Svenska Kammarorkestern är en kulturministers dröm. Långt innan resten av musiklivet ska försöka klämma in sig i de nya regionala portfölj- och koffertmodellerna har Kammarorkestern arbetat på det sättet. I Örebro har man tagit pengarna från kommunen, landstinget och staten och lagt dem i samma pott för att kunna skapa en orkester av riktigt hög klass.
Tidigare stod kommunen för fiolerna. Trumpeterna var regionala. Och när de spelade tillsammans blev de en statlig orkester. Men för 15 år slogs den kommunala stråkorkestern och länsmusikens blåsare ihop till en helt ny orkester.
Att få anslagsgivande myndigheter med på noterna är den verkligt stora konsten, säger orkesterns konstnärlige ledare Gregor Zubicky.
–Då var det kontroversiellt. Man hade inte tänkt sig en elitorkester. Men framgång föder efterfrågan. Och nu har tiden hunnit ikapp oss.
Viktigt för att få politikernas stöd har varit arbetet med barn och ungdom. Annars står inte de musikpolitiska frågorna direkt i fokus nu i valupptakten. Men efter valet vill orkestern sätta igång tvärpolitiska samtal, och inom nästa mandatperiod hoppas man kunna bygga ett nytt konserthus.
Det nuvarande konserthuset i Örebro invigdes 1932 av prins Eugen, hertig av Närke, och byggdes om på 80-talet. En monter i foajén minner om orkesterns militärmusikaliska förflutna, med virveltrummor och standar.
Det är ett tempel för konsten, precis som det sex år äldre Konserthuset i Stockholm. Inne i salongen sträcker nakna figurer lättjefullt ut sig i arkadiska landskap med lyror och cymbaler. Men även en jazzig saxofon – och en älg – skymtar på de nyklassicistiska freskerna av Gunnar Torhamn.
Idag repeterar man inför kvällens provkonsert med specialinbjudna bland abonnenterna, ett led i arbetet att knyta dem bättre till huset, berättar informationschefen Nina Glimvall.
–Vi älskar våra abonnenter! Det är vår kärna. Vi överlever inte utan dem. Idag är de 1025, målet är 1200.
Nu är lunchpausen slut och Katarina Andreasson kommer in med kaffe och smörgås. I henne har orkestern en konsertmästare som också är dirigent, utbildad hos Jorma Panula. Hon har varit med från början 1995 och är för övrigt studiekamrat med chefsdirigenten Thomas Dausgaard från konservatoriet i Köpenhamn.
Så sänker sig sommarnätternas franska mjukhet över lokalen. Nina Stemme ska repetera Berlioz Les nuits d¹été för första gången med orkestern. Under turnén framför de både Wagners Wesendoncksånger och Ravels Sommarnätter.
–De lyssnar så bra. Både på varandra och på solisten. Och de vill hela tiden bli ännu bättre. De har både självkritik och självkänsla, säger Nina Stemme om orkestern efter repetitionen.
Thomas Dausgaard säger på sin danskt klingande svenska att det var en utmaning att bilda en organisk helhet av musiker från olika håll, men han märkte att det fanns en stark drivkraft.
–Det var viktigt att skapa ett projekt. Vi bestämde oss för att spela in alla Beethovens symfonier. Det blev nästan viktigare inåt än utåt. Med en sådan inspelning ställs man mot de allra bästa.
– Skivorna har dessutom blivit en hävstång för orkesterns turnéer. Vi är privilegierade som har så många inbjudningar. Och den här orkestern utvecklas hela tiden. Nästan varje gång vi spelar Beethovens sjua säger vi att vi måste spela in den igen. Orkestern tycker alltid att allt kan bli bättre, så när den möts av publikens jubel måste jag säga till dem: Ta till er!
