Ibland blir det uppenbart att Malmö inte bara geografiskt ligger närmare Danmark än Stockholm. Mentala stämningar, trender och politiska idéer förflyttar sig över Sundet och slår rot där innan de möjligen färdas vidare norröver. Det kan vara allt från musik, scen- och filmkonst, litterära moden till matkultur och just politiken. Och så det milda vädret, förstås.

Kanske har det alltid varit så, men det vågar jag inte direkt uttala mig om.

Dessvärre har det dock under de senaste åren (vilket bland annat framgår av många tidningsartiklar) inte varit trädgårdsodling, finstämd poesi, provocerande prosa eller goda smørrebrød som i första hand tagit språnget från en kust till en annan.

Nej, det har istället till en del handlat om en import av mc-gängkultur, invandrarfientliga idéer och så kallad rättframhet. För såväl i Danmark som i Sverige hävdas ibland att det bara är vissa saker som får sägas, tänkas och debatteras. Företrädarena för dessa åsikter brukar räkna upp feminismen, islam, invandrare, kulturskillnader, brottslighet och multikulturalismen. Är man i dessa frågor inte politiskt korrekt stängs man ute från medierna, brukar det heta.

Ungefär så har också journalisten Ingrid Carlqvist resonerat när hon ”efter dansk förebild” startade Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Förebilden är det danska Trykkefrihedsselskabet, som genom sin grundare Lars Hedegaard gett uttryck för starkt antimuslimska åsikter. Vid ett tillfälle har han även fällts för rasistiska uttalanden enligt Danmarks motsvarighet till lagen om hets mot folkgrupp.

Hedegaard var också en av huvudtalarna vid det möte i slutet av januari då Tryckfrihetssällskapet för första gången gjorde sin verksamhet offentlig. Där sa han, enligt en artikel av Niklas Orrenius (Sydsvenskan 26/2), att muslimer ”inte nöjer sig förrän deras religion härskar över världen. Men det får man inte säga, enligt de styrande politikerna, för då stämplas man som rasist, fascist och högerextremist”.

Tryckfrihetssällskapets retorik går i all enkelhet ut på att det inte längre existerar någon verklig yttrandefrihet i Sverige – det har blivit tyst. Och det dröjde inte länge förrän alla förorättade åsiktsmånglare, nazister, Förintelseförnekare, sverigedemokrater och nationaldemokrater tilläts ansluta sig till i Tryckfrihetssällskapets Facebookgrupp.

Egentligen handlar detta inte om att försvara yttrande- eller tryckfriheten. För i likhet med sin danska förebild lägger man tonvikten vid vissa grupper och fenomen: muslimer, mångkulturalismen och feminismen. Enstaka händelser används för att uttala generella sanningar och extrema åsikter samt spä på fördomar – ungefär på samma sätt som Sverigedemokraterna etablerade sig i det svenska politiska landskapet.

I Sverige liksom i Danmark har yttrande- och tryckfriheten sina begränsningar. Lagar, som hets mot folkgrupp och i Danmark paragraf 266b, har stiftats för att förhindra rasistisk och extremistisk förföljelse av judar, muslimer, homosexuella och andra minoriteter. Tyvärr har det behövts, för ord är varken neutrala eller oskyldiga.