Fattigläkaren och krigsinvaliden Louis-Ferdinand Céline (eller Destouches som han egentligen hette) var 1900-talslitteraturens store misantrop, pessimist och anarkist, ständigt i opposition mot världen och människorna. I den sena romanen ”Från slott till slott” (1957), som nu för första gången föreligger på svenska i översättning av den skicklige Hans Johansson, kallar han sig själv för ”festförstöraren, gisslet, den oärlige sabotören, en förfärlig lustigkurre som är stor i truten…”

Särskilt stor i truten var han mot de intellektuella. Favorithatobjekten var Sartre (här kallad ”Tartre”) och förläggaren Gaston Gallimard (”Achille Brottin”, Akilles med skottkärran) som ömsom skälls för ”kryddkrämare”, ”ärkeidiot” och ”snåljåp”. Gallimard var i själva verket generös med förskott och en av få som aldrig tog avstånd från Céline. De orättvisa angreppen livade tvärtom upp den gamle förläggaren, som ivrigt uppmuntrade Céline att tvåla till honom ännu mer. Förtal säljer, visste han.

I likhet med Doris Lessing föredrog Céline djuren framför människorna. Han levde tillsammans med ett otal katter, hundar och fåglar. Favoritkatten Bébert lär ha haft eget pass och utgör tillsammans med författaren och dennes hustru Lucette den luggslitna, utblottade och hungrande trojka som i romanen kuskar runt i Frankrike, Tyskland och Danmark på flykt undan sina förföljare. Till skillnad från Lessing fick Céline dock aldrig något Nobelpris, trots att han ansåg sig förtjänt av femtio stycken, för att han var ”mannen som har mest rätt i Europa!”

Mästerverket ”Resa till nattens ände” (1932) följdes av ”Död på krita” (1936). Under ockupationen publicerade Céline tre antisemitiska pamfletter, samt en artikel där han sade sig vara ”kollaboratör” av hela sitt hjärta, vilket brännmärkte honom som nazist och antisemit. Sanningen var både enklare och mer komplicerad. Han hatade alla folkslag och ideologier lika hjärtligt. Ändå finns i hans verk en stor medkänsla med individen.

När det stod klart att tyskarna skulle förlora kriget flydde Céline, som fruktade repressalier, till Sydtyskland och den franska kolonin i Sigmaringen. Slottet, ironiskt felstavat ”Siegmaringen”, var under krigets slutskede säte för den exilerade Vichyregimen och ett ökänt tillhåll för desertörer, mördare, spioner och medlöpare. Den febriga skildringen av intrigerna och vansinnet på det sjukdomshärjade slottet (”hälften karantän, hälften operett”) hör till romanens höjdpunkter, efter en lång och kverulantisk startsträcka.

Det andra ”slott” som åsyftas i titeln är Vestre Fængsel i Köpenhamn, där Céline satt inspärrad i ett och ett halvt år medan danskarna funderade på utlämningsfrågan. Frankrike ville ställa honom till svars för landsförräderi. Åtalet lades ner till slut, men tiden i fängelset tog knäcken på Célines hälsa. När han 1951 återvände till Frankrike var det som en bruten man. Händelserna skildras i tillbakablickar från hemmet i Meudon utanför Paris, där Céline efter benådningen återupptog sin läkarpraktik.

Man bör ha lite kläm på den historiska bakgrunden innan man ger sig i kast med denna bok, som varken förklarar sig eller bryr sig om sin läsare. Att öppna den är att dyka ned i en sjudande malström av invektiv och förbittrat hat, furiösa utropstecken och andtrutna ellipser. Den ofullständiga satsbyggnaden driver lätt upp lästakten till rena vansinnestempot, och att följa Célines tankar när de hoppar från tuva till tuva är inte det lättaste. Det gäller att bjuda ordflödet motstånd, stanna upp och orientera sig för att förstå. Tur att boken avslutas med ett behjälpligt register.

”Från slott till slott” inleder en självbiografisk trilogi. Jag hoppas att Vertigo även kommer ge ut ”Nord” och ”Rigodon” – därmed skulle samtliga Célines romaner finnas på svenska. Det vore ännu en stor kulturgärning av det lilla förlaget, som nyligen firade sin hundrade bok. Men redan denna volym är mycket att fröjdas åt.