Då kör vi: STINN. Jag: BEDROGS. Min motspelare på Wordfeud: CURLA.

Men det är så trångt på bussen att jag inte kan fortsätta utan i stället kikar på ett förälskat medelålders par vars blickar inte vänds mot varandra utan mot mobilerna. Yrkesskadat sträcker jag på halsen. De spelar Wordfeud och när ett ord inte går igenom, så visar de displayerna för varandra i stället. Och det kan jag intyga, att här vankas betydligt hetare kvällsnöje än chipsknaper och lekprogram på tv.

Lätt rodnande drar jag mig bakåt och fastnar vid nästa mobil, kväver lustan att tipsa att han kan lägga KREOSOT. Det är nog fult att tjuvtitta i andras Wordfeud. Jag vet inte heller om ordlistan accepterar ordet. Miljömyndigheterna gör det definitivt inte.

Wordfeud, som kom 2010, har de senaste månaderna tagit svenskarna i besittning. Bara i den här bussen visar min ovetenskapliga undersökning att 20-25 procent spelar Wordfeud på väg hem till falukorven. Appen har sedan starten förra året laddats ner runt 700 000 gånger i Sverige, i världen över 7 miljoner gånger.

FLÖGS. Jag chansar, Wordfeud godkänner. Får bekräftat via realtidschatten att det inte hade accepterats i ”riktiga” Scrabble.

I ordspelsvärlden uppstår ofta strider. Ska vi bara tillåta ord i Svenska Akademiens ordlista (Saol)? Förkortningar? Egennamn? Starka böjningar (som strök och burit)?

Runt brädspelet kan detta leda till både gräl och uppsluppna försök att övertyga motståndaren om GNUHALS. Eller KNÖTRÖTT.

Men i Wordfeud slår den digitala domaren till direkt. När Wordfeud inte accepterar yste, ör, teorb, credo, pax, doja, ina eller progg så gnisslar vi ordsamlare tänder. Men snabbt lär vi oss att lägga ovana nyord, genetiv-s och oändliga ändelsemjölkningar. Vips har man sålt sin språkpolissjäl för några poäng.

Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund berättar att han också spelar Wordfeud, även om han föredrar det analoga originalet just på grund av Wordfeuds ordlista: den stora svenska ordlistan på nätet. Men det blir snart ändring bekräftar han:

– Vi fick en officiell förfrågan förra veckan, och har satt igång processen.

Glad över detta besked, bjuder jag in till ett parti. Men han avböjer: ”Tänk om jag förlorar – då måste jag avgå! Nej, jag passar :-).”

Nu är frågan hur strikt Wordfeud-utvecklaren Håkon Bertheussen kommer att vara när Svenska Akademien levererar facit. Väljer han den fundamentalistiska varianten, enbart fetstilta? Eller tillåts alla Saol:s ord? Ytterligare ord-strider är att vänta.

MORISKA. Men va f- ? (för att citera SvD:s tecknarpar Berglin). Och nu får det väl avslöjas, det är Scrabbleförbundets ordförande Johan Berner som sopar golvet med mig. Men han tröstar mig i chatten: ”Du har gått ut mycket starkt.” Påpekar sedan snällt när jag inte sett att jag blottar strupen. Och utnyttjar det förstås.

Om tv-spel ofta förföljs av moraliserande så framstår Wordfeud som nästan fint. Som ett spel för oss goda. Och ingen blev väl förvånad över turneringen på Bokmässan (som Johan Berner vann).

Fantasieggande är att trycka på ”random opponent” som gör att någon okänd någonstans i landet fnular på de ord du lagt. Här kan en piercad nattlig tungskjutande krigsspelare möta en blid lätt grånad svensklärarinna. Men när vilt främmande spelare plötsligt börjar chatta kan det kännas för nära.

Men värre är, vilket unga nu varnar för, de äldre män som spelar med unga flickor och en bit in i spelet lägger könsord och chattar om helt andra saker än om ZEN är okej eller inte.

Spelberoendet som vi drabbas av följer samma mekanismer som i vilket digitalt spel som helst, nämligen belöningar som gör att man vill fortsätta. Att man kan spela under utdragen tid, en liten stund här och där gör det också tillgängligt och lockande – och att få känna sig smart – ibland.

Wordfeud-explosionen har också lett till att intresset för brädspelen Alfapet och Scrabble ökar. Alga noterar en 70-procentig ökning under juni-september, och Scrabbles svenska grossist berättar om ”en 50-procentig ökning, troligen mer” under de tre senaste veckorna.

STOMI. Vi närmar oss målgång. ”Om jag inte är fel ute har du bokstäverna DEEHINT kvar”. Nu känns det riktigt jobbigt, hur vet han det? ”Jag prickar av brickorna i viktiga matcher. Som den här”, svarar han. Skadeglatt meddelar jag att han har fel (för jag hade bara sex bokstäver kvar).

Hur det gick? Tja, han avslutade med ILEN, en fulspelning enligt honom själv. Och poängställningen? Sådan att jag känner för att reparera mitt självförtroende. Jag lägger KOMIGEN. Någon?