När Konserthusets nytillträdde chef Bengt-Olov Engström i april 1976 hörde Konserthusets organist Erik Lundkvist spela Saint-Saëns orgelsymfoni bestämde han sig: Detta får aldrig mera ske.

Det Lundkvist spelade på var en elorgel som lät som ett gäng arga myggor. Den hade fått ersätta den gamla orgeln som skickats iväg efter att ha stått och skämts bakom scenfonden i så där 40 år, oälskad av såväl organister som publik. Så Engström, själv organist från början, hade redan maj fått till ett beslut. Här skulle byggas konserthusorgel.

Sex år senare var det dags för invigning och med stor förväntan drog vi på oss våra svarta kläder, laddade och sköt av en konsert inför tv, radio, fullsatt salong och kungapar. Bach och Morthenson på orgel, och så final: Janáčeks fantastiska Glagolitiska mässa med rejält orgel- och kör-ös. Och vi envisades med att sjunga på originalspråket fornkyrkoslaviska, vilket vi berikade floran av körinterna oneliners. ”Publikens stående applåd slog entydigt fast att vi fått den orgel vi önskat oss”, skrev SvD:s Carl-Gunnar Åhlén i sin recension.

Så blev det natt. När telefonkedjan gick vill ingen av oss tro det: Orgeln har drunknat.

Kombinationen snörik vinter och plötsligt töväder hade fått det gamla i koppartaket att spricka så vattnet rann in till ventilationsvåningen under. Där hade betonggolvet brutits upp för ingjutning av den enorma balken som hela orgeln hänger i. Men man missade den lilla detaljen att täta ordentligt. Så vattnet forsade rakt ner. I orgeln.

Jag ringer upp min forna chef och frågar om han minns. Om han gör? Hans 86 år har inte påverkat engagemanget eller minnet.

– Jag var förkrossad. Det var en oerhört svår situation för mig, det skulle kanske inte ens gå att reparera, säger Bengt-Olof Engström.

Och vi minns hur vår han satt i Rapport samma kväll under de plaster som orgeln slagits in i, och chocken var inte att ta miste på. Att tv var på plats direkt berodde på att de var i huset för inspelning av konserterna.

Tur i oturen var orgeln byggd i massivt trä, så skadan hade blivit begränsad. Efter ett halvår var den i gång igen.

Med Konserthusorgeln hade Stockholm hade fått en av Europas främsta orglar, som med sina rika klangliga resurser kan fungera för både barock, smetig romantik och moderna klanger. Bygget gick på 7, 2 miljoner kronor, ungefär lika mycket som Konserthuset kostade att bygga på 20-talet. Utöver egna tillgångar, tillförde staten 4 miljoner kronor. Sedan vidtog ett omfattande insamlingsarbete, bland annat ”köptes” orgelpipor för över 1 miljon; en del en ton, andra en hel oktav. Som den omtyckta tidigare chefdirigenten Antal Doráti (vars dirigentstil orkestern lär kallat ”hänga tvätt”). Bengt-Olov Engström bläddrar i listan över pipor, ABBA, Expressen...

– Och SvD. Tre pipor. Bastoner i pedalen.