerna, de så kallade första – och andraklassarna. Nyss gick vi längs allén fram till platsen där Lasarettet en gång låg, dit traktens obemedlade var välkomna. Bara de inte störde.
– Men de fick ändå komma, det är viktigt. Här föddes idén om allas rätt till sjukvård.
Från Anneli Jordahls veranda, i det som är äkta Göran Persson-land i sörmländsk sommarskrud, hörs bäcken som porlar över tomten. Källådern till hennes författarskap finns någon annanstans. Just i klassfrågan, klasstemat. 2002 kom hennes uppmärksammade Klass – Är du fin nog? där hon, bland annat, intervjuade sin egen mamma Elsvig. Hon som var kokerska, gift med en elektriker. Men först var hon 17-åringen som blev gravid i Östersund – och ensam med dottern Anneli.
–Jag minns så lite från min tidigaste barndom. Men jag vet att vi bodde mycket hos mormor och morfar i Dalarna. Sedan gifte mamma sig med Rolf, mannen som jag uppfattat som min far i alla år. Vi blev en trygg familj.
Som 25-åring sökte hon upp sin biologiske far. Jo, hon kände igen sig i hans kroppsspråk, i gesterna. Samtidigt var han en främmande man.
–Och vi har faktiskt bara setts den gången.
Att hon skulle studera, läsa vidare vid universitetet, var givet. Rälsen låg klar. Bara hon själv hörde gnisslet i klassresans skarvar, kände av osäkerheten när hon inte förstod vad klasskamraterna talade om, inte visste koderna. Som när hon, arbetartjejen från byn utanför Trelleborg, mötte en kille från Falsterbo och blev tvungen att fråga vad en caddie var.
–Det är sånt som avslöjar en.
Blir du aldrig trött på klassperspektivet? Påminns att du, faktiskt, blivit akademiker?
–Jag kan bli trött på min egen historia, känna att det finns mer problematiska saker i människors liv. Eftersom jag ändå haft en bra uppväxt. Samtidigt är det viktigt att fortsätta tjata om möjligheten till sociala förflyttningar. Jag tänker på de unga som växer upp i dag, de som har samma drömmar och idéer som jag en gång hade. Jag vill att de ska ha en chans.
I sin förra bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) följde hon i Ellen Keys spår, genom hennes förälskelse i Urban von Feilitzen.
–Det var helt otippat att en så ohipp kvinna som Ellen Key skulle väcka sådan uppmärksamhet, säger hon som rest land och rike runt och hållit föredrag. Men inte bara. Boken gav henne också ett femårigt författarstipendium, den ekonomiska trygghet som gjort att hon kunnat koncentrera sig helt på sin nya roman.
–Ett tag i vintras var jag helt insnöad här med mina syfilissjuka.
Hennes arbetsdagar följer fasta rutiner: Upp klockan 06.00. Te med honung och två ostsmörgåsar. Börja jobba senast sju. Lyssna på kulturnytt 07.45. Promenad 10.30. Lätt lunch 11.30. Därefter ytterligare två arbetstimmar.
– 14.20 är det stopp. Då brukar jag sova 20 minuter och när jag vaknar gör jag andra saker. Något praktiskt. Sen läser jag kopiöst mycket. Det är, om jag ska vara ärlig, mycket roligare än att själv skriva.
Som ung hade hon Mare Kandre som förebild.
–Att skriva som hon var ju dömt att misslyckas. I stället blev jag kulturjournalist i många år, fick fart som författare först runt 40.
Enligt vännen och kollegan Susanna Alakoski är Anneli Jordahl som ett litterärt uppslagsverk – ”hon har ta mig fan läst allt” . Själv använder hon hellre ordet nörd. Boknörd. På frågan vad som är största sommarnöjet går en liten glädjevåg över hennes ansikte.
–Att läsa. Massor. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst någon tidningsföljetong, men som ung städade jag på biblioteket i byn där vi bodde. Fick egen nyckel och läste mig igenom hyllorna. Min bror ville bli rik, jag ville bli lärd. Hemma fanns böcker men vi diskuterade dem aldrig, ingen sa att det fanns någon skillnad mellan Sigge Stark och Moa Martinsson. Kristina Lugn har sagt det så bra: Det är i urskillningslösheten man lär sig att urskilja.
På väg tillbaka till busshållplatsen inser jag att vi bara får följa Andreas Öman, rättsrådinnan Amanda och de andra på Augustenbad några månader. I augusti tar historien slut, också i boken.
Blir det en uppföljningsbok där vi får veta fortsättningen?
Anneli Jordahl häpnar inför frågan, har inte ens tänkt tanken. Kanske för att hon redan drabbats av en annan idé. Hon bekräftar det med på skånska, i riktigt entusiastiska stunder anas barndomens dialekt.
Att hon efter flytten till Bie mår extra bra – kan det ha något med vattnet att göra också?
–Jag vet inte. Bara att ingenting biter på mig. De senaste två åren har jag inte ens varit förkyld.
Bussen kommer och det sista jag ser är hur hon står och vinkar framför Paradiset – som egentligen var ett helvete. Åtminstone om man delade öde med bokens vackra Amanda.
Och de andra …
Nej, ni får nog vända blad och börja läsa själva.
