J R R Tolkien
Ringens brödraskap
Övers: Erik Andersson
och Lotta Olsson
512 S. Norstedts. CA 299:-

I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Tolkien och Ordet är Hobbit. Så gick det i varje fall till enligt den litterära anekdoten: John Ronald Reuel Tolkien, professor i fornengelska vid Oxfords universitet, sitter i sitt arbetsrum och rättar skrivningar när handen nästintill autonomt nedtecknar följande på en tom sida i ett av studenternas skrivhäften: ”In a hole in the ground there lived a hobbit.”
Det var som en demiurgisk nysning: Hobbit! Inför fötterna på den dammige professorn, fullproppad med mytologisk och filologisk lärdom, klädd i tweedkavaj och med pipan vinklad i mungipan, växer Midgård fram.
För översättningskonsten innebär det förunderliga lilla ordet ett problem. Å ena sidan har vi att göra med ett katalytiskt skaparord, som bör fredas. Å andra sidan äger det en omisskännlig brittisk klang, som kanhända minner om idylliskt kringskuttande kaniner.
Svenska översättare har handskats
med ordet på olika sätt. Tore Zetterholm, som 1947 översatte ”The Hobbit”, gick sin egen väg. Boken fick titeln ”Hompen”, och huvudpersonen Bilbo Baggins - hompen ifråga - döptes om till Bimbo Backlin.

Åke Ohlmarks, som mellan 1959 och 1961 med bråda fingrar överförde Tolkiens magnum opus ”The Lord of the Rings” till svenska, under den samlande beteckningen ”Sagan om ringen”, högg hellre av ordet på mitten. Bilbo Bagger blev en hob, och en hob har han förblivit i svenskt språkbruk.
Tills nu. Norstedts har städslat två översättare, en prosaist, Erik Andersson, och en poet, Lotta Olsson, för att klä ”The Lord of the Rings” i nytvagad svensk språkdräkt. Det behövdes, inget tal om den saken. Arbetet med den första delen, ”The Fellowship of the Ring” är färdigt. Boken heter Ringens brödraskap och vi kan konstatera att Bilbo och Frodo numera är hobbitar och inget annat. Tolkien, som motsatte sig förändringar av namnet, har fått sin vilja igenom.
För egen del ogillar jag nog anpassningen, skaparord eller ej, och betraktar det som flat EU-eftergift, det heter ju un hobbit och ein Hobbit. Gamle Ohlmarks mest lyckade uppfinningar, som Fylke och framför allt Vidstige (som rentav överträffar originalets Strider), finns kvar, som ett arv.

Runt pärmen sitter en banderoll som förkunnar att vi har att göra med nyöversättningen, i bestämd form, av ”Sagan om ringen” (vilket möjligen låter lite galet eftersom det inte är Ohlmarks översättning som nyöversatts).
Skyddsomslaget efterbildar ett klotband, och därpå guldglänser en ring. Det ser gammalt och fint ut. På den främre fliken finns en kort biografi över Tolkien, som verkar ha tillkommit i hast: ”Hans far gick bort då han var fyra år (sic !) och hans mor när han var tolv”. Tips till förlaget: ”Tolkien blev tidigt föräldralös”.
På den bakre fliken presenteras översättarna, att jämföra med en mindre bibelkommission. Ty detta är självfallet Den heliga skrift. Kontrollanterna och dyrkarna är legio, och då måste allt bli rätt. Jag vågar påstå att ingen annan bok inom överskådlig framtid kommer att närläsas och nötas som denna.

För en modern, förlagsövervakad översättare måste det vara frestande att förenkla och popularisera Tolkiens språk, som är nerlusat av ålderdomliga, patetiska formuleringar. Erik Andersson, som tidigare översatt bland andra James Ellroy och Nick Hornby, går inte i den fällan och för det ska han prisas. Han respekterar Tolkiens stil men drar sig inte för en försiktig renovering.
De värsta arkaismerna har Andersson filat om eller ner, och ibland har han greppat raspen när han kanske borde ha nöjt sig med slippappret - ”Hobbits fade very reluctantly” blir exempelvis ”hobbitar är sega”.
Beträffande namn på personer och platser har Andersson varit lyhörd för expertisen och valt att bygga om så mycket som möjligt med svenska ord, för att Tolkiens intrikata etymologier ska komma till sin rätt. Det är hedervärd målsättning, som lätt kan få komiska bitoner: Fylkes huvudort, i originalet ”Michel Delving”, kallar Andersson för Möcklegräva, vilket
låter som en ort hämtad ur Svenska MAD. Dessutom har ponnyn Bill fått namnet Bert, vilket jag väljer att inte kommentera.

Lotta Olssons gärning är betydligt otacksammare än Anderssons. Hon har översatt verserna och de långa sångerna, de partier som den genomsnittliga Tolkienläsaren (handen på hjärtat!) hoppar över. De som verkligen läser och även sjunger sångerna, det vill säga de som går omkring på stan i slängkappa och smyckar sina jordiska identiteter med sirliga alvnamn, är inte värda det grundliga och besjälade arbete Olsson lagt ner. De läser ändå på original. Vilket aldrig är någon dum idé, om man kan och orkar.
Nu är det fortsättningsvis hobbiten Frodo Secker som får frälsa Midgård. Det låter egendomligt men man vänjer sig antagligen. Det är som med Fader vår.