Sångens blomstertid är verkligen här. Förvisso är petuniornas blommor sönderslagna av regnet, men annars ståtar det mesta stolt i Kerstin Palms nästan 600 kvadratmeter grönskande kolonilott i Bromma.
Jordgubbar, potatis, hallon, röda och svarta vinbär. Massor med mumma, men inte en enda mördarsnigel i sikte. Särskilt mallig är hon över den orange bädden av ringblommor som just nu breder ut sig.
Kerstin Palm har tillbringat sitt sommarhalvår i denna stad-i-staden i 21 år, där hon är en av koloniföreningen Iris 299 medlemmar. Annars bor hon i lägenhet på Östermalm i Stockholm, inte långt från tandläkarpraktiken. Men just nu ligger hennes fyra livskamrater och vilar inne i huset. Så är också Kerstin Palms bondkatter riktiga nattugglor.
Det är inte alldeles lätt att förstå att denna lite blyga kvinna som snart ska bjuda på egna nyplockade hallon badande i kaffegrädde, samtidigt kör runt med tre floretter i bilen och är en mästarnas mästare på att sticka sina motståndare i sank.
Kerstin Palm är utan tvekan vår BÄSTA, vi kan lika gärna skriva det med versaler, kvinnliga fäktare genom historien. Hon är också världens mesta – och odopade – kvinnliga olympier med sju OS i bagaget, från Tokyo 1964 till Seoul 1988. Och hon kan fortfarande inte värja sig; för snart tio år sedan gjorde Kerstin Palm storstilad comeback i veteranklassen, där hon har blivit både EM- och VM-mästare. I höst satsar hon på att vinna VM igen.
–Jag följer all internationell fäktning på internet och ser de Youtubeklipp som läggs ut. Jag har bra koll på samtliga bättre fäktare i världen. Men det finns inga svenskar där, säger Kerstin Palm och varnar för förlupna jordgubbar bland hallonen medan en man på åkgräsklippare just utanför tomten gör sitt bästa för att störa sommarsurret.
I OS i London har Sverige inga deltagare i fäktgrenarna. Bäst till låg unga Emma Samuelsson som inte kvalificerade sig, trots att hon ligger 21:a på världsrankinglistan.
–Det är ett både orättvist och osportsligt kvoteringssystem som gäller för att delta i OS, det går igen i fler grenar. Jag tror att drivkraften kommer från IOK som är väldigt måna om att det ska finnas representanter från alla kontinenter. Men varje gång man kvoterar in en sämre deltagare måste någon som är bättre kliva åt sidan.
Vem minns inte den brittiske backhopparen Eddie the Eagles flaxande genom luften? Kerstin Palm menar att man helt enkelt ska låta de 34 bästa fäktarna i världen mötas under OS.
Själv lyckades hon aldrig knipa någon OS-medalj, Kerstin Palm blev som bäst femma i OS i Mexico City 1968. Hennes egen OS-historia började mitt under kalla kriget och avslutades just innan Berlinmuren rasade. Olympiska spelen var ett politiskt ställningstagande och ibland även arena för extremister.
–Egentligen skulle jag vilja säga att München 1972 var mest lyckat, men då dök attentaten upp och förstörde alltihop. Västtyska polisen handlade det på ett otroligt klantigt sett och förstörde intrycket från olympiaden. I London lägger man ner miljarder på säkerhet. Då är det ändå inte de bästa i världen som kommer dit.
Vad som också särskiljer OS från andra tävlingar är att deltagarna, sedan OS i Montreal 1976, genomgår ett könstest. Oftast skrapar man bort något hudlager eller rycker bort några hårstrån.
–Jag har fyra intyg på att jag är kvinna!
Traditionellt har fäktningen sin bakgrund i länder med hög kulturell svansföring. Det är kanske ingen slump att Italien fortfarande är världens bästa fäktnation. Sverige har tyvärr hamnat allt mer på dekis, enligt Kerstin Palm.
–Det har kontinuerligt gått bakåt med några väldigt få jack i den nedåtgående kurvan sedan 1980. Vi har många fäktare, men de lär sig aldrig tillräckligt bra. Anledningen är att det finns för få och för dåliga tränare. De ser inte till att de unga fäktarna får en grundmurad teknik innan de åker på internationella tävlingar. Det duger inte. Det finns ingenting i fäktning som görs för att det ska se tjusigt ut, utan för att det är effektivt. Och vad är effektivt? Antingen att man kan träffa sin motståndare, eller att man försvarar sig från att bli träffad. De lägena måste man öva in med stor exakthet, gör man inte det är det någon annan som är bättre. Så enkelt är det.
Vi flyttar oss tillbaka till Göteborg. Det är sent 1950-tal och Kerstin Palms klasskamrat Karin frågar om de inte ska börja fäkta. Jo, det kunde de. Men när Kerstins mamma väl hittade adressen till Göteborgs Fäktklubb hade kompisen redan börjat med något annat, så Kerstin gick dit ensam. Det var kärlek redan vid första träffen.
–Det sa bara pang. Tredje gången var jag absolut säker. Folk tyckte att det var konstigt med damer som fäktades, men florettfäktning för damer har stått på det olympiska programmet sedan 1920-talet. Fäktningen fanns ju med redan 1896 i den första olympiaden.
I klubben fick Kerstin Palm en personlig tränare efter ett halvår. Hon var snart omtalad för sina långa utfall och redan som 15-åring vann hon Nordiska mästerskapen. En stjärna var född.
Förutom koordinationsförmåga har hon svårt att peka på vilka egenskaper som verkligen behövs för att bli en förträfflig fäktare. Kerstin Palm minns en undersökning som gjordes för att ta reda på vad som krävdes för olika idrotter. Höjdhoppare fick gärna vara långbenta och schackspelare skulle tänka systematiskt.
–När man kom till fäktning hittade man däremot ingen särskild egenskap som alla elitfäktare hade gemensamt. Den vetenskapliga slutsatsen blev att det enda som är säkert med oss fäktare är att vi är stora individualister.
Valet att bli tandläkare med egen praktik var strategiskt. På så vis kunde hon ha ett yrke där hon både kunde styra sig själv och sin tid att åka iväg på tävlingar över hela världen.
–Nu efteråt ser jag hur jobbigt det var under hela studietiden, men jag blev en av landets absolut yngsta tandläkare när jag utexaminerades.
Då var hon 22 år. Fyra år tidigare hade hon redan hunnit tävla vid OS i Mexiko.
–Det har funnits perioder i mitt liv när jag har sovit tre, fyra timmar per natt i flera veckor; pluggat och tränat, tränat och pluggat. Om jag har offrat mycket? Det beror på vad man menar med offrar. Vad skulle jag ha gjort annars? Jag kände inte till något annat.
–Pappa, tandläkare han också, ville att jag skulle bli veterinär eftersom jag tycker så mycket om djur. Jag hade höga studentbetyg, men jag valde bort det eftersom jag hade behövt läsa någonstans där jag inte kunde träna fäktning så bra. Jag funderade också på läkarlinjen men gillade inte tanken att vara med och se folk dö.
Kroppen har fått ta mycket stryk. Kerstin Palm har höftleder av stål och mängder med söndertänjda senor och ligament.
–Bilden av att man blir genomborrad av en florett och får stora sår stämmer såklart inte. Visst sjutton kan man få blåmärken, men djupa sår är så ohyggligt ovanligt.
Efter att ha fäktats på toppnivå i över 50 år ser hon inget ålderstak. I våras vann hon en fäktmaraton i Bremen, efter att bara ha förlorat en av 18 matcher.
–Jag var nog 35 år äldre än den näst äldsta deltagaren. För mig är det en kombination av vilja och teknik. Att vara reaktionssnabb ser jag inte som det mest väsentliga, det handlar mer om att göra rätt sak i rätt ögonblick.
Vi går in i huset där åldermannen Rustibuss, 15 år, lojt sträcker ut sig på ett bord. Det här är hemmets mulliga mansgris, skrattar Kerstin Palm och klappar den tjocka vita pälsen. Själv tänker hon inte ligga på någon latsida i sommar. Allt för att vara väl förberedd inför Veteran-VM.
–Jag tränar fäktning tre, fyra gånger i veckan. Just nu blir det mest styrketräning och löpträning här runt Lillsjön.
Hon har också just avslutat inspelningen av SVT-programmet Har du flås som en pensionär?
–Jag är med i ett av åtta avsnitt och ska försöka få två unga soffpotatisar att lära sig fäkta. De är hopplösa fall, säger Kerstin Palm leende och viftar med den vinnande vänsterarmen.
